Köpenhamn, var det ja

Det var sedan länge bestämt att just den här helgen skulle vi till Köpenhamn. Tanken var att det skulle bli en välfördelad mix av kultur, mat, fika, strosande, fika, mat, sol, fika och kanske något gott att äta? Efterhand som helgen närmade sig verkade dock vädret mer och mer vara ute efter att sätta käppar i hjulet. Kallt skulle det bli. Och regn skulle det ösa ner. Men sånt är ju petitesser sa vi, packade ner paraplyerna och bordade tåget glada i sinnet.

Huvudpunkten var att gå på operan - där hade ingen av oss varit och dit ville vi. Men först lämpade vi av väskorna på hotellet och sen hade vi några timmar att fördriva innan finklänningarna skulle på och håret fluffas till. Mat måste man ha! Vi begav oss till Nyhavn och där råder det ingen direkt brist på matställen, mycket riktigt lyckades vi bli båda mätta och nöjda!

Syrran och jag åt svamppasta och maken åt något annat, sill tror jag bestämt det var. Men vad det var i den sillen, ja det kan man undra! För rätt vad det är utropar maken

- nu vill jag shoppa!!

Inget kunde hindra honom. Förbluffade följde vi efter honom när han målmedvetet kastade sig in på Magasin du Nord för att få utlopp för sitt begär. Utan att backa, utan att tveka kastade han sig över sitt byte och nedlade ett paket skosnören à 35 kr (danska, förvisso). "Här gäller det att smida medan järnet är varmt" tänkte jag och föreslog raskt att han skulle köpa sig två par skosnören. Lika bra att passa på medan han var på det här  humöret tänkte jag - maken är ju inte den som frivilligt går in i en affär annars, i alla fall inte om man inte kan köpa a) böcker, b) vin eller c) mat - helst alltihop i en enda ljuvlig kombination, lite grann som Nirvana föreställer jag mig.

Men där stötte jag på patrull. Enough is enough, sa maken och vägrade köpa minsta lilla skosnöre till. Då kom syrran loss och kom på att hon behövde en ny handväska. Maken följde medgörligt med (nu när han slapp köpa fler snören) och tyckte att det fanns ett rikhaltigt utbud.

- de talar inte till mig, sa syrran då och såg obeslutsam ut. Maken, som aldrig hört att väskor kan tala till en när de vill bli köpta, såg förbluffad ut. Sen draperade han sig mot en pelare och begrundade nöjt sitt eget inköp medan syrran lyssnade vidare - och jo, även hon nedlade ett byte!

Själv kunde jag nu inte vara sämre, utan jag hörde tydligt ett armband som väste "köp mig" när jag passerade förbi.

Därefter fick vi ju styrka oss med lite fika. Det tar på krafterna att shoppa loss! Dock inget som inte en kopp kaffe och en bit morotskaka rådde bot på. Här kan man notera hur nöjda vi ser ut efter väl förrättat värv!

Inte regnade det heller, nä minsann.

Därefter var det dags för operan! Tannhäuser stod på programmet och jag får erkänna att jag var lite fundersam inför fyra timmar Wagner, det var första gången jag skulle lyssna på en Wagneropera. Men vi iklädde oss finkostymen och tog hamnbussen till det fantastiska operahuset! Vilken byggnad! Man blev på festhumör bara av att komma in där. Ännu mer på festhumör blev vi när vi kom upp till restaurangen på fjärde vången (ja jag vet - mat. Igen! Men är man utrikes så är man, och då ska man njuta av det lokala köket).

Den vänlige kyparen undrade om vi ville ha med eller utan bubblor? Vilken fråga! MED!! sa jag med emfas, - jag vill ha bubbel! Maken och syrran fnissade lite och påtalade att det var vatten det var fråga om.

- Vatten?! sa jag (med många utropstecken och frågetecken), vem vill ha vatten?? Såklart fick det bli lite bubbel, fattas bara.

Och sen blev det opera och det var fantastiskt på alla sätt och vis. Man lyckades ha överseende med att Tannhäuser var en liten tjock tenor, som hade vissa problem med att komma ner på golvet när han skulle dö lite elegant, tutan var det i alla fall inga fel på!

Sen var det dags att ta båten tillbaka till Nyhavn och trötta men belåtna traska till hotellet.

Söndagen innebar något lite regn, men var trevligt ändå. Vi passade på att promenera bort till Amalienborg och hälsa på drottningen. Hon var inte hemma, men vi kikade in ändå. Kronprinsen fyllde år, och vi tänkte att vi ju kunde tjoa "Til lykke din gamle galosch!" om vi såg honom, men det gjorde vi inte.

Däremot tittade vi på representationsvåningen, som hade fina lampor, fina krusiduller och ett fint litet bibliotek. Sen tittade vi på vaktombytet - är man turist, så är man, och då ska ingen möda lämnas ospard!

Vi hann dock med fler slott, lika bra att passa på medan de fanns inom räckhåll tänkte vi och gick och tittade på Rosenborg också. Väldigt liksom slottsaktigt och litet, lite som en slottslekstuga nästan. Om man har lite fantasi i alla fall.

Dock var det en oförsynt mås som, ja det finns inget finare sätt att uttrycka det på, sket ner syrrans jacka. Man är väl dock rådig och stod på huvudet i en slottsfontän och hämtade vatten och så var den lilla malören ur världen. Fast ohyfsat får man nog ändå säga att det var. Har måsar ingen hyfs?

Sen? Ja sen var det dags att dra sig tillbaka mot fäderneslandet, till marken, till stenarna där barn jag lekt, eller hur det nu var Heidenstam sa. Mätta, nöjda och väldigt belåtna, med såväl tenorer som handväskor som skosnören.