Tulpaner från Amsterdam

Tulpaner kan man nog inte få för mycket av? De är ju så mycket bättre än SJ till exempel.

SJ, SJ gamle vän...

Jag är en mild, blid och saktfärdig person. I alla fall emellanåt händer det att jag är lite mild osv. Det är endast undantagsvis jag sparkar folk på smalbenen, kastar saker omkring mig och svär så det osar. Och om jag skulle råka dänga en eller annan kaffekopp i golvet så är det säkert på högst välgrundade skäl. Så när jag nu säger att SJ kan ta sig i brasan, dra något gammalt över sig, sticka och brinna, ja då är det efter ett moget övervägande, ett vägande av för och emot, ett seende av saken från alla möjliga sidor.

Alltså, det är väl en sak att jag är 40 minuter försenad på vägen upp till Stockholm, herregud, det är ju enbart ett möte som ska passas, sånt kan man ta med jämnmod.

Men nu! Nu är jag ju på väg hem till maken och Huliganen. Jag vill komma hem och pussa lite på dem (maken företrädesvis), ha lite dragkamp med dem (Huliganen företrädesvis), pusta ut lite i soffan, kanske rentav lyxa till det med ett litet glas vin för att fira Det Stora Återförenandet! (Jag har ju ändå varit borta ända sedan imorse).

Utsikterna för detta ter sig dock minimala i nuläget.Vi glider fram utanför Linköping i reducerad fart eftersom uppenbarligen korglutningen är kaputt. Inte för att jag vet vad korglutningen har med det hela att göra, men effekten tycks ändå vara att vi tuffar fram genom landskapet slående likt ett gammalt astmatiskt ånglok. Vi är redan nästan en timme försenade och utsikterna att nå Lund inom en inte alltför avlägsen framtid tycks små. Inte för att jag har något emot Linköping, inte alls - men det är ju inte där Maken och Huliganen befinner sig och då tycker jag nog ändå att det är en stor brist hos Linköping.

Och det är då jag känner för att säga SJ ett sanningens ord, eller två. Och möjligen bussa Huliganen på dem.

Ooops! I did it again

Man kan inte tro det - men nu har jag slutfört ett handarbetsprojekt. Igen! Jag går ut till spegeln och stirrar i förundran (och stum beundran) på mig själv. "Vad du är duktig!" säger jag uppmuntrande till mig.

Förvisso, det är inga stordåd á la mormorsrutefilt, men det är något som faktiskt är klart. Klappat och klart.

Men låt mig börja från början; den förträffliga Ellenmamman lät häromveckan meddela att hon köpt garn till mig eftersom det var billigt. Hon inser att det är inte lönt att fråga eftersom jag då bums börjar vela om jag  behöver mer garn? Vill ha mer garn? Har råd till mer garn? Sånt tjafs orkar Ellenmamman inte lyssna på, utan hon tog saken i egna händer och presentade mig två garnnystan.

- Du kan virka grytlappar, föreslog hon sedan. Och inte är väl jag den som vågar göra Ellenmamman emot? Så grytlappar fick det bli. I rutmönster. Jepp.

 

 

Morgonpromenad

Solen sken och Huliganen och jag kände hur livsandarna vaknade till livs. Vi traskade ut mot S:t Hans backar för att riktigt insupa djurliv och njuta av naturens skönhet:

 

 

 

Huliganen är måttligt intresserad av blommor. I all synnerhet sådana som sitter så till att de inte låter sig bepinkas.

OK då, sa jag, då tittar vi på djur i stället!

 

 

 

 

Vi traskade uppför. Jo för backar kan man antingen traska uppför eller nerför, det ligger i backars natur. Längst upp hade man en fin utsikt i morgondiset över Turning Torso och bron till Danmark, över Allhelgonakyrkan och Domkyrkan.

 

 

 

Råkade man vända sig åt det här hållet kunde man även se arbetsplatsen där Huliganmatten i sitt anletes svett förtjänar den dagliga frolicen:

 

När vi hade tittat på allt så blev vi lite hungriga och tyckte det var dags att gå hem och väcka maken och äta lite frukost. Fast man kan ju inte låta bli att avsluta inlägget med ytterligare en bild på världens bästa västgötapest eller hur?

 

....eller rättare sagt, jag ångrar mig. Det får nog bli en till - man kan inte få för mycket av det goda!

 

Barnarbete

 Som sagt, i den här familjen tror vi på att slita ut en generation i taget. I all synnerhet den generation som inte är vår. Operationen inbegrep diverse manliga attribut (ok, jag medger att det lika gärna kan vara kvinnliga även om just jag inte går igång på verktyg och virke). Däremot var jag väldigt behjälplig när det skulle sågas brädor. "Akta fingrarna" sa jag och bidrog därmed aktivt.

 

 

 

 

 

 

Maken och sonen slet, flitiga som bin hela dagen. Jag inser att nu kommer det säkert någon petimeter och påtalar att det där, det är inget bi utan en humla. Men herregud, vad ska en stackars fotograf göra när det är just en humla som parkerar sig framför kameran? Jag kan väl inte gärna skriva "flitiga som humlor"? Det låter ju skitfånigt.

(För det är väl en humla? Eller är det faktiskt ett bi? När det gäller flygfän kan jag särskilja svanar. Ugglor. Möjligen flugor).

Men nu struntar vi i det där med blommor humlor och bin och nöjer oss med att konstatera att brädhögen, den är numera sågad, oljad och färdig för nästa steg! Käre son, du är välkommen hem snart igen!

All inclusive

Alltså, det var ju meningen att jag redan igår skulle skrivit ett litet långfredagsinlägg. Men när man så tänkte dra sig mot sängen i sällskap med laptopen, ja då var den väck! Puts väck. Borta. Försvunnen till högre sfärer. Dock inga himmelska sådana, utan upp till ovanvåningen. Det visade sig nämligen att sonen, som är hemma på ett litet påskbesök, hade lånat datorn. Ryter man då "hörredu, det är MIN dator, langa över den bums!"?. Nej det gör man ju inte, utan man tänker att jahaja, då får det bli ett inlägg imorgon i stället. Imorgon är ju åter en dag, tänker man vidare på det mest filosofiska sätt.

Gårdagen började bra - ja egentligen började den redan på skärtorsdagskvällen när Ellenfamiljen kom på besök och sedan sov över. Man kanske inte sitter still så mycket och äter numera, utan någon är alltid på språng efter en liten dam som i häpnadsväckande fart tar sig runt i näromgivningen, men roligt har man. Fördelen med att ha en småbarnsfamilj på middag är också att alla blir vansinnigt trötta vid en tid där vissa andra så smått börjar leva upp och tycker att man ska det är nu det roliga börjar... är man grymt kvällstrött som undertecknad är sånt aningens jobbigt.

Så blev det fredag och först vaknade man tidigt, tidigt och kände efter lite försiktigt. Maken vaknade också och undrade muttrande vad jag höll på med? Jag meddelade honom den omstörtande nyheten att det där sista glaset limoncello som tycktes vara en sån god idé så här i morgongryningens kranka blekhet inte kändes som en lika bra idé. Maken öppnade ett sömnigt öga och meddelade snusförnuftigt att det där sista glaset, där är aldrig en bra idé. Sant -men det hjälpte ju liksom inte just då.

Sen var det frukost och då regnade det manna från himlen! I alla fall om man är en liten västgötaspets och har en Ellen vid bordet. Hon tyckte nämligen att det var mycket roligare att slänga ostmackebitar i gapet på en huligan än att äta dem själv - till slut gav hon upp alla försök att ens låtsas äta själv utan sopade med en grandios armrörelse ner alla små mackbitar till Huliganen, som såg ut att tänka att julen, den kom visst tidigt i år!

Och sen, ja sen sken ju solen och vi fräste iväg till golfbanan för årets första golfrunda (i alla fall för min del, maken har svingat en eller annan klubba redan). Där stötte vi ihop med sonen som kommit från Halmstad och vännen M. Därefter gick det som det gick - ett rikt och varierat spel får jag säga där man ibland skördade jubel och beröm och emellanåt förbluffat såg bollen bete sig på det mest oregerliga sätt.

Tja, sen blev det lite hundpromenad. Lite fikande i växthuset. Lite viltgryta och fransk potatisgratäng. Lite småsovande i soffan.

Och nu, nu är vi åter framme vid en ny dag! Det ränner liksom på i rasande fart. Idag ska maken och sonen renovera lite på carporten. Sonen var med även när carporten byggdes, fast då var han inte så behjälplig eftersom han bara var några månader gammal så därför tänkte maken att det nu var dags att utnyttja honom som arbetskraft. Maken är tror nämligen på barnarbete i det allra närmaste närområdet, och sonen, som är en snäll son fast han snor sin mors dator, har medgörligt lovat hjälpa till att sprätta plank och brädor omkring sig.

Själv måste jag beskära rosor. De ska ju beskäras när björkens blad är stora som musöron. Och med god vilja kan man nog säga att de är det nu. Om man tänker sig att mössen ätit kraftfoder av potentaste slag och har rejäla dasslock till öron. Himlans vad snabbt det gick!

Få se nu, har jag täckt in det väsentligaste? Limoncello, Ellen, ostmacka, golf, son, carport och rosor... jo det var nog det tror jag.

Glad Påsk!

Stopp, stopp, jag hinner inte med!

Nu går det undan - poff! sa det bara, och så blommar påskliljorna. Tjoff! sa det sen och björkarna slår ut. Haha! sa kirskålen och fräste upp ur myllan.

Hur ska man hinna jobba? Va? Det går ju inte. Inte när man ska hinna med allt ovanstående OCH njuta OCH träna hund. Samtidigt som man ska vara effektiv, god hustru, vänlig, tjusig och rekorderlig på alla sätt. Ja allt det här sista kräver ju sin kvinna, och framförallt känns det som ett lost case liksom.

Nej jag tror jag taggar ner lite. Drar mig in i mitt växthus med lite lax och lite vitt. Häller man i tillräckligt i maken så tycker han nog att jag är både god, vänlig och tjusig.

Men hunden ska ju tränas. Alltså for vi iväg till brukshundsklubben, fullpepprade med GOTT godis, inga fjantiga frolic här inte. Ånej, kyckling och korv! Dessutom hade vi fickorna fullstoppade med kampleksaker och avlagda vantar att tugga på. Nu, nu skulle det tränas så att alla gapade av beundran.

Fast så var det ju det där att det varit tävling på klubben, planen var indränkt i spännande dofter. Och på tal om dofter så var det två tikar i gruppen som är på väg in i löp... och vad har väl en sketen korvbit att sätta emot då? Det var liksom viljornas kamp som utspelades där på gräsplanen. En våldsam batalj mellan mig och Huligannosen. Striden böljade hit. Den böljade dit. Jag slog ur underläge hela tiden.



 

Huliganen? Ja han var liksom inte tillstädes. Normalt sett är han en smart hund med hjärnceller i rikt mått. Nu var det bara en enda som skramlade runt därinne, och den var helt inställd på liderliga aktiviteter.

- skam den som ger sig! tänkte jag och kampade. Jagade. Tjoade. Tjimmade. Viftade med korvbitar så att en charkuterist hade gråtit av fröjd. Det var en ojämn kamp. Jag hängde i repen, uträknad många gånger. Men så, strax före sista gonggongen fick jag in en fullträff och si! vi gick en hyfsad (nåja) bana, med fokus på matte!! Och då åkte vi hem - möra, men lyckliga. Man ska sluta när man är på topp.

Snabbreseguide till Holland

Nu har jag varit i Holland och eftersom jag är en hjälpsam och generös person kommer här en komprimerad illustrerad introduktion till Klompens förlovade land:

I Holland är det vår och körsbärsträden blommar fast de ännu inte gör det hemma. Och det är ju väldigt trevligt för holländarna.

I Holland har man ett rikt, men måhända något argsint, djurliv;

 

Det finns diverse vatten, i kanalform, i spruttig fontänform och damm-utan-för-hotellfönstret form.

 

 

 

Holland är också ett bebyggt land, det är inte så värst likt Amazonas djungel till exempel. Hus som lutar lite hit och dit. Utsirade som gräddtårtor. Med röda fönsterluckor. Gamla prästgårdar där man kan bo. Bara för att ta några exempel.

 

 

 

 

Holland har en myckenhet konstnärer. De som är tillräckligt döa och gamla kan man finna härinne;

.

När man tittat på tillräckligt många hus och tillräckligt mycket konst blir man hungrig. Då ska man veta att det finns mat i Holland! Jojomensan.

Maten kan man intaga i särskilt därför avsedda hus.

Pannkakor är ett hett tips. Med citron och "lite" florsocker. Inte alls dumt. Vill man ha lite mer fibrer kan man ju i stället gå till det där jugendkaféet vid kanalen och äta en sån här:

 

Man kan äta annat i Holland också, men jag tror jag täckt in väsentligheterna!

Mätt och belåten vill man sedan ha något för själen också! Vad kan väl passa bättre då än en tulpan?
...eller många...

Tulpaner kan visst se ut hur som helst.

 

 

 

 

 

 

 

 

Okej, okej - jag blev visst lite till mig där bland tulpanerna. Fast med tanke på att jag nog tog ett hundratal tulpanbilder så har jag faktiskt visat prov på stor återhållsamhet som bara lägger ut fjuttiga åtta bilder på bloggen. Det finns dock fler, om så önskas?

Annars kan jag ju visa vad man kan titta på - eller köpa för all del - på Amsterdams många marknader, man kan tillfredsställa sina behov av såväl glittriga hattar som ost. Vad mer kan man behöva?

 

 

Det var väl ungefär det. Fast sen så finns det ju fler typiska hollänska saker. Cyklar till exempel. De far fram som jehun i Amsterdam, så det vill till att man håller in näsan när man korsar en gata. Och om de inte far fram som jehun i jakten på vimsiga turister så står de parkerade i stim längs varenda kanal i väntan på att få jaga nästa byte.

Nu  har jag nog fått med det mest väsentliga tror jag. Kan varmt rekommendera en tripp dit!