Majträdgård

Vår trädgård är en gammal trädgård, det finns saker i den som säkerligen har stått är sedan 20-talet när den anlades. Sen har den förmodligen ändrat skepnad genom åren, trädgårdarna här anlades för odling, för att den flitige husägaren/-innan skulle sälja av överskottet på torget. Jag är tämligen säker på att den har varit mer välskött i perioder, och att man skördat alla äpplen, plommon, päron och sånt som vi inte alltid gör... Hushållsgris lär det också ha funnits. Och duvslag i det gamla uthuset. Numera nöjer vi oss med duvor i tv-antennen och 1 st Huligan och det är väl inte så illa?

Vi har en ganska avslappnad inställning till vår trädgård, maken och jag. Saker som sår sig får ofta stå kvar, så ser man vad det blir. Ibland blir det ett körsbärsträd, ibland blir det en bok. Helt plötsligt hittar man saker här och där, oftast ogräs förvisso.

Saker liksom växer på för sig själv och rätt vad det är så tittar man på dem och tänker att "jamen den där gamla busken, den är ju fin!". Som häggmispeln till exempel. Den har stått där i alla år, den är ganska hög och liksom bara finns - men nog är den vacker? Både nu när den blommar så fint, och på hösten när den blir rödaktig och full av bär som duvorna gillar. De brukar hänga upp och ner och käka bär tills de nästan ramlar ner och rapar lite belåtet.

Hörnet där mispeln står är också sådär lite vildvuxet - det är växer murgröna där, och det är en evig tur, för det är också i det hörnet som vi lättsinnigt slänger in allt som vi gräver upp som vi inte vet var vi ska göra av - grässvål, till exempel, när man ska gräva sig en ny rabatt, eller ett nytt litet köksland. Vi slänger in torvorna där, och vips! så täcker murgrönan det och det ser liksom välordnat ut ändå, fast det alls inte är det. Himla praktiskt.

Det är också här jag har mitt lilla Sofiero-hörn. Minus ravin, Öresund, fjorton trädgårdsmästare och 127 rhododendronsorter. Men jag har EN rhododendron i alla fall, och i år har den faktiskt många blommor! Inte som förra året när man kunde räkna blommorna på ena handens fingrar, nu får man nog ändå ta till båda händerna, och kanske rentav en eller annan tå?

Bakom all murgröna och mispel och rhododendron finns det ett plank in till grannen. Detta plank håller på att riva sig själv och lutar mer och mer betänkligt. Det har stått där i urminnes tider, åtminstone sedan långt innan vi flyttade in och vi vet faktiskt inte vems planket är? Vårt eller grannens? Nu har vi i alla fall fått nya, unga, raska grannar. Den unge mannen hade uppenbarligen stött på maken och försiktigtvis tagit upp frågan om planket - om vi skulle ha något emot om han bytte ut det? Inte alls! utropade maken så snabbt han kunde så att tungan nästan slog knut på sig, och erbjöd sig att han kunde hjälpa till, om det så önskades, samtidigt som han innerligt önskade å sin sida att grannen inte alls önskade detta, om ni nu hänger med i allt detta önskande. Grannen, som är en rekorderlig granne, sa att det alls inte var nödvändigt. Så nu hoppas vi på att det så småningom blir ett nytt plank, och det kan nog vara bra, ty grannen har en rejäl hund av han-kön och jag tror icke att det är att rekommendera att Huliganen och denne vovve har fritt blås in till varandra.

Jag tycker det är skönt att ha en gammal trädgård. En som har lite savoir faire. En som har erfarenhetsrynkor och som inte tar allt så himla högtidligt. En som låter en plottra runt lite som man vill och har överseende med att man inte alltid beskär som man ska. Kanthugger som man ska. Plockar all frukt och konserverar som en rekorderlig husmor. En som låter en andas lite.

Och en där Huliganen kan fräsa runt som en liten lycklig jordfräs, sprätta lite i rabatterna, käka gräs och njuta av livet. Då bryr man sig faktiskt inte så himla mycket om kirskål och sånt.