Är det för tidigt?

Att prata om julen menar jag. Känns det lite out of season? Blir man kanske rentav lynchad? Men jag tar betäckning här bakom min datorskärm, hukar mig lite och skriver oförtrutet vidare om julens fröjder. Nämligen den del av fröjderna som börjar växa till sig och synas; grönkålen!




Jag har varit väldigt sen med mina sådder i år, jag har ju fnattat hit och dit och det har liksom inte varit någon reda med någonting. Men lite måste man ju odla. Också är det ju det där med maken (jag tycker mig minnas att jag nämnt någon gång att jag har en make? Känns det vagt bekant?).

Maken är hallänning. I Halland äter man grönkål till jul. Maken gillar grönkål. Jag gillar maken. Således odlas det grönkål i huliganträdgården och det resulterar i ett julinlägg redan i juni. Här växer alltså makens (och min, jag tycker det är rätt gott också, mycket bättre än den skånska brun-diton) julefröjd.

...

Fast jag inser att jag nog måste göra lite bot och bättring, man kanske inte kan slänga grönkål i nyllet på folk som snavar in i ens blogg, chocken blir möjligen för stor. Folk bryter kanske ihop, börjar irra med blicken och minns den förfärliga vintern vi hade. Man kan ju inte förneka att julen liksom infaller mitt under isigaste vintertid. Så för att lugna upprörda sinnelag, gjuta olja på vågorna, skänka sinnesfrid och sommarfröjd lägger jag även in en bild på årets första rosenbukett!

Generös som jag är bjuder jag inte bara på Ghislaine de Féligonde och Crown Princess Margareta, ånej, jag slänger in lite kirskål, salvia och romersk malört också. Sån är jag. Givmild liksom.

Kanske bäst att ta en rosenbild till? För säkerhets skull, så att man helt kan förtränga det där med vinter den där avlägsna årstiden ni vet.

Sådär. Nu är det nog lugnt.