Tisdagsbokslut

- ramlade och slog sönder min fina terracottakruka jag köpt i Toscana när jag skulle bära in den i växthuset

- ett synnerligen långsamt kvalitetsmöte som tog hela eftermiddagen

- diskmaskinsreparatören har inte ringt = handdiskande

+ maken slipar ihärdigt vidare på fönsterna - ingen putsning i sikte

+ gjorde caesarsallad - en favorit!

+ såg en bra film (Pianisten)

Ganska jämnt skägg med andra ord.

Det är olika med städning

Det är lite konstigt hur samma sak kan kännas så komplett olik mot sig själv. Detta låter kanske kryptiskt, men låt mig ge ett exempel ur verkligheten. Min verklighet.

Ingen kan påstå att jag gillar att putsa fönster. Jag har inget emot fönster i sig, och jag tycker om att titta ut genom dem. För att kunna titta ut så måste de vara hyfsat rena, alltså måste de putsas. När jag var liten hängde min mamma i krokig arm ut genom fönstret på femte våningen och putsade och gned och hade sig, iklädd en särskild städrock. Skulle det putsas skulle det vara fläckfritt. Dessutom så skulle fönsterna putsas emellan.

Numera har vi treglasfönster som inte behöver öppnas, så det borde vara en bagatell att putsa, i all synnerhet som jag skiter i om det blir lite fläckigt och dragigt. Dessutom kan jag stå på marken och putsa de flesta utifrån, det krävs liksom ingen akrobatik. Som tur är. Städrock slipper jag också.

Ändå är det verkligen aptrist att göra det, och jag har utvecklat en stor talang för att skjuta upp det till morgondagen. Eller ännu hellre nästa vecka. Eller månad.

Nu var gårdagen en riktig höstdag. En sån där där man känner att det är dags att feja lite i trädgården. Städa växthuset. Ett växthus består av rutor. Det är liksom det som är kvintessensen av ett växthus. Då borde jag ju drabbas av akut fönsterputsarmelankoli kan man tycka. Men nä - muntert gnolande kånkar man ut alla möbler, prylar och pelargoner.

Man torkar bort spindelväv. Man sopar, fejar och putsar fönster som i ett rus. Det är inte jobbigt alls, bara roligt.

De vanliga fönsterna är däremot fortfarande sorgligt oputsade. Nu hittade jag en annan taktik att skjuta upp eländet, nämligen att tvinga maken att slipa fönsterkarmarna. När han slipar och sedermera målar, ja då kan jag ju inte putsa. Det säger sig själv.

Europatouren nästa?

I helgen spelade jag företagstävling. Det är alltid trevligt, vi har roligt, skrattar mycket och får spela på fina banor som man aldrig spelat på annars. Sen blir det middag på Grand och prisutdelning. Alla får pris, och bara det är ju synnerligen trevligt. I år spelade vi på Elisefarm - smal, lång, svår och med en oherrans massa bunkrar. Djupa bunkrar. När man är 1.59 så är i och för sig alla bunkrar djupa, men dessa var mer som avgrundshål. Typ.

Mot all rim och reson kom jag tvåa! Ja fråga mig inte hur de gick till, och det inbegrep en del vimsande, men när stridsröken skingrades så var det obstridligt så. En poäng efter segraren som också till min oskrymtade glädje var en dam. Då vann jag den här fina bärbagen, och igår kväll var det invigningsdags. Syrran och jag drog till Ellinge med klubbor, bag och hund i högsta hugg. Det var nämligen premiärdags för hunden att spela golf också. Eller spela och spela, men att matte spelade och inte bara promenerade.

Jag var aningens skeptisk till hur det skulle gå, men tidpunkten var vald med omsorg. Få spelare befinner sig på golfbanan sent en fredagseftermiddag när man i stället vill hem till soffan, vinet och maten.

En härlig höstkväll var det och vi vankade iväg längs första fairway. Efter att först ha trasslat in oss i hund, bärbag, koppel och det hela. Någon måste ju också bajsa i buskarna först. Denne någon var fyrbent vill jag påpeka.

Han skötte sig utmärkt! Inte minsta lilla skall. Han klarade av att sitta still vid bagen medan matte slog. Han höll ordning på matte och moster och bollar och allt. Jo för jag har ju tränat honom på att hitta bollar i trädgården. Nästan lite för bra, för till slut blev det så att Huliganen kastade sig efter alla bollar och krävde belöning för upphittad boll. Även bollar som låg på green till exempel, och de kunde vi faktiskt hitta själva, tack så mycket. Sen la han även till på eget bevåg att man kunde ju, för att verkligen vara till hjälp som golfhund, apportera bollen. Ingen bra idé tyckte vi och återplacerade bollen efter förstulna blickar omkring oss för att se så att ingen upptäckt detta flagranta regelbrott. Vi väntade oss nästan att intendenten skulle poppa upp bakom en buske och ryta "fyra pliktslag för detta fusk!!" Så skedde dock inte, vilket var tur för våra nerver.

Det var en trevlig upplevelse att bära, smidigt och så. Inte så tungt heller, för jag hade bara med mig halva setet med klubbor.

Och hur det gick? Om man betänker att det var första gången jag trasslade runt med bärbag, hund, och med bara hälften av klubborna?

Tja (sa hon med illa dold belåtenhet): Jag spelade skitbra!! Inledde med par på 1:an, jag som aldrig gjort par på ett par 5-hål tidigare. Sen fortsatte jag med par på 2:an och sen, i ett saligt rus, så gjorde jag minsann par på 4:an också. Ja, förvisso strök jag 5:an och 6:an, eftersom några bunkrar blandade sig i spelet på ett högst osolidariskt sätt, men scoren efter de åtta hål vi spelade blev 18 poäng.

Han är minsann en riktig golfmascot, den hunden! Man kunde kanske leja ut honom till Tiger Woods som väl inte rosat banorna precis i år? Mot en procentsats på inspelade pengar?

Och sen blev det soffan, vinet och maten.

När man får oväntat besök

Jag gillar djur - förvisso tycker jag bäst om hundar och hästar, men jag är inte så kinkig; katter, getter, fåglar, ja de mesta fördrar jag. Vissa gillar jag inte. Fästingar borde inte få existera överhuvudtaget, ja kalla mig fästingrasist. Spindlar kommer högre på listan, men inte mycket.

Dessutom borde de ha vett att hålla sig utomhus, och definitivt inte i min diskho. Dock hittade jag krabaten ovan just där imorse. Under lätt hyperventilerande lyckades jag ändå göra havregrynsgröten klar, medan jag höll ett vakande öga på honom.

Maken skulle iväg på något företagstjohejsan och åt sin frukost i godan ro. "Innan du kör måste du slänga ut spindeln" sa jag. "Mhmmm..." svarade maken då, djupt försjunken i te, macka och tidningen. Hunden var upptagen av att tigga ost, och hade heller inget fokus på mattes dilemma.

Mycket riktigt. Maken kör iväg utan att ha skänkt spindeln en tanke och där står jag och spindeln. Om nu spindlar står. Vi stirrar stumt på varandra och jag som är en blödig person vill ändå inte slå ihjäl honom, trots allt har han ju inte gjort mig något ont. Ännu. Dessutom måste jag, för att slå ihjäl honom, komma i kontakt, och så modig är jag inte.

Nu har hunden och jag barrikaderat oss i vardagsrummet. Med jämna mellanrum går jag ut i köket och kikar om han sitter kvar. När jag ser honom ryser jag. Fast ännu mer rysansvärt vore om jag INTE såg honom, jo för då hade han ju rymt och vem vet vilka bakhåll han lagt sig i då?

Nu är goda råd dyra. Vad göra? Maken kommer inte hem förrän ikväll, och we are on our own, hunden och jag. Utlämnade åt ödet och spindeln.

Ja det får helt enkelt bli en dag på stan. Shoppa bort lite ångest. Det blir säkert dyrt.

Om att vara kreativ

I våras började jag och maken på kurs. Något nytt och spännande skulle det vara, något vi skulle göra tillsammans och börja från scratch båda två så att säga. Det blev akvarellmålning. Mer scratch än så kan det inte bli.

Det roliga är att när man i förbigående kastar ur sig att vi går på akvarellmålningskurs så förutsätter alla bums att det är jag som släpat med mig maken dit, mer eller mindre mot hans vilja och bättre vetande. Till och med instruktören (som inom parantes är man själv) tittade överraskat på honom och sa att jo, han hade haft manliga elever förr under sina tio år som kursledare. En manlig elev. I singular. Så där förbättrade maken statistiken så det visslade om det. Och sanningen är den att det här med att vifta med penslar och sprätta färg omkring sig, det var faktiskt makens idé från början.

Jag har aldrig sett mig som en visuell person. Jodå, visst hade jag den där perioden i 11-årsåldern när man ritade hästar på allt som man kunde klämma en hästbild på, men annars var det nog i stort sett det här med att rita och måla ett oskrivet (oritat?) blad för mig från huvudfotingarnas tid till nu.

Det ska erkännas: jag var lätt skeptisk. Måla? Moi? (Här försökte jag komma i stämning med ett litet franskt inslag). Jodå, jag kunde mycket lätt se framför mig hur jag har ett glas vin i handen (ett nödvändigt attribut för en målare tycker jag mig förstå). Att gå och handla färger, dyra fina papper och roliga penslar utgör heller inget problem.Men sen ska det ju bli något på papperet också. Helst något som man inte får skrämselhicka av att se.

Nåväl, vi gick vår kurs och det var kul! Svårt men roligt. Självförtroendet fick dock en liten knäck när de visade sig att maken målade bättre vass-strån än jag. Herregud, innerst inne hade jag ju trott att han skulle vara bra på sånt som är lite mer rätlinjigt, typ hus, medan jag skulle excellera i målningar av blommor och naturmotiv. Och så slår han mig på fingrarna bums!

Jag ville ju måla rosor, helt utan att ta hänsyn till att det nog inte är så lätt, men instruktören hade en märklig fäblesse för att låta oss måla traktorflak, båtar och sånt oinspirerande. Han sa till och med när jag varenda gång muttrade att jag ville måla rosor att det spelade ingen roll vad vi målade för det viktiga var att vi lärde oss tekniken. "Jag skiter väl i tekniken"tänkte jag hädiskt då, fast jag vågade inte säga det högt. Behöver jag säga att maken målade ett synnerligen prydligt traktorflak?

Maken är nämligen sådan. Metodisk. Organiserad. Lyssnar på instruktioner. Själv ser jag mig som mer impressionistiskt lagd. Snabbt ska det gå! Vilket fick till följd att standardfrågan från instruktören när jag satt där och begrundade mitt färdiga alster medan alla andra bara hunnit halvvägs var: "Är du klar med målningen?". Då insåg man, att nej det var man inte. Så då fick man ju måla lite till.

Det var ändå rätt kul, och vi beslöt oss för att gå även denna termin. Så nu var det dags. Temat för dagen var en gata i Volterra, det var valv och perspektiv och stenmurar och skuggor. Ganska svårt. Nåväl, vi kastade oss över motivet. Och sen kastade jag alstret i papperskorgen, fulare hus och gata har jag aldrig skådat, och jag orkade liksom inte hålla på och joxa med bränd sienna och ultramarin, jag kände att jag skulle göra denna okända och oskyldiga toscanska gatstump en stor otjänst genom att föreviga den för omvärlden.

Så sen ägnade jag mig åt att titta på när maken målade och komma med goda råd. Det uppskattade han säkert. I synnerhet måste han ha blivit glad åt mitt råa skratt när jag påpekade att hans gata såg ut som löparbanan på Malmö stadium, och den ligger mig bekant inte i Toscana. Det måste vara himla kul att vara gift med mig.

Piskan på ryggen

Om man har en blogg så måste man sköta den. Då kan man inte ranta runt helt obekymrat och lukta på blommorna och leva i sin egen värld. En blogg är ett åtagande. Ett ansvar. Skriver man inget så vaknar man kallsvettig mitt i natten och tänker att jämrans också, nu blev det inget nytt inlägg idag heller.

Därför tänkte jag att idag skulle jag skriva något. Något bra. Men så var det ju det där med jobbet. Jobb måste väl ändå anses vara laga förfall? Man måste ju ändå tjäna ihop till frolicen, vinet och rosgödningen vlll jag hävda. Så då kan man ju inte skriva.

Och sen, ja sen for jag helt sonika iväg ut för att spåra med hunden tillsammans med vännen och briarden. Lite blåsigt var det, men vi lade våra spår och gick sen en runda medan spåren låg till sig. Då pratade vi om böcker, hundar, barn, resor, jobb, ja det mesta. En animerad diskussion om Lancashire heeler hann vi också med. Det är bra med vännen B för där kan man utan vidare prut ryta att "hördudu din gamla morrhoppa", och sen är det bra med det. Det är skönt med folk som inte är långsinta. Själv är jag så kortsint att det nästan är löjligt. Maken, å sin sida, är ganska långsint. Å andra sidan blir han mycket sällan arg. Hans startsträcka är så lång att jag hinner bli arg och oarg åtminstone en tre-fyra gånger innan det börjar pysa ur öronen på honom. Och när han väl hinner bli arg, jag då har jag glömt vad vi bråkar om och tycker att nu ska vi väl inte vara osams... det måste vara oerhört frustrerande för honom.

Tja och sen åkte vi hem efter väl förrättat värv, och sen var det ju matlagning och ätande och Hedebyborna på DVD och då var det ju inte läge för några uppdateringar. Sån simultankapacitet besitter jag minsann inte.

Och nu så är det dags för kvällspromenad och sen ska man gå och lägga sig, helt utan hänsyn till bloggen. Det är tufft, det är det. Jag förstår ju också att världen väntar i andlös spänning på att få höra om när jag minsann blev två på helgens golftävling och vann en fin bärbag. Ni får dock fortsätta att vänta, den som väntar på något gott väntar alltid för länge, så är det ju.

Nu ska jag gå ut med hunden. Maken sover i läsefåtöjen, så spänd är han på att få läsa dagens blogginlägg.

Hurra! Maken är normal!

Läste en artikel i tidningen imorse. Det var en man som ägnade sig en stor del av tiden åt att bygga barbiehus och dito -miljöer i sitt hem. Dagsnoteringen var över 600 barbiedockor - dockor som tränade på gym, låg i hängmattan, pillade sig i näsan (det sista är min egen förmodan) - kort sagt, plasthus, plastdockor och plastattiraljer så långt ögat nådde.

Hu.

Jag sitter här och tittar kärleksfullt på maken (om man vindar med ögonen medan man skriver så går det), och tänker att vad är väl ett skrivbord fullt med döda skalbaggar, 14 hyllmeter böcker om fideikomiss och patronatsrätt? Det är ju fullständigt normalt och sunt.

Tänk, jag kunde varit gift med en barbiefantast men i stället har jag lyckats roffa åt mig en skalbaggsnörd. Jag är minsann lyckligt lottad!

Litet sammanbrott så här på söndagsmorgonen

Antingen kan man sova på söndagsmorgnar, eller också kan man ha små sammanbrott. Själv har jag ägnat mig åt det sistnämnda. Efter att ha brutit samman ägnade jag mig en god stund åt att handdiska en diskmaskingsmängd disk. Och torka.

Jo för diskmaskinen behagade lägga av. Den är 5 år gammal och borde inte ens fundera på att krångla. Visst borde man ta sånt här med en klackspark och tänka att "tihi, nu la diskmaskinen av! Som det kan gå! Men det kunde varit värre, man kunde ha levt i bushen och varit tvingad att gå 5 km genom djungeln till floden som är full av krokodiler för att diska allt för hand, om man nu inte blev uppäten av en pytonorm på vägen."

Så visst, en mer sansad person hade säkerligen tagit det är på ett lugnt och moget vis.

Men nu är det så här, de är inte bara diskmaskinen som krånglar. Kylskåpsjävladörren öppnar sig själv på det mest försåtliga vis och är så lömsk och opålitlig som bara en kylskåpsdörr kan vara. På tvättmaskinen hänger luckan på trekvart och man måste använda all sin list och fingerfärdighet för att kunna öppna och stänga luckan utan att den ramlar av helt. Det är bra att kunna öppna och stänga luckan för annars får man nämligen inte ut de tvättade kläderna och in de otvättade.

ÅH VAD JAG AVSKYR TRASIGA MASKINER!!!

Jag undrar om det inte vore lättare att traska genom djungeln trots allt?

Det här med gener

Jag härstammar från en lång radda av torpare, backstugusittare, karamellkokerskor och annat prominent folk med rötter djupt i den skånska och småländska myllan.

Ibland tror jag ändå att det mitt i denna agrara härstamning måste dölja sig en italienare någonstans. Detta kanske låter långsökt, men jag tycker mig ana viss italiensk, eller i alla fall sydländsk, påverkan i min personlighet. Mer om detta senare.

Det kan finnas en öppning för det här. Jag har nämligen för mig att när vi rotade runt bland kyrkböckerna så fanns det en dam i min härstamning som uppenbarligen blivit med barn med "En Okänd Person" som det så koncist stod, på vägen mellan Dösjebro och Lund. Då skulle man kunna tänka sig att denna "Okända Person" var en tjusig, mörklockig italienare som när han såg anmodern traska längs vägen tvinnade sina mustascher och eldigt utbrast "Cara Mia! Ti amo!" - och tja, sen gick det som det gick.

Bevisen är i alla fall följande: a) ehuru jag är mild som en västanfläkt, och enligt maken synnerligen lättsam att sammanleva med så har jag ändå ett temperament som är tämligen likt Vesuvius - rätt som det är så blir det en explosion. "Eldfängd" tror jag är vad maken sa. Samt b) när barnen aviserar sin ankomst så far jag som en målsökande missil ut i köket och börja rassla med kastrullerna, likt schablonbilden av en italiensk Mamma.

Sonen kom hem nu i helgen. Vips, så far jag ut i köket och börjar hacka, fräsa, sjuda och bräsera så att vitlök, selleri, tomater, kalvstek och vin sprätter längs väggarna, jag bakar bullar och dricker ett glas vin och sjunger små trudelutter för mig själv.

Det är inte det att jag inte tror sonen om att kunna utfodra sig själv, ånej, han svingar en högst kompetent kastrull på egen hand. Dottern kan också laga mat, men är inte så jätteroad av det, och maken klarar sig också bra i ett kök. Så fort jag säger att jag inte hinner laga mat åt honom så går han, utan att darra på manschetten, och plockar fram knäckebröd, ost och bregott.

Men jag tycker det är så kul att laga mat till familjen, att fundera ut menyn, att se fram emot att sitta runt matbordet allihop och äta, prata och umgås. Att duka i matsalen med blommor och levande ljus, att ha tid att sitta ner länge och vara tillsammans.

Tyvärr var ju inte dottern hemma också, men av ren solidaritet så åt hunden upp hennes andel av den franska kalvsteken, så inget gick till spillo i alla fall.

Arrividerci!

P.S. Efter att ha läst igenom ovanstående påpekade maken att det inte var mellan Dösjebro och Lund utan mellan Gårdstånga och Lund. Spela roll. Maken, som bevisligen har sydländskt påbrå borde ju inte vara så petig och noga kan man tycka. Men det danska blodet kanske mer yttrar sig i sådant petimeterpillande i detaljerna?

Det kom ett kort

Häromdagen kom det post! I dessa den elektroniska kommunikationens tidevarv blir man ju nästan lite högtidlig till sinnes av riktig, gammeldags post. Det var inte ett brev, ånej det vore kanske för mycket att önska, men ett kort!

Jag tittade på det och kände mig riktigt upplivad. "Glömde du kondomen i somras" stod det. Jag förstod ju att det nog var något myndighetsaktigt som visade sådan omsorg, men i alla fall. Väldigt vidsynt och trevligt av dem att skicka detta till en +50:are, att man liksom kommit så långt så att det förutsätts att man även vid denna mogna ålder har ett sexliv, och rentav ett promiskuöst sådant, ett sådant där man kan behöva använda sig av kondom.

Jag hyser svaga minnen av sådana ting, de väcker vaga minnen från en avlägsen forntid. Jag vet ju dock vad det är, och jag gick där och kände mig riktigt upplivad av att någon vänlig själ visar sån omtanke om mig och mina förlustelser, att jag sågs som fullödig medlem i en aktiv och utåtlevande grupp.

Sen vände jag på kortet och såg att det var adresserat till sonen.

Där brast den illusionen. Man är nog fast förankrad i tantfacket trots allt.

För övrigt så är jag nog för gammal för sex ändå, i alla fall sån som kräver kondom och varningsord. Jag trodde nämligen i min enfald att bokstäverna var tillfixade av något som såg ut som bastsnören, såna man binder buketter med, en association som faller sig naturlig för en trädgårdstant med glasögon. Inte förrän jag fotograferade kortet insåg jag att de bildades av nakna människokroppar.

Bokslut hämmar kreativiteten

Så är det, har jag upptäckt. Jo, jag tillhör ju inte den falang som fnyser åt bokföring och tycker att det är enbart för folk med (torra) kamerala själar. Det där "torra" la jag till själv, men man hör tydligt att när folk pratar om kamerala själar, så är det liksom inte poesi, kreativitet och spontanitet som de osökt kommer att tänka på. Redovisning kan minsann vara skapande, absolut. Men i lagom dos så att säga.

Det är alltså bokslutsdags. Och projektledarutbildning. Och kvalitetssäkring. Allt i en enda mischmasch. Då blir man lite trött, när man kommer hem på kvällarna så dansar siffror jenka till balalaikamusik för ens inre syn. Det blir en väldigt märklig takt, det blir det, och man blir väldig trött i huvudet av att försöka få någon rättning i ledet på siffrorna.

Då sätter man sig vid sin laptop och tänker uppdatera bloggen.

Man sitter där och stirrar tomt i i skärmen som glor illvilligt tillbaka på en.

"Skriv något spirituellt" tänker man då. Sen inser man att herregud, det var väl ändå till att ta i, att orka vara spirituell mitt i all balalaikamusik. Så man sänker kraven. "skriv något intressant". Nähä inte det heller. Jamen något av ett visst allmänintresse då? Bara något litet, litet? Men nej, det är ekar fullständigt tomt.

Inte ens de hittills osvikliga inspirationskällorna hunden och maken levererar. Hunden för att han tycker matte är aptrist och tråkig och har gått och lagt sig i hallen, maken för att han flytt fältet och monterar skalbaggar annorstädes. Japp, så är det. Utkonkurrerad av små skalbaggsjävlar är man.

Febrilt rannsakar man sitt sinne. Hjärnskrynklorna som helst vill kollapsa i sitt hörn försöker leverera. Det utlovade inlägget om yllestrumpor kanske? Nej yllestrumpor kan man inte liksom bara hafsa över sådär. Ska jag skriva om mitt spännande liv som havregrynsgrötätare? Om vinprovningen vi var på? Kanske - men inte nu.

Det är bara att inse. Det blir inte bättre än såhär. Hjärnan har gått i strejk, och den återkommer kanske efter fackliga förhandlingar. Kanske.

Nyttan av att ha en blogg

Maken var och köpte cykellysen till våra cyklar, jo för ingen av oss har fungerande sådana. Maken för att han aldrig haft (lysen överhuvdtaget alltså), jag för att lamporna vägrar att fungera helt plötsligt efter 14 års tjänst. Och på tisdag ska vi gå på vinprovning och då vill man a) inte köra bil, b) inte bli haffad av farbror polisen och få böta för att man inte är illuminerad när man cyklar hemåt, glad i hågen efter att ha provat vita franska viner.

Alltså köpte maken cykellysen och kommer hem i triumf med bytet. Sedan säger han "det är nog bäst jag monterar dem med en gång, annars blir jag väl uthängd på bloggen". "Inte skulle väl jag..." säger jag då, ler hult och tänker inombords "yes!!!" tyst för mig själv.

Så nu har jag (och maken) fungerande cykellysen. Det gick snabbt och smärtfritt, och nu kan vi alltså helt utan bävan cykla iväg för att prova viner på tisdag.

Nu funderar jag bara vad jag mer kan få maken att göra göra genom att sådär i förbigående nämna bloggen. Måla kökstaket vitt, kanske?

Tur man inser sina begränsningar

Jag har väldigt lätt att låta mig ryckas med. Jag kan entusiasmeras av olika saker, och att sen gå från impuls till handling kan gå väldigt snabbt. Ibland så snabbt att beslutsunderlaget överhuvudtaget inte passerar hjärnan, sen står jag där med ett projekt som havererat totalt bland ogenomtänkta beslut och impulser som visat sig vara mest bländverk.

Ibland kan det dock gå bra, trots att mer sansade och förnuftiga människor ser stora varningsljus blinka Red alert! Red alert! när jag bara klampar på i ullstrumporna (nu kom jag osökt att tänka på att jag måste skriva ett blogginlägg om yllestrumpors förträfflighet - mental not till mig själv). Från det att jag lite vagt tänkte att "det kanske vore roligt att ha en egen häst?" när jag gått i vuxenridskola i 1,5 år tog det tre veckor tills hästen stod i den box som jag inte ens hade när jag började fundera på projektet. En sån handlingsplan får de flesta, hästmänniskor eller ej, att börja fundera på tvångströja. Fast nu var det ju inte om häst heller som det här inlägget skulle handla.

(Om någon viktigpetter nu skulle tycka att jag är ostrukturerad, så vill jag bara påpeka att i min blogg så är jag så ostrukturerad som jag vill, så det så!).

Därför kan jag bli omåttligt stolt, när jag inte rusar åstad och gör saker utan att tänka, åtminstone lite.

Jag blir så inspirerad av trädgårdsreportage med fina köksträdgårdar. Jag är helt på det klara med att egenodlat är bäst, och hur många bonuspoäng skulle man inte vinna på att vid middagar servera egenhändigt odlade, mjälla och läckra grönsaker?

Det finns bara en hake. Jag skulle aldrig orka sköta en köksträdgård. Jag är liksom mest intresserad av konceptet, inte av att hålla på och gräva, rensa och jaga ohyra. Det verkar svettigt och bökigt.

Lite vill jag dock odla. Så då får man ha en sån här köksträdgård! Perfekt. Lagom stor, man får lite tomater, lite mangold, lite grönkål (gift med en hallänning i förskingringen som man är), lite persilja och gräslök. Det gör ju också ett statement i trädgården: här bor en som odlar sin mat själv! Fast utan så värst mycket jobb då..

And the rest is silence

Igår stoppade jag laptopen under näsan på maken och pekade på gnisseldörrsuppföljningsinlägget i akt och mening att det skulle svida i det manliga samvetet. Maken rodnade klädsamt och ilade ner i källaren för att hämta oljekannan.

Han gjorde en kämpainsats och lade säkert 15 sekunder på att applicera olja på den gnälliga dörren. Och ser man på! Imorse när jag stängde dörren hördes inte minsta lilla missljud. Inget pip. Inget gnäll. Inget gnissel. Endast en säll tystnad hördes. Hunden och jag gjorde high five och traskade iväg ut mot en ny dag.

Må Hamlets odödliga ord besannas: "and the rest is silence".

Om rosor - del I

Det här är nog min favoritros, nämligen Austinrosen Crown Princess Margaretha. Jag såg henne första gången på Bosjökloster där hon hade sällskap av kantnepeta, en vacker kombination. Här hemma delar hon dock rabatt med rabarber, det har liksom bara blivit så. Vacker är hon ändå, om än i så plebejiskt sällskap.

Jag har inte alltid varit så förtjust i rosor, även om maken hävdar att jag numera är rosenrasande. När vi flyttade in i vårt hus fanns här några rosor som jag (eller rättare sagt svärfar om man ska vara petig) raskt grävde upp. Det var, tror jag, en Iceberg och något karamellskärt, stickigt. Rosor var synnerligen persona non grata här.

Så gick åren, och dum som jag var så fattade jag inte vad det var som saknades i mitt liv, varför det stundom kunde kännas kallt, tomt och innehållslöst. Men så en dag för en sex-sju år sedan så var jag med några mer hortikulturellt bevandrade vänner på Fredriksdal i Helsingborg, där vi deltog i en rosenvandring i den fina rosenträdgården.

Då slog det till med full kraft, det var ju rosor som saknades i mitt liv! Habegäret väcktes snabbt och skoningslöst, och jag, mitt naiva nöt, trodde att det bara var en fråga om att köpa buskar och gräva ner, så skulle det bli precis som på Fredriksdal. Kanske i något mindre skala, men i alla fall. Tanken på att det där fanns a) kunskap, b) trädgårdsmästare, c) erfarenhet och d) rosor en masse, något som på alla punkter saknades i Lund, slog mig inte. Jo, jag hörde något om att det fanns sjukdomar och att de sprutade sina rosor, men det förträngde jag raskt. Jag gick där och luktade saligt på alla dessa damascener-, centifolia-, gallica- och alla andra rosor som fanns.

Hos mig är tanke och handling för det mesta ett - i alla fall så skulle man kunna kalla mig impulsiv. Sen är jag kanske inte alltid så uthärdig, det finns många projekt som tynat bort i sin linda. Men nu traskade jag alltså iväg och köpte mig en gallicaros, en mörkt vinröd Tuscany. Denna doftade underbart på Fredriksdal, och jag hyste stora förhoppningar om att den skulle dofta minst lika bra i Lund.

Men sen kom jag hem, och var skulle den stå? Det fanns inte liksom någon bra plats, och där den skulle kunna stå frodades ogräsen. Inte ville jag förnärma min ädla ros genom att gräva ner honom mitt bland kvickrot och åkervinda, ånej. Då måste man ju rensa. Och då blev man lite trött.

Så Tuscany fick stå kvar i sin kruka medan jag väntade på inspiration (och gärna på att någon annan skulle rensa undan ogräset). Så småningom insåg jag att han skulle nog helst i jorden om han skulle ha en chans att överleva vintern, så jag röjde nödtorftigt, grävde ett hål och tryckte ner honom i den styva lundensiska leran.

Man läser ju om rosor att de vill förvisso gärna stå i lerjord, men de vill ha rejäla gropar, de vill ha vatten och så småningom näring, de vill helt enkelt klemas bort lite (vill vi inte alla det?). Här trycktes alltså Tuscany brutalt ner i ett för litet hål i för styv jord och glömdes bort.

Nu kunde man ju tro att han av sån brutal behandling skulle bli lite småtjurig och vägra att prunka - och tänk det var precis vad som hände!

Så någon Tuscany finns det inte i min trädgård. Maken stenlade så småningom hela den rabatten där han stod, fast jag vill väl inte tro att det var bara för Tuscany var så anskrämlig. Men jag har många andra rosor, och den första blåögda naiva förtröstan på en rosengård har väl gått över - den har fått sina törnar av svartfläcksjuka, rosrost, bladmögel och rotskott. Jag är ändå fortfarande oerhört förtjust i dem, det finns få saker som är så vackra som en ros.

Premiär

Här vaknar man och tror att det är en alldeles vanlig dag. En sån som är fylld med hund, jobb, trädgårdspyssel och promenader.

Men så visade det sig inte vara fallet. Jag har fått en kommentar i min blogg, och inte från någon familjemedlem eller någon annan nära vän, en sån som jag med lock och pock tvingat att läsa min blogg, nej jag har fått en kommentar från en alldeles riktig (höll jag på att skriva - och gjorde det -) människa!

Det känns lite pirrigt, det gör det. Och kul såklart! Ska man se sig som en fullgod medlem i bloggsfären nu? Ja, jag tror jag gör det.

Borde man inte fira med lite champagne?

Statusrapport - gnisseldörr

Dag 1 - dörrskrället gnisslar fortfarande.
Lappen ligger kvar på bordet.
Spänningen stiger - hur ska detta gå?!

Himmel vad jag är smart!

Hemma hos oss går det till så här på morgnarna: klockeländet ringer 05.40 och med en väl synkroniserad rörelse vänder jag mig i sängen och dödar oljudet med ett välriktat slag. Ibland ramlar då väckarklockan ner i huvudet på hunden som ligger och sover i godan ro bredvid min säng, då blir han lite förvånad, det blir han.

Sen smyger vi upp, hunden och jag. Genom allt detta sover maken lugnt vidare. Vi smyger oss ut ur sovrummet och stänger dörren för att inte väcka honom när vi kommer tillbaka från morgonpromenaden. Kalla mig Omtänksam.

När man då stänger sovrumsdörren så gnisslar den lite, lite precis innan den går igen. Maken som alltså inte vaknar av vare sig väckarklockor, karateslag eller hundar-med-väckarklocka-i-huvudet, vaknar då flyktigt till och noterar detta.

Detta gnissel är störande tycker maken, så han har för avsikt att smörja dörren.

Ingen vettig människa kliver ju upp kvart i sex på morgonen för att smörja dörrar, så det får bli vid annat tillfälle. Typ kvällen eller så. Men på kvällen har man ju annat att göra än att smörja dörrar, och förresten så har man då lyckligt glömt bort allt vad dörrgnissel heter.

När maken glömt-vaknatavgnissel-glömt-vaknatavgnissel-glömt etc i ett antal dagar kommer han på en lysande idé. Han ber mig komma ihåg att påminna honom, och på så sätt har han delegerat problemet på ett mycket manligt och dådkraftigt vis.

Sen är det min tur att glömma. Nu har det gått några veckor enligt schemat ovan, men så blev det precis som i reklamen, "plötsligt en dag så händer det". Imorse slog det mig! Jag fick en gudabenådad ingivelse!!

Nu ligger det en lapp på köksbordet. "Smörj dörren". På makens plats. Jag kan minsann också delegera.

Havängshelg

Det var en gång... 1975 var det ett gäng charmerande, intelligenta unga kvinnor som tog studenten på Spyken i Lund. Numera är vi kanske mest charmerande och intelligenta men inte direkt purunga längre. Däremot så är det ganska fantastiskt att vi efter alla dessa år fortfarande hänger ihop. Vi har genom årent träffats regelbundet, och vi har följt varandra genom pojkvänner, utbildningar, giftemål, karriärbyten, barn, husköp, konfirmationer, barns studentfirande, gamla föräldar - ja genom det som utgör livet helt enkelt.

Nu har vi, otroligt nog, kommit till det stadiet att vi har fått det första barnbarnet, vi har en mormor i vårt gäng. Hur kan det ha gått till?! Hur kan vi ha uppnått mormorsstadiet, vi som vare sig gungar i gungstolar, klappar katter eller knypplar? Ur led är tiden.

Det är en skön känsla att känna någon så väl, att kunna umgås helt utan kallprat, utan upprätthållande av fasader, att ha någon som har perspektiv på större delen av ens liv helt enkelt. Genom alla år har vi träffats regelbundet och att det fortfarande funkar så bra beror nog till stor del på att vi aldrig blandat in annat ovidkommande löst folk. Som äkta män och barn till exempel.

De senaste åren har vi infört en synnerligen trevlig tradition - vi träffas en helg i början av hösten i Haväng, vi äter fantastisk mat, dricker massor av vin, går långa promenader, pratar jättemycket och skrattar ännu mer. Sen ramlar vi i säng, sover de oskyldigas sömn, äter gemensam frukost och skiljs åt.

Nu var det dags igen. Mormor K hade laga förfall, ty det var barnbarnsdop, och det måste man erkänna att det har ju företräde framför vår havängshelg. Det är väl det eller en kungamiddag som eventuellt kan komma före i prioritet.

Så vi träffades i Kåseberga, jag, P, K, E, Å men inte K. (Det här låter nästan som en matematisk formel, någon form av andragradsekvation måste det väl vara? Typ P+E+Å+Kupphöjt till 2+ I-K = X. Och X, ja det får man räknar ut själv. ) Så hade man kunnat tänka om man var lite matematiskt intresserad. Det är man inte.

I alla fall, kl 12 träffades vi i Kåseberga. Nu ska man med kl 12 förstå att det innebär att K och P var där kvart i ungefär, fem i 12 ringde de på min mobil och röt "var ÄR ni någonstans?" varpå jag svarade "i Simrishamn" fast då menade jag ju Ystad. Hoppsan. Så vi dök upp cirkus 10 över, E och jag, och en kvart senare fräste Å in i hamnen så att asfalten skrynklade sig.

Det blev lunch på Vendels, och sen en promenad upp mot Ale stenar i det lätta regndiset. Oerhört vacker var det! Och det kunde man ju ha förevisat om det inte var så att kameran befann sig nere i bilen, när jag befann mig uppe i skeppssättningen, så de fantastiska vyerna får man helt enkelt tänka sig. Ni har väl fantasi?

Tja, sedan susade vi mot Haväng. En liten fördrink på altanen och sedan promenad. Nu kan man ju tro att vi är ena rigida traditionalister som alltid följer samma schema. Ånej! Vi är minsann djärvare än så, nyskapande och inte rädda för att bryta gamla vanor. I år, till exempel, så drack E vin som fördrink, hon som alltid brukar ta en Dry Martini. Ja det är faktiskt sant!! Man baxnar.

Det blev en skål för absent grandmothers och sen promenad.

Och sen, ja sen blev det mat! Underbar laxförrätt, fantastisk fläskfilé inbakt med parmesan, med en grön basilikasås och rotfrukter, och sen saffranspannacotta med hallon.

Till det drack vi vin. Mycket vin. Och pratade, om livet, om filmer, om böcker, om barn, män, hundar, resor, svininfluensa och det mesta av vikt. Däremot pratade vi inte alls om fotboll, finanskris och annat ointressant.

Strax före elva vindade jag med ögonen av trötthet och deklarerade att nu var det dags att sova. Jag och P delade rum, och jag minns att jag pratade med henne om hennes resplaner, men sen tror jag att någon klubbade mig i huvudet, för sen sov jag som en stock fram till kl 5.

När man är på Österlen kan man ju inte sova bort en sån härlig morgon som det visade sig vara, så jag smög ut och gick ner till havet. Jag måste erkänna att jag saknade huliganen lite, han hade skuttat av fröjd över en sån promenad.

Jag tror att Haväng måste vara en av de vackraste platserna på jorden! Och att då få komma ut på morgonen till en alldeles stilla och tyst värld där månen fortfarande kan skymtas, ja det är faktiskt ganska underbart. Bäst som jag gick där och kände mig som den enda människan i en jungfrulig värld så möter jag en joggare. "Hej" säger han och joggar vidare, och jag svarar artigt "hej" medan jag för mig själv tänker "försvinn ur min åsyn din hurtfriska sportfåne och låt mig leva kvar i min orörda-värld-illusion".

Och sen, ja sen gick jag tillbaka, och sen blev det frukost med P:s hembakta bröd, hemlagade rabarbermarmelad, brie, skinka och annat gott. Så skulle man ha det varje söndag!

Nu är det ett år tills nästa gång - men innan dess ska vi hinna prata mycket mer!

(Inventeringen dagen efter visade att vi lyckades tömma sammanlagt ca 7 flaskor vin... bra jobbat på fem personer).

Trädgård ger skaparkraft

Jag har alltid (eller kanske inte precis alltid, men sedan jag blev trädgårdsintresserad) sagt att när jag inte bor i hus med stor trädgård längre, ja då ska jag ha en kolonilott. För är det någonstans man ser odlarglädje så är det i en koloniträdgård.

I fredags var vi och hälsade på i en alldeles nyinköpt koloni, systerdottern och systerdottermaken har nämligen flyttat till Lund, köpt jättefin lägenhet inne i stan, och dessutom en kolonilott med världens sötaste kolonistuga. Där blev vi bjudna på bubbel, och bara det är ju oerhört trevligt! Man kan liksom kombinera det gammaldags kolonipyssliga med lite mer moderna drycker. Typ.

När vi satt där och hade väldigt trevligt så säger systerdottern plötsligt, apropå hur stugan skulle inredas och så (och där vi alla prompt lade i oss i med diverse åsikter) att hon helt plötsligt fick lust att syssla med korstygnsbroderi. Och korstygnsbroderi, ja det är kanske inte direkt det första jag skulle associera min driftiga systerdotter med.

Så där ser man. Trädgård och odling väcker skaparkraft inom de mest oväntade områden.

Som det kan gå

Jag har inte pratat med dottern på ett tag. Via skype alltså, vi är ju så oerhört moderna och med vår tid i den här familjen (om barnen nu läser detta så kan det hända att de vrider sig i skrattparoxysmer).

Vi har försökt få till det i veckan, men om inte dottern är på teatern eller ute och dansar vilda skotska danser så är jag borta. Till slut sa dottern modigt att "vi kan skypa innan du går till jobbet på fredag mamma". Detta är alltså den dotter som liksom sin far är en riktig nattuggla, men som aldrig riktigt insett tjusningen med att njuta av en arla morgon, som bara fnyser åt sinnessvaga uttalanden om morgonstunder med guld i mund.

"Halv åtta?!?" frågade (sms:ade, eftersom jag ju som sagt är så modern) jag då, med förundran i rösten. Eller ja kanske inte direkt rösten, men i sms:et då, om det nu ska vara så väldigt noga.

OK, sa dottern. Och då ska man ju inse att halv åtta här är halv sju där. En fullt normal tid för en fullt normal mamma, men inte så för dottern.

Så halv åtta idag drog vi igång. Vad händer? Jag ser en sömndrucken dotter i morgonrock, det skrapar och brusar och jag ryter hallå! hallå?! hallååå!!!, och sen kanske det kan ha kommit ett eller annat fult ord också om vi nu ska vara skrupulöst ärliga - dottern hör uppenbarligen och pratar på på sitt håll, men det blir bara läpprörelser.

Det var bara att ge upp. Väldigt synd var det. Men dottern ska veta att jag uppskattade hennes heroiska ansträngning.

Vad lär man sig av detta? Jo att modern teknik, det är mest bara skit (sa hon cyniskt).

Hurra!

Idag är en bra dag. En sån dag där man väcks av skönsång. Eller ja skön och skön, och väcks och väcks. Men i alla fall.

Idag fyller jag alltså år. Innerst inne tycker jag ju att detta borde utlysas till allmän flaggdag, men det verkar vara en ouppnåelig vision. Fast det är faktiskt så att jag är lika förtjust i att fylla år nu som när jag var liten, skillnaden är bara att nu får jag baka tårtan själv och får uppvisa åtminstone en skenbar anspråkslöshet i önskningarna. Egentligen har jag ju lust att, när man får den obligatoriska frågan "vad önskar du dig" omedelbart svara: "något ohyggligt dyrt, totalt onödigt, men lyxigt och livsnjutningsframkallande". Fast det gör man ju inte. Man önskar sig något förståndigt. På det viset är det lättare att vara 7 än att vara 53, då har man inga sådana hämningar.

Men som sagt, jag väcktes av maken, som när klockan ringde för hundpromenad, rullade över i min säng och sjöng tyst jamåhonleva i örat på mig. Jo för om han hade sjungit högt att hunden stormskällt, han gillar verkligen inte sådana utbrott på morgonen. Sen fick jag present, och sen somnade maken prompt om, medan jag och hunden gick ut i den fantastiska sommarmorgonen på promenad.

Jag har minsann blivit mer uppvaktad: dottern har sjungit via mail, och mail har jag också fått från systern. Sen ringde vännen A-K och sjöng för mig, och först därefter berättade hon att hon ramlat av hästen igår kväll och tillbringat 6 timmar på akuten och på KK - som tur var mådde bebisen fortfarande bra. A-K däremot var rätt mörbultad, undra på det. Luftfärder är aldrig att rekommendera, och i all synnerhet inte när man har nästa ryttargeneration (eller skalbaggsnisse?) i magen. Tja, och sen har även sonen ringt, han vägrade dock att sjunga. "Och hur är det i Stockholm?" frågade jag då, men då visade det sig att han var i Enköping. Himla rantande runt, kan man tycka.

Sen kan man faktiskt utbrista i ett hurra! till. Idag har det nämligen skett. Idag har jag skördat vindruvor!