Morgonrutiner

(Jag får kanske börja med att lägga in en liten brasklapp; är man hundmouppfostringspurist och anser att hundar ska veta sin plats, ja då bör man sluta läsa. Förslagsvis här).

Vi har våra morgonrutiner i den här familjen. På vardagarna vacklar man upp och in i duschen, för att sedan knata ut på morgonrundan, där man, om man har tur, stöter på den förtjusande eurasiertiken eller den vänliga goldendamen (den förtretlige softisen ignorerar man så markerat som man bara kan). Tja sen är det ju rimadyl. Frukost åt såväl matte som vovve, och ja, det kan väl hända att en liten ostbit finner sin väg ner i Huliganens gap. Trots att matte, såvitt hon vet, inte alls äter ost till frukost.

Helgmorgnar är dock lite annorlunda. Dels inleder vi dagen med en mycket längre runda, och det säger väl sig själv att då blir man lite extrahungrig? Då har vi andra morgonrutiner. Husse, till exempel, gillar frukost på sängen på helgmorgnar. Och ja, det är matte som fixar frukost då; och då får hunden a) en liten bit ost när mackorna breds, b) en liten bit ost av husse när han fått sin frukost, och c) en liten bit ost av matte när hon sedan slår sig ner med tidning och yoghurt.

So far so good.

Idag kände dock sig matte lite wild-and-crazy och beslöt sig för, när vi väl traskat igenom de första stegen med mackbredande-ost-frukostutdelandepåsäng-ost osv, att äta frukost i fåtöljen i vardagsrummet. Sagt och gjort. Matte knallade ner och satte sig, bredde ut tidningen och tänkte sig ha en skön stund. Då möts hon av en förebrående blick. En blick som sa

- men jag då?!

- Nejmen lille vän, sa jag skamset, fick du inte din ostbit? Ja så går det när man ändrar rutiner, då blir det knas i hela systemet.

Vi vandrade ut i köket för att hämta ostbiten. Där fanns ingen. Bänkskivan gapade tom. (Undring; gapar bänkskivor??)

- Jamen du har ju fått! sa jag och pekade på den icke-existerande ostbiten. Ostbiten som inte längre fanns bland oss. Som hade upphört att existera.

Huliganen såg oskyldig ut. Det kom han inte alls ihåg, sa han.

- Men om vi nu ändå är i köket igen, så kan jag ju få en bit till? förslog han sen och försökte se änglalik ut.

Nänä, sånt går man inte på som rutinerad matte. Man kan inte käka ost hur som  helst, och lura till sig vad som helst talade jag om för honom. Någon måtta får det vara. Matte har minsann läst böcker om hunduppfostran. Mer ost var det inte tal om. Huliganen såg vederbörligen imponerad ut.

Så han fick en bit skinka istället. Man vill ju gärna vara konsekvent i sin hunduppfostran.