Ömsom vin och ömsom vatten

Eller för all del, mest vin om man ska vara ärlig.

Häromdagen läste jag ett utomordentligt instruktivt blogginlägg om vinprovandets ädla konst.

- Nu är det dags! sa jag till maken då. Nu när vi vet hur vi ska göra så ska vi plocka fram det där vinet vi köpte i Alsace och prova. Vi bjuder in Ellen-familjen på mat och prat, och så trattar vi i dem vin, allt enligt konstens alla regler.

Maken ville inte hälla ut vinet på duken sa han motsträvigt, men visade sig ändå välvilligt inställd till att korka upp några buteljer.

Då måste jag ju berätta om när vi var i Alsace för första gången förra året. Himlans trevligt (ända tills vi fick punktering på hemvägen och fick köra 118 mil genom hela Tyskland i max 80 eftersom vi körde på reservdäcket. Vi blev till och med omkörda av en Trabant, nesan var total).

Löjligt vackert, goda viner och trevligt sällskap. Vi lullade lycksaligt runt och provade och handlade och provade och handlade lite till. Maken, som är en ordentligt person, hade sammanställt ett 108-sidigt kompendium över vad som var värt att veta, mycket kom från denna otroligt bra site: Warfvinges alsacesite. Alltså åkte vi runt till diverse degustationer och njöt för fullt.

Till sist ville vi också besöka Domaine Weinbach på det före detta klostret Clos des Capucine där madame Faller tillsammans med sina döttrar har lyckat skapa ett av Alsaces bästa vinhus och dit ville ju vi. Var ska sleven vara om inte i grytan? Typ. Vi hade en ungefärlig uppfattning om var det låg och letade och letade, till slut fick vi fråga och då lyckades vi ta oss fram till det gamla klostret. Där var det tyst, stängt och tomt.

Snopet! Skulle vi behöva vända om med oförättat ärende? Dessutom var det ju vår sista dag, så fler chanser gavs inte. En Huliganmatte hindrar man dock inte så lätt, så oförskräckt antastade jag en man som var ute på fältet och gick med sin hund.

- Var é vinet? frågade jag uppfordrande, alltmedan maken och ressällskapet räddhågset hukade i bilen.

Mannen svarade att jag skulle bara knacka på porten, så skulle nog madame öppna. Sagt och gjort, jag dundrade på den gigantiska porten och en mycket gammal, mycket elegant dam kom och öppnade. Vänligt förklarade hon att hon hade redan ett litet sällskap i salongen, men om vi väntade i köket så skulle vi också få prova.

Kök, då tänker man kanske något litet kyffe där man lagar makaroner och falukorv, med kommunalgrå plastmatta och sådär. Fel! Köket visade sig vara stort som en mindre balsal, med bland annat TVÅ Aga-spisar. Jag blev genast oerhört avundsjuk, jag som inte har minsta lilla Aga därhemma. Ressällskapet som faktiskt har en tjusig Aga tog det hela mer med knusende ro.

Sedan kom madame och vi provade det ena mer utsökta vinet efter det andra. Och utan en tanke på morgondagen så slaktade vi plånboken och köpte med oss 6 flaskor pinot gris och 3 flaskor gewurztraminer, som vi sedan har sparat för ett särskilt tillfälle.

Nu var det dags! Igår öppnades en ljuvlig, underbar, honungs- och aprikosdoftande gewurztraminer som satt som en smäck tillsammans med lite munsterost och en bit stilton. Gud så gott! Det märktes att det vinet, det var skapat i himmelsk harmoni i ett kloster.

Inte blev det sämre av att man fick ha en ljuvlig liten Ellenbebis i famnen. Hon fick dock nöja sig med sn vanliga flaska, inget vin där inte.

Himlans snålt, varför får jag inget vin? ser Ellen ut att tänka

Först åt vi musslor, och till det drack vi ett annat härligt vin, nämligen en riesling, en Grand Cru Eichberg från Emile Beyer. Också ett Alsacekap!

Och ja, ska jag var helt ärlig så slank det ner en flaska Crozes Hermitage till boeuf bourgoginonnen också...

Men ett glas vatten drck jag  nog också. Tror jag...