Skörd

Det var så dags nu, dags att traska ut i trädgården och skörda frukterna av ens slit och släp. Dags att få njuta av resultatet av all ens möda, att se hur ens ömma ompysslande av små rackarns frön resulterat i denna prunkande prakt!

Man känner sig i samklang med naturen! Det är rentav så att man tänker att man nästa gång shoppingbegäret slår till kanske inte shoppar en väska eller ett armband, utan slår till på en skördetröska? Eller en harv?

Det smakar ju så mycket bättre, det där hemodlade. Närodlat så att det liksom inte kan bli närmare, ja det skulle väl vara om jag hade ett potatisland bredvid stickfåtöljen?

Man blir lite stolt när man sakkunnigt går där och tittar och känner och sedan slår till och med ett raskt grepp rycker åt sig bytet.

Även om det bara är tre rädisor, lite gräslök och lite plocksallad. Och persilja! Låt oss inte glömma persiljan!!

Köpenhamn, var det ja

Det var sedan länge bestämt att just den här helgen skulle vi till Köpenhamn. Tanken var att det skulle bli en välfördelad mix av kultur, mat, fika, strosande, fika, mat, sol, fika och kanske något gott att äta? Efterhand som helgen närmade sig verkade dock vädret mer och mer vara ute efter att sätta käppar i hjulet. Kallt skulle det bli. Och regn skulle det ösa ner. Men sånt är ju petitesser sa vi, packade ner paraplyerna och bordade tåget glada i sinnet.

Huvudpunkten var att gå på operan - där hade ingen av oss varit och dit ville vi. Men först lämpade vi av väskorna på hotellet och sen hade vi några timmar att fördriva innan finklänningarna skulle på och håret fluffas till. Mat måste man ha! Vi begav oss till Nyhavn och där råder det ingen direkt brist på matställen, mycket riktigt lyckades vi bli båda mätta och nöjda!

Syrran och jag åt svamppasta och maken åt något annat, sill tror jag bestämt det var. Men vad det var i den sillen, ja det kan man undra! För rätt vad det är utropar maken

- nu vill jag shoppa!!

Inget kunde hindra honom. Förbluffade följde vi efter honom när han målmedvetet kastade sig in på Magasin du Nord för att få utlopp för sitt begär. Utan att backa, utan att tveka kastade han sig över sitt byte och nedlade ett paket skosnören à 35 kr (danska, förvisso). "Här gäller det att smida medan järnet är varmt" tänkte jag och föreslog raskt att han skulle köpa sig två par skosnören. Lika bra att passa på medan han var på det här  humöret tänkte jag - maken är ju inte den som frivilligt går in i en affär annars, i alla fall inte om man inte kan köpa a) böcker, b) vin eller c) mat - helst alltihop i en enda ljuvlig kombination, lite grann som Nirvana föreställer jag mig.

Men där stötte jag på patrull. Enough is enough, sa maken och vägrade köpa minsta lilla skosnöre till. Då kom syrran loss och kom på att hon behövde en ny handväska. Maken följde medgörligt med (nu när han slapp köpa fler snören) och tyckte att det fanns ett rikhaltigt utbud.

- de talar inte till mig, sa syrran då och såg obeslutsam ut. Maken, som aldrig hört att väskor kan tala till en när de vill bli köpta, såg förbluffad ut. Sen draperade han sig mot en pelare och begrundade nöjt sitt eget inköp medan syrran lyssnade vidare - och jo, även hon nedlade ett byte!

Själv kunde jag nu inte vara sämre, utan jag hörde tydligt ett armband som väste "köp mig" när jag passerade förbi.

Därefter fick vi ju styrka oss med lite fika. Det tar på krafterna att shoppa loss! Dock inget som inte en kopp kaffe och en bit morotskaka rådde bot på. Här kan man notera hur nöjda vi ser ut efter väl förrättat värv!

Inte regnade det heller, nä minsann.

Därefter var det dags för operan! Tannhäuser stod på programmet och jag får erkänna att jag var lite fundersam inför fyra timmar Wagner, det var första gången jag skulle lyssna på en Wagneropera. Men vi iklädde oss finkostymen och tog hamnbussen till det fantastiska operahuset! Vilken byggnad! Man blev på festhumör bara av att komma in där. Ännu mer på festhumör blev vi när vi kom upp till restaurangen på fjärde vången (ja jag vet - mat. Igen! Men är man utrikes så är man, och då ska man njuta av det lokala köket).

Den vänlige kyparen undrade om vi ville ha med eller utan bubblor? Vilken fråga! MED!! sa jag med emfas, - jag vill ha bubbel! Maken och syrran fnissade lite och påtalade att det var vatten det var fråga om.

- Vatten?! sa jag (med många utropstecken och frågetecken), vem vill ha vatten?? Såklart fick det bli lite bubbel, fattas bara.

Och sen blev det opera och det var fantastiskt på alla sätt och vis. Man lyckades ha överseende med att Tannhäuser var en liten tjock tenor, som hade vissa problem med att komma ner på golvet när han skulle dö lite elegant, tutan var det i alla fall inga fel på!

Sen var det dags att ta båten tillbaka till Nyhavn och trötta men belåtna traska till hotellet.

Söndagen innebar något lite regn, men var trevligt ändå. Vi passade på att promenera bort till Amalienborg och hälsa på drottningen. Hon var inte hemma, men vi kikade in ändå. Kronprinsen fyllde år, och vi tänkte att vi ju kunde tjoa "Til lykke din gamle galosch!" om vi såg honom, men det gjorde vi inte.

Däremot tittade vi på representationsvåningen, som hade fina lampor, fina krusiduller och ett fint litet bibliotek. Sen tittade vi på vaktombytet - är man turist, så är man, och då ska ingen möda lämnas ospard!

Vi hann dock med fler slott, lika bra att passa på medan de fanns inom räckhåll tänkte vi och gick och tittade på Rosenborg också. Väldigt liksom slottsaktigt och litet, lite som en slottslekstuga nästan. Om man har lite fantasi i alla fall.

Dock var det en oförsynt mås som, ja det finns inget finare sätt att uttrycka det på, sket ner syrrans jacka. Man är väl dock rådig och stod på huvudet i en slottsfontän och hämtade vatten och så var den lilla malören ur världen. Fast ohyfsat får man nog ändå säga att det var. Har måsar ingen hyfs?

Sen? Ja sen var det dags att dra sig tillbaka mot fäderneslandet, till marken, till stenarna där barn jag lekt, eller hur det nu var Heidenstam sa. Mätta, nöjda och väldigt belåtna, med såväl tenorer som handväskor som skosnören.

I fjärran länder

Nu har vi varit ute och ränt runt i vida världen igen, maken, syrran och jag. Vi rände väldigt långt, nämligen över Öresundsbron till vårt västra grannland, ja det som spöade oss i ESC förra helgen. Men inte är vi såna som grämer oss för det! Vi kom hem för någon timme sedan, trötta, nöjda och mycket  belåtna.

- aha! sa sonen när han nyss ringde för att säga grattis-på-mors-dag-kära-mor, - det förklarar varför ni inte var hemma i förmiddags när jag ringde.

Ett begåvat barn, det där. Mina gener, ja jag säger bara det.

Nu tänkte jag ju egentligen berätta om när maken drog iväg oss på en rejäl shoppingrunda. Om hur det är när små feta karlar ska spela eldiga älskare, och sjunger brallorna av publiken. Om smörrebröd och tapas och bubbel och kakor. Om slott och kristallkronor och måsskit och det ena med det andra.

Men det får bli en annan dag. Nu ska jag strax äta köttbullar (ja här slår vi på stort på mors dag!) och så ska jag pussa på Huliganen som hämtats hem från hundpanget. Hes, glad och nöjd och så himla glad över att se matte att han slog råbandsknop på sig själv.

Det blir en bra söndagskväll det här.

Men en liten bild får det bli - medan man väntar andlöst på att höra hur det kom sig att maken kastade sig in, för första gången i sitt liv, på Magasin du Nord för att shoppa loss rejält!

Terapi

Det har varit lite mycket de senaste dagarna - inte mycket på ett dåligt sätt, inte alls, men mycket på ett... mycket vis!

Igår erbjöd sig maken att ta med sig mat och komma upp till jobbet utfodra mig på kvällen när jag jobbade över, och det var ju väldigt snällt, men jag kom ändå hem till sist och blev utspisad med boeuf bourg...ääähhh... hur-det-nu-stavas. Gott var det i alla fall.

Idag kom jag ändå hem inte så sent. Det regnade. Men det var liksom ett varmt regn, så efter att ha traskat runt med hund, syrra och Zoya på liten promenad gick jag ut i trädgården. Jag gödslade i rabatterna. Jag myllade ner. Jag rensade ett eller annat ogräs. Jag jagade bort Huliganen ur rabatten när  han stod och provsmakade hönsgödseln som jag ännu inte hade fått myllat ner. Jag planterade ut lite vaxbönor. Jag grävde upp och flyttade om lite äventyrslystna rudbeckior som inte velat hålla sig på sin plats utan gett sig ut i vida världen.

Och trots regn så är det något oändligt kontemplativt att få pilla lite. Få jord under naglarna. Få känna sig ett med Moder Natur. Få lite balans i sifferharvandet.

Det är det som är det bästa med trädgården, att den är terapi för själen. Det, och att Huliganen kan ränna runt som en skållad råtta i den med bollen-i-snöre i högsta hugg, vilket han säkert ser som en annan form av terapi.

Somliga

... tycker att nu får det vara nog! Somliga försöker påtala att det nuförtiden är alldeles för mycket äppleblom och alldeles för lite västgötaspets i bloggen. Ja det är nästan lite upprorskänslor här hemma, och somliga försöker på alla sätt och vis prångla sig in här.

Och jag får ju medge att nog blir bloggen liksom lite bättre när en liten vätte är med på ett hörn.

Man får ju ändå försöka

...tänkte jag när kameran laddat färdigt. Lite bilder av försommaren kan väl ändå inte skada? tänkte jag vidare, ja igår gick hjärnan verkligen varm.

Nu blommar löjtnantshjärtanen! Små svårfotograferade rackare, i alla fall när det blåser. Blåser, det gör det ju nästan jämt här i Skåne, så ja, det blir väl som det blir. Lite suddigt, lite darrigt men måste allting vara så perfekt jämt? Själv är man ju inte så himla perfekt alltid trots allt.

Äppleträden blommar som besatt, och nog för att jag fotograferar äppleblommorna varje år, men man kan ju inte låta bli? Inte när det är så hjärtskärande vackert och man vet att det är nu, under en kort och svindlande vacker tid som det gamla knotiga trädet är som en ljuvlig gräddbakelse, översållad av skir äppleblom.

Då är livet skönt att leva, och vi tillbringade en stor del av eftermiddagen i skuggan under just det där äppleträdet. Tänk så mycket skönare det är att sitta där och småslumra i en stol än att knega på jobbet en gråkall novemberdag. Behagligare, liksom. Även om jobbet är bra det också, men det råder en sorglig brist på äppleblom där, det får jag nog säga.

Syrenerna är definitivt på gång också. Jag älskar syrener, och önskar varje år att man kunde ha dem i vas och njuta lite av dem inomhus också. Men syrener är frihetsälskande typer som inte vill bli halshuggna och ställda i vas. Och vem vill det, när man tänker närmare efter?

Det var en underbar kväll, vi satt länge ut och åt, pratade, tittade på äppleblommorna, klappade på hunden innan vi gick in och somnade i soffan framför Eurovision Song Contest som ju gick av staplen i vår grannstad. Emellanåt vaknade vi till och konstaterade att jo, det sjungs fortfarande, innan vi knoppade in igen.

Idag hade vi tänk oss en cykelutflykt - kanske ut till kusten? Eller till naturreservatet där vi för en oherrans massa år sedan förlovade oss, just i slutet av maj?

Fast sedan vaknade vi. Till 14 grader och regn. Det var tur att jag tog de där blombilderna igår, för idag ser äppleblommen ut så här...

Huliganen och jag har förvisso ränt runt nere vid Höje å och blivit väldigt blöta och åskade på, men nu känns det som att det är dags för en innesittardag. Och värre kan man ha det - lite läsning, lite matlagning och lite garnrelaterade aktiviteter, det känns som ett bra alternativ.

Det föll sig ju så att jag i torsdags var i Malmö och träffade en vän, och då råkade vi hamna på Davidshalls Garn, man gör ju så lätt det. Det är inte så att jag behövde mer garn, det vore en grov osanning. Men det är ju så lätt hänt att det följer med hem en härva ändå, en i mjukaste merinoull, som nog ska bli en liten, liten schal ändå. Nu är frågan; kommer jag att kunna avhålla mig från att börja lägga upp maskor och sätta igång tills jag är färdig med de andra projekten som jag har startat? Svår fråga det där... det känns som att utgången är oviss! (eller inte).

Det blir nog en bra dag, det här också.

Kameran ligger på laddning

...annars kunde man ju försökt fånga denna fantastiska sommardag på bild. Å andra sidan, det kanske inte går? Man kan ju få med små bitar, syrenblommor, äppleblom, Huligan, make, kirskål, åkervinda, ormbunkar, småsnuttar av allt det där underbart somriga. Men man får ju inte med känslan av solsvettig hud, av dofterna från de där syrenblommorna och äppleblommen. Av rabarberpajen som just kommit ut ur ugnen. Vissa saker går bara inte att fånga på bild, så är det.

Nu blir det dock inte ett alldeles bildlöst inlägg det här, nix, jag har fått en bild via mejl från syrran. Vi var nämligen och spelade golf idag, syrran, maken och jag. Syrran har inte spelat så mycket av olika anledningar de senaste åren, men idag var det dags. Klockan nio skulle vi slå ut på Kungsmarken och kvart i nio ångade maken och jag in i shopen för att anmäla vår ankomst. Lagom tid att värma upp och träna, man hinner slå två puttar och göra en provsving. Damen i shopen sa att syrran redan kommit och hade gått för att träna lite mer seriöst på driving rangen.

- Vi spelar på inspiration! kvittrade jag glatt då.

Vi hade en rysligt trevlig runda. Soligt, varmt, fantastiskt vackra vyer! I allsköns gemyt vandrade vi längs fairway, och tänkte att det där livet man lever, det är allt en bra trevlig inrättning! Inte brydde man sig om att man slog i vattnet på 9:e, sånt tar man liksom med en klackspark.

Fast jag kan ju säga att det var nog syrrans inställning som var den rätta. Träning slog inspiration - märkligt nog!

Mycket bra dag, det här!

Morgonrutiner

(Jag får kanske börja med att lägga in en liten brasklapp; är man hundmouppfostringspurist och anser att hundar ska veta sin plats, ja då bör man sluta läsa. Förslagsvis här).

Vi har våra morgonrutiner i den här familjen. På vardagarna vacklar man upp och in i duschen, för att sedan knata ut på morgonrundan, där man, om man har tur, stöter på den förtjusande eurasiertiken eller den vänliga goldendamen (den förtretlige softisen ignorerar man så markerat som man bara kan). Tja sen är det ju rimadyl. Frukost åt såväl matte som vovve, och ja, det kan väl hända att en liten ostbit finner sin väg ner i Huliganens gap. Trots att matte, såvitt hon vet, inte alls äter ost till frukost.

Helgmorgnar är dock lite annorlunda. Dels inleder vi dagen med en mycket längre runda, och det säger väl sig själv att då blir man lite extrahungrig? Då har vi andra morgonrutiner. Husse, till exempel, gillar frukost på sängen på helgmorgnar. Och ja, det är matte som fixar frukost då; och då får hunden a) en liten bit ost när mackorna breds, b) en liten bit ost av husse när han fått sin frukost, och c) en liten bit ost av matte när hon sedan slår sig ner med tidning och yoghurt.

So far so good.

Idag kände dock sig matte lite wild-and-crazy och beslöt sig för, när vi väl traskat igenom de första stegen med mackbredande-ost-frukostutdelandepåsäng-ost osv, att äta frukost i fåtöljen i vardagsrummet. Sagt och gjort. Matte knallade ner och satte sig, bredde ut tidningen och tänkte sig ha en skön stund. Då möts hon av en förebrående blick. En blick som sa

- men jag då?!

- Nejmen lille vän, sa jag skamset, fick du inte din ostbit? Ja så går det när man ändrar rutiner, då blir det knas i hela systemet.

Vi vandrade ut i köket för att hämta ostbiten. Där fanns ingen. Bänkskivan gapade tom. (Undring; gapar bänkskivor??)

- Jamen du har ju fått! sa jag och pekade på den icke-existerande ostbiten. Ostbiten som inte längre fanns bland oss. Som hade upphört att existera.

Huliganen såg oskyldig ut. Det kom han inte alls ihåg, sa han.

- Men om vi nu ändå är i köket igen, så kan jag ju få en bit till? förslog han sen och försökte se änglalik ut.

Nänä, sånt går man inte på som rutinerad matte. Man kan inte käka ost hur som  helst, och lura till sig vad som helst talade jag om för honom. Någon måtta får det vara. Matte har minsann läst böcker om hunduppfostran. Mer ost var det inte tal om. Huliganen såg vederbörligen imponerad ut.

Så han fick en bit skinka istället. Man vill ju gärna vara konsekvent i sin hunduppfostran.

Majträdgård

Vår trädgård är en gammal trädgård, det finns saker i den som säkerligen har stått är sedan 20-talet när den anlades. Sen har den förmodligen ändrat skepnad genom åren, trädgårdarna här anlades för odling, för att den flitige husägaren/-innan skulle sälja av överskottet på torget. Jag är tämligen säker på att den har varit mer välskött i perioder, och att man skördat alla äpplen, plommon, päron och sånt som vi inte alltid gör... Hushållsgris lär det också ha funnits. Och duvslag i det gamla uthuset. Numera nöjer vi oss med duvor i tv-antennen och 1 st Huligan och det är väl inte så illa?

Vi har en ganska avslappnad inställning till vår trädgård, maken och jag. Saker som sår sig får ofta stå kvar, så ser man vad det blir. Ibland blir det ett körsbärsträd, ibland blir det en bok. Helt plötsligt hittar man saker här och där, oftast ogräs förvisso.

Saker liksom växer på för sig själv och rätt vad det är så tittar man på dem och tänker att "jamen den där gamla busken, den är ju fin!". Som häggmispeln till exempel. Den har stått där i alla år, den är ganska hög och liksom bara finns - men nog är den vacker? Både nu när den blommar så fint, och på hösten när den blir rödaktig och full av bär som duvorna gillar. De brukar hänga upp och ner och käka bär tills de nästan ramlar ner och rapar lite belåtet.

Hörnet där mispeln står är också sådär lite vildvuxet - det är växer murgröna där, och det är en evig tur, för det är också i det hörnet som vi lättsinnigt slänger in allt som vi gräver upp som vi inte vet var vi ska göra av - grässvål, till exempel, när man ska gräva sig en ny rabatt, eller ett nytt litet köksland. Vi slänger in torvorna där, och vips! så täcker murgrönan det och det ser liksom välordnat ut ändå, fast det alls inte är det. Himla praktiskt.

Det är också här jag har mitt lilla Sofiero-hörn. Minus ravin, Öresund, fjorton trädgårdsmästare och 127 rhododendronsorter. Men jag har EN rhododendron i alla fall, och i år har den faktiskt många blommor! Inte som förra året när man kunde räkna blommorna på ena handens fingrar, nu får man nog ändå ta till båda händerna, och kanske rentav en eller annan tå?

Bakom all murgröna och mispel och rhododendron finns det ett plank in till grannen. Detta plank håller på att riva sig själv och lutar mer och mer betänkligt. Det har stått där i urminnes tider, åtminstone sedan långt innan vi flyttade in och vi vet faktiskt inte vems planket är? Vårt eller grannens? Nu har vi i alla fall fått nya, unga, raska grannar. Den unge mannen hade uppenbarligen stött på maken och försiktigtvis tagit upp frågan om planket - om vi skulle ha något emot om han bytte ut det? Inte alls! utropade maken så snabbt han kunde så att tungan nästan slog knut på sig, och erbjöd sig att han kunde hjälpa till, om det så önskades, samtidigt som han innerligt önskade å sin sida att grannen inte alls önskade detta, om ni nu hänger med i allt detta önskande. Grannen, som är en rekorderlig granne, sa att det alls inte var nödvändigt. Så nu hoppas vi på att det så småningom blir ett nytt plank, och det kan nog vara bra, ty grannen har en rejäl hund av han-kön och jag tror icke att det är att rekommendera att Huliganen och denne vovve har fritt blås in till varandra.

Jag tycker det är skönt att ha en gammal trädgård. En som har lite savoir faire. En som har erfarenhetsrynkor och som inte tar allt så himla högtidligt. En som låter en plottra runt lite som man vill och har överseende med att man inte alltid beskär som man ska. Kanthugger som man ska. Plockar all frukt och konserverar som en rekorderlig husmor. En som låter en andas lite.

Och en där Huliganen kan fräsa runt som en liten lycklig jordfräs, sprätta lite i rabatterna, käka gräs och njuta av livet. Då bryr man sig faktiskt inte så himla mycket om kirskål och sånt.

Man kan bli lite trött

... när man börjar dagen med att skutta ur sängen strax efter kl halv fem. Och varför gör man nu det, kan man förundrat fråga sig? Fast om man är en snäll mamma (och det vill man ju vara) så kliver man väl upp för att köra dottern med vidhängande sambo till tåget i arla morgonstund för vidare transport ut i vida världen.

Även hunden tyckte att det var tidigt.  I alla fall tyckte han det först när ovanämnda dtr med vidh. samb. traskade ner för trappan från ovanvåningen, då öppnade han bara ett sömnigt öga. Men sen kom han liksom igång när han insåg att det Skulle Hända Saker! Och händer det saker, ja då vill Huliganen vara med. Han påkallade min uppmärksamhet med att slänga ett litet älglik på mig. (Nu är det inte så att vi håller på med någon slags satanism hemma hos oss där vi avlivar älgar på löpande band, vilket man kanske kan tro. Nej liket var i orange plysch och hade kostat 5 kr på Ikea. ) När matte visade sig märkligt okänslig för att få en älg utan horn och med utslitna inälvor i knävecket hävde han upp sin stämma;

- jag vill följa MED!!! tjoade han, varpå vi, av omtanke om maken, unisont väste "ssssccchhhh" till honom. Hunden blev dock måttligt imponerad av väsandet och tjoade lite till.

Jag körde ekipaget till tåget och sen kom jag hem igen och tänkte ramla i säng för att snarka i godan ro en halvtimme till. Det tänkte inte Huliganen. Han var pigg, lät han meddela i bestämda ordalag. Han dängde och slängde med såväl (ex)-älgen och sin dragkampstwittis och jag insåg att faran för ljudliga eruptioner var överhängande. Därför befann vi oss redan kl 05.15 (pip!) på morgonpromenad. Morgonstund har guld i mund, men lite väl arla kändes det trots allt.

Så lite trött är man nog trots allt. Imorgon får det bli den vanliga tiden för morgonpromenad, med eller utan älg, så får det bli.

Sommarkläder

Det är inte bara jag som fått ny sommargarderob! Syrran har ekiperat min cykel, så nu är den färgglad och färgmatchad och fullt beredd på somriga cykelturer!

Dessutom slipper man blir blöt i baken när det hällregnar - som till exempel imorse. Både snygg och praktisk, bättre blir det inte.

Nu är jag beredd

Just bring it on! Sommaren alltså.

Maken och jag cyklade ner till stan. Vi skulle gå på torget och köpa persilja. Köpa citronte till maken som tycker att citronte är det som ska drickas, inget trams med konstiga smaker eller så. Men så är det som det är. Man kan ha aldrig så noga uppgjorda planer, rätt som det är så hamnar man inne på Tant Hulda och köper sig en sommarklänning - och somrigare klänning har jag nog sällan haft!

Glada blommor och fina pärlknappar, sydd efter 60-talsmönster. Jag kände hur somrigheten liksom spratt i hela mig när jag fick syn på den. Gick icke att motstå - och herregud, persilja eller klänning, det kan väl gå på ett ut?

Förresten blev det persilja. Också.

Sen snavade vi över jordgubbar... gick heller icke att motstå. Och varför skulle man? Nyttigt, gott och rött. Det finns ju ingen rim och reson i att låta bli.

Alldeles nyss kom syrran och Zoya förbi, med nyskördad svensk sparris. Så nu blir det sparris till förrätt, spättafilé med purjolök och oliver till huvudrätt och sen blir det jordgubbar och glass till efterrätt. Somrigt så det förslår!

Ja, jag är beredd.

Morgonpromenad

Nu tänker jag i och för sig raskt förvirra begreppen - kalla ett inlägg "Morgonpromenad" och sen raskt börja prata om kvällen före? Men så är det - det kan ju inte bli morgon om det inte varit en kväll (och en natt för all del) före. Just denna kväll var maken och jag på galej, jo minsann. Vi var alldeles väldigt finkulturella och var på Malmö Opera och såg Trollflöjten. Det var väldigt trevligt, första akten var färgglad, rolig, välljudande och festlig på alla sätt och vis. Sen var det paus, och då hade maken beställt lite lax och ett glas vitt vin och det var minsann inga fel på det heller. Sen kan det hända att jag råkade nicka till lite i akt 2 när Sarastros präster trallade på i templet, det var liksom lite mindre färgglatt festligt och det blev lite som en vaggvisa. Dessutom skyller jag på en intensiv arbetsvecka. Jag tror dock inte jag skämde ut mig genom att snarka, låt mig leva i denna tro!

Sen vaknade jag och Huliganen till en lördagsmorgon, och då hinner man ju med lite mer än den vanliga vardagsmorgonspromenaden.

- Låt oss bege oss ut i vårens famn! Låt oss speja efter vårtecken, sommartecken och alla andra tecken! sa jag till hunden som alls icke var ovillig.

Vi for alltså till Linnebjer - där hade bokarna nyss slagit ut och var så där underbart ljusgröna och samtidigt lite pelarsalslika.

Vitsipporna börjar väl passera sin höjdpunkt, men nog fanns det gott om dem och jag fotograferade förtjust!

Sen fick jag syn på Huliganen, och tänkte "åh så sött! Han luktar på blommorna, precis som tjuren Ferdinand!". Jag hann precis föreviga detta för eftervärlden innan Huliganen bevisade just varför hans smeknamn är Huliganen. Hmpff.

- Har du ingen känsla för naturens skönhet, för vårens under, för det skira och vackra i tillvaron?? frågade jag.

Huliganen lät meddela att han tycker att det är snyggt med Frolic. Tja för all del, en liten välstekt lammstek går också an, tycker han.

Sen balanserades det på stockar. Är man kort i rocken så känner man sig lite mer imponerande om man står på något.

- I'm the king of the world! utropade Huliganen, som inte direkt lider av några mindervärdeskomplex. I all synnerhet inte om matte ligger ner på marken när hon fotograferar så att han ser ännu mer imponerande ut. (Om man inte råkar tycka att han ser väldigt imponerande ut så råder jag er till att inte nämna detta för hunden, för han har välvässade tänder och befinner sig på lämplig höjd i närheten av anklarna).

Sen balanserade vi med dödsförakt över smala, höga spänger också. Det gick bra, kan jag lyckligtvis meddela.

Det var den morgonpromenaden det! Och när jag tänker på att det för några månader sedan på samma plats såg ut så här, ja då blir jag ännu lyckligare... (Här är det på sin plats att varna känsliga läsare, blunda om ni inte känner er mentalt starka och klarar en sån här bild. Jag gör den lite liten, för säkerhets skull).

Lättsinne

Det är lätt att man blir lite lättsinnig när det helt plötsligt är sommar, fast det bara är i början av maj. I all synnerhet om man är ledig på denna sommardag. Maken och jag beslöt oss för att spela golf - dels för att det är trevligt, dels för att jag äntligen ville inviga den golfkjol jag fick för en del år sedan och aldrig hann använda innan den liksom blev för liten.

I år har vi bytt till den lokalaste golfklubben, det förnöjer ju med omväxling. Fast då kan man ju inte banan så där som man kunde på den gamla, där man visste vara alla bunkrar ligger (inte för att man direkt undvek att hamna i dem ändå), eller hur långt inspelen blev om man hamnade i samma gamla snår (inte för att man kom in på green ändå). Nu blir allt liksom lite osäkert. Maken visste dock på råd.

- Jag har två banguider, du får den ena! utropade han generöst.

Jag läste och funderade. Efter ett tag blev jag dock tveksam.

- Guiden stämmer inte med verkligheten! protesterade jag. Jag såg att maken tänkte "jamen herregud, det vet väl alla hur ditt lokalsinne är, det är väl samma med en banguide, du är liksom inte gjord för att läsa kartor!". Fast sedan råkade han se att han gett mig en banguide över en helt annan bana och då måste till och med maken erkänna att det blir lite trixigt att applicera den på vår golfbana. Han såg klädsamt ursäktande ut.

Sen råkade jag slå bollen utanför fairway - ja såna små malörer händer så lätt. Men inte nog med att jag hamnade i ruffen, det var liksom väldigt ruffig ruff. Jag stirrade ogillande på bollen som slagit sig till ro på ett otillgänglig ställe.

- Här kan det inte vara meningen att jag skulle hamna! utropade jag och petade raskt in bollen på fairway.

- Nej det får ju vara någon måtta på hur mycket man följer golfreglerna, sa maken medgörligt, men jag såg nog att det glittrade lite i ögonen på honom. Han protesterade dock inte, jag tror att det där med den felaktiga banguiden fortfarande liksom påverkade honom. Och i denna vänliga och kamratliga anda fullföljde vi vår runda och hade rysligt trevligt. Allt blir liksom så mycket lättare och trevligare om man inte är så petimeteraktigt besserwissrig eller vill ha kadaverdisciplin i alla lägen. Lite kreativt och frisinnat tänkande skadar minsann inte.

Sen åkte vi hem till Huliganen och hade en skön eftermiddag i trädgården. Vi har skördat årets första rabarber och gjort dito muffins. Vi har druckit fläderblomssaft och planterat gurk-, chili- och tomatplantor som vi fått av syrrans generösa och givmilda arbetskamrat, så nu ser jag fram emot att äta massor av små goda, solvarma tomater senare i sommar.

En bra dag har det varit. Och än är den inte slut!

När ens inre bonde slår till

Igår kväll var årets första sommarkväll; maken och jag satt ute till klockan 21 och åt mat, pratade och drack ett glas zinfandel. Huliganen ägnade sig mest åt att tigga av maten (zinfandeln gav han blanka faderuttan i). Det var ljuvligt!!

Imorse vaknade man till regn. Regn och faktiskt lite åskmuller. Det var knappt man hörde det, men det räckte att kolla på Huliganens svans som låg klistrad runt baken på honom - ja så långt den lilla svansstumpen räckte, alltså. Svansbarometern pekade definitivt på Åska.

Vad gör man då? Svär man över regnet? Beklagar man sig över dessa naturens nycker, hälla vatten över en på detta ovänliga sätt?

Nejnej. Man tänker på sitt nya köksträdgårdsland som maken grävt i sitt anletes svett. Man tänker på de små moröttsfröna, salladsfröna, för att inte tala om rädisorna. Och dillen! Glöm inte dillen!! Frön som man omsorgsfullt sått i den välkrattade ytan. Frön som man bestämt frejdat för Huliganens tassar. Och då  blickar man upp mot den droppande himlen  och säger belåtet:

- det gör gott för grödan det här!!

Det är då man kramar sin inre bonde och känner hur urgenerna slår till. Man vill samla i ladorna. Odla sin egen mat. Skörda och njuta under vinterns bistra månader.

Man kanske rentav skulle slå till och skaffa sig en liten hushållsgris? Fast då är ju frågan; vad skulle Huliganen säga? För att inte tala om; vad skulle grisen säga?

Vi får nog hålla oss till morötter och purjolök, toppat med lite grönkål, tror jag.

I döda arkitekters sällskap

När det sportsliga fått sitt (och regnet började strila ner över Barcelona igen) var det dags för en av resans höjdpunkter; Gaudí! Vi bodde i området Eixample, så vi hade ganska nära till både det ena och det andra. Det ena (som också då kan benämnas det första) var Casa Battlo. Vi hände på låset när de öppnade, och det gjorde vi rätt i för det var många som ville titta på Gaudí. Huset liknade inte något annat jag sett, vare sig utanpå eller inuti.

Jag vill gärna se mig som en som inte faller i farstun för vad som helst. Men här föll jag (dock bara bildligt som tur var) med ett jättepladask, både i farstun, i rummen, på vinden och på taket; det var så otroligt genomtänkt, roligt, välgjort, färgglatt och elegant in i minsta detalj. Karln hade tänkt på allt; handtag, vädringsspalter och ljusinsläpp. Man fick nästan nackspärr när man traskade runt och skulle titta på allt, helst samtidigt.

Jag tycker att maken sammanfattade precis hur det hela kändes; "detta är ett hus som man blir glad av!". Kontrasterna mellan den klosterliknande, eleganta vinden och taket med drake på var ju stor, men samtidigt kändes det helt naturligt.

När vi hade tittat färdigt traskade vi bort till La Pedrera och tänkte titta där också. Där ringlade kön sig lång runt halva kvarteret, men vi ställde oss modigt i kö. När vi stått där och nästan var framme vid kassan kom de ut och sa att tyvärr var taket stängt på grund av det myckna regnandet och då kändes det lite meningslöst att gå in, så vi gick bort till Sagrada Familia istället. Där var kön om möjligt ännu längre, så då fick man gå in och styrka sig lite med en katalansk sallad till att börja med.

Sen orkade vi köa igen och det tog nog faktiskt ändå inte mer än 20 minuter - och det var det värt! Jag har aldrig sett något liknande, det var som att komma in i en förstenad skog, det kändes som Stjärnornas krig möter Sagan om Ringen och ändå var det en helt otrolig religiös känsla därinne, trots horder av turister. Men i den fantastiska rymd som var inne i långskeppet försvann liksom horderna, de blev mer till små hobbit-liknande varelser som inte direkt störde.

Sista dagen hade vi egentligen tänkt ägna åt Picasso och de gotiska kvarteren, men nu gjorde vi ett nytt försök med La Pedrera igen direkt på morgonen. Och nu hade vi tur - det hade visserligen börjat regna igen (surprise!!) men inte så mycket, så vi hann upp på taket innan de stängde av det igen. Jag antar att det var halkrisken. Med eller utan regn så fick maken hjärtsnörp när jag hängde ut över kanten för att fotografera, men vad gör man inte när man försöker få en bra bild. Maken pekade sedan bistert på en stor skylt där det mycket otvetydigt stod att man inte fick luta sig ut. Hoppsan. Jag vill härmed framföra mina innerligaste ursäkter för detta brott mot reglerna.

 Taket var onekligen väl värt att se! Sen fanns det en jättefin utställning uppe på vinden som också var värd att se. Bland annat visade man hur inspirerad Gaudí var av naturen. Man kan ju till exempel jämföra vinden med ormskelettet som syns bredvid.

 I La Pedrera fanns också en möblerad utställningslägenhet med möbler från tiden. Lite märkligt var det att se dessa möbler i en våning som kändes så annorlunda. Man insåg också hur olika det var då. En sån sak som att resa, till exempel. Inga små fjuttiga kabinväskor där inte. Tänk så praktiskt att hänga in allting och sedan plocka fram det skrynkelfritt! Det bygger ju i och för sig på att någon annan får släpa på åbäket... så kanske kabinväskor är mer behändiga trots allt?

Se försökte vi besöka Picassomuséet. Det visade sig att halva Barcelonas befolkning tänkte samma sak, så då hoppade vi över det. Vi strosade runt lite och blev blöta. Vi åt lunch. Vi hamnade på en bar och drack kaffe och varm choklad och åt små konstiga kakor som hette något på X. (Det är med viss självövervinnelse jag lägger ut denna icke så smickrande bild på kakmonstret).

Sen? Ja sen var det dags att åka hem. Mycket nöjda med vår resa! Man hinner med en hel del på några dagar.