Litet lördagsinlägg

Till skillnad från maken är jag en modern människa. Moderna människor bloggar via sin ajfån. Låt oss nu skärskåda beviskedjan: blogginlägg? Japp! Ajfån? Japp! Ergo - jag är modern. Maken har vare sig det ena eller andra. Rena neanderthalaren med andra ord.

Just nu är vi på väg längs motorvägen till Halland. (här blir jag avbruten av grottmänniskan som säger "skriv inte motorvägen, skriv landsvägen"

- skaffa dig en egen blogg som du kan kalla "Med fjäderpenna och bakelittelefon" föreslår jag. Det tyckte maken var en fånig ide.

I alla fall, vi är på utflykt med den historiska föreningen Ale. Det är mycket trevligt, i all synnerhet som man sänker medelåldern avsevärt vilket inte sker så ofta nuförtiden.

Men nu blir inte det här inlägget längre för lite krångligt är det nog - hur moderna tummar man än har.

Nyttan av att ha en Huligan

Idag var det dags. Idag skulle bilskrället lagas och därmed åsamka mig en smärre naturkatastrof i plånbokszonen. Bilen lämnades in, jag for till jobbet tillsammans med Huliganen och sen blev det så småningom dags att hämta ut eländet.

Jag hade tänkte anlita maken att agera tystlåten mafioso så att de skulle bli lite skrämda, men han for helt osolidariskt iväg till Danmark. Man tycker ju att han åtminstone kunnat lämna ett hästhuvud i deras smörjgrop, men nä, inte ens det kunde han bidra med.

Men man tager vad man haver - och i det här fallet haver man en liten Huligan. Sagt och gjort, jag tog Huliganen i kopplet och stegade med bestämda steg in i verkstaden. Planen var att han skulle se så skräckinjagande ut att Bilia inte vågade ta betalt.

Denna plan kvästes dock i sin linda, vi hann i stort sett inte mer än in i denna manlighetens högboning innan diverse machomän i blåställ kastade sig ner och pep i falsett "hej voffsingen!" Huliganen skällde lite för sakens skull, men jag insåg att hans mafiosoalias liksom var kört. Till all lycka var "vår" reparatör inte där och bilnycklarna skulle hämtas i kundtjänst.

Jag bände loss Huliganen från olje-och-trassel-falangen och traskade ut till kundtjänsten. Där stod en man bakom en hög disk och framför denna disk parkerade jag mig med Huliganen vid sidan. Han syntes inte... men hördes gjorde han, för varenda post som mannen räknade upp stötte jag uppmuntrande till Huliganen lite lätt med foten och då morrade han lydigt och hotfullt. Och tänk! Då visade det sig att då slapp jag betala den posten. Ett mycket lyckat samarbete blev det, så till slut behövde jag bara betala en tämligen beskedlig summa, allt annat stod Bilia för.

Jag log ett ampert leende, tog min Huligan och vandrade ut i solskenet. Och sen, ja sen blev det frolic. Så klart!

Huliganen har en plan

Vi kom hem från jobbet och jag tyckte Huliganen tittade lite småsurt på mig. Jag rannsakade mig själv - inte fanns det väl någon anledning att vara sur på mig? Är jag inte världens bästa matte kanske? Åtminstone världens bästa Huliganmatte?

Sen tänkte jag att han kanske var lite tjurig för att det var slut med ligga-i-soffan-å-käka-korv-semestern, att det kändes torftigt att bara få äta vällagrad västerbottenost. Men nej, det var inte där skon klämde.

- Nu är du sådär igen! utropade han. Skriver om knäckebröd och bilprovningar och seglingar och sånt tjafs. Absolut ointressant! var hans dom. Jag försökte påtala att det är min blogg och jag skriver om vad jag vill, men det fnös Huliganen åt. Ljudligt.

- Nä, nu gör vi så här, fortsatte han. Jag har en plan! utropade han vidare.

Hans plan var enkel och, ur huliganperspektiv, genialisk.

- Först så tränar vi! Jag går slalom mellan dina ben... å så får jag en Frolic!
- Sen så balanserar jag på liten låda... å så får jag en Frolic!
- Därefter stänger jag en kökslåda.... å så får jag en Frolic!
- Sen plockar jag äpplen... "också får du en Frolic" avbröt jag, som började se ett mönster i det hela.

Huliganen nickade entusiastiskt.

- och sen så drar jag i kopplet... å så ...  "Nä minsann, vänta här, hallå!! STOPP!!" utropade jag, "du kan väl för bövelen inte få Frolic för att dra i kopplet?!? Nån jädrans ordning får det väl ändå vara?"

Huliganen tindrade med ögonen och fortsatte obekymrat: - nä för sen så går jag fot jättejättefint och då blir du så glad så då får jag massor av Frolic! Och sen får jag minsann fler Frolic bara för att jag är så söt.

Huliganen såg lycklig ut - i en rosenskimrande dröm såg han en framtid där frolicen haglade.

Jag insåg att det var dags att få ner drömmaren på jorden igen. Frolica mig hit och frolica mig dit, jag påtalade att här fick man minsann inga frolic bara för att man är söt, här krävs seriösa motprestationer. Då tittade den lille ligisten roat på mig och undrade varför inte? Det har ju fungerat hittintills.

... och det har det ju...

Ibland så är man lite amper

En dag som idag till exempel.

På torsdag ska bilen in för reparation av de styrleder och det skamliga bilbälte som gjorde att 2:orna stod som spön i backen på bilbesiktningen. På torsdag eftermiddag kommer jag således att vara en fattigare men förhoppningsvis säkrare bilförare. I all synnerhet om jag sitter i baksätet och spänner fast mig där. Kan vara svårt att nå fram till pedalerna, i alla fall om man är imponerande 1.59 lång (hög? kort?), men jag är fast besluten att få valuta för kosingen.

Jag fick dock ett bekräftelsebrev från Bilia där allt vad som ska göras var uppräknat, och för varje post stod det triumferande "betalas av Huliganmatten". Utropstecknet syntes inte, men kändes ända in i själen. Jag läste och våndades, ända tills jag kom till sista punkten "Efterkontrollavgift. Betalas av Huliganmatten".

Och det var då jag ringde upp och var lite amper i telefon. Rentav lite isig. Klirret från när handläggarens öra frös till is och smulades sönder i atomer ljöd som ljuv musik i mina öron - de öron som var skållheta av rödglödgat raseri.

Vem som kommer att betala? Ja inte blir det jag i alla fall.

Äta bör man

Sägs det ju. Det har jag tagit till mig, jag äter gärna och mycket. Lite för gärna kanske, men det gäller faktiskt att hålla svältdöden på avstånd så gott det går.

Maken äter också gärna, men kommer väl inte så gärna loss bland kastrullerna själv, däremot hejar han glatt och entusiastiskt på när jag svingar stekspadar och förskärare.

Nu har jag ju då varit borta. Maken skulle själv stå för mathållningen under inte mindre än tre (3)  kvällar.

- Klarar du dig? undrade jag lite ängsligt. Maken nickade förtroendeingivande och sa att det var inga som helst problem, han skulle nog vara vid liv även när jag återkom till hemmet (och spisen...).

Mycket sent fredagkväll återkom jag till Huliganhemmet. Huliganen himself knöt nästan knut på sig under det att han utförde en liten välkomstdans kring mina ben så att jag nästan stod på näsan över tröskeln. Bredvid stod maken och såg också glad och välkomnande ut. Glad... och lite hungrig.

- Har du ätit de här kvällarna? undrade jag misstänksamt. Jajamen svarade maken och fortsatte sen "jag har ätit knäckebrödsmackor med ost!". Jag borde ha kunnat räkna ut det, maken anser att bre Bregott på knäckebrödsmackor och sen hyvla ost på är kok-konst i den högre skolan.

- Men på fredagkvällen gjorde du väl ändå något annat, du kunde väl inte äta ostknäckemackor då också? frågade jag strängt.

Maken insåg att jag inte var så värst imponerad, så  han svarade lättat att nejdå, han hade inte livnärt sig på ostmackor då.

- Osten tog slut, fortsatte han sen. Så då blev det knäckemackor med bara bregott.

En himla tur att jag inte var borta 14 dagar i sträck, börjar jag tycka.

Om Finland. Och korv. Och lite om en soffa också

Jahaja, nu är man hemma igen. Lite slitnare, lite tröttare men ganska nöjd. OK, jag erkänner; jag somnade nästan under ett föredrag. Det var säkert alldeles vansinnigt spännande och sådär, men i ärlighetens namn tror jag att vem som helst hade somnat i ett varmt konferensrum efter närmare 9 timmars oavbrutet pratande? Jag menar, jag somnade ju inte under mitt eget föredrag och det får man väl vara nöjd med?

Mitt första besök i Helsingfors, ja i Finland överhuvudtaget. Inte för att jag sett så värst mycket men det jag faktiskt såg var vackert. Igår skulle det till all lyckas minglas också, knytas kontakter och nog för att det kan ta på krafterna att vara väluppfostrad och trevlig i tio timmar, men att segla stor träskuta runt i Helsingfors skärgård var ett trevligt mingelsätt får jag erkänna. Soligt var det också.

Dessutom var jag nöjd och lugn, jo för maken hade via sms låtit meddela att Huliganens karriär på hans jobb varit en oanad succé!

Det hade gullats. O:ats. Ah:ats. Huliganen hade bara skällt lite lagom på folk. Folk som säkert behövde skällas på. Det hade bäddats i soffor åt honom. Han hade fått mjuka filtar. Och - ja han kommer väl aldrig att vilja återvända till oss - han hade matats med korvbitar när han behagfullt låg utsträckt i soffan...

Jag undrar om han inte borde hålla kurser i hur man gör karriär?

And he goes out with a BANG!!

Maken är nu inne på de sista skälvande veckorna innan hans tjänstledighet för arkeologistudierna sätter igång.

Detta skälvande infaller precis som jag har för avsikt att hemsöka vårt östra broderland några dagar. Dit får Huliganen inte följa med, trots att han annars har fast anställning som kontorsråtta hos oss. Därför hade jag för avsikt att boka in honom på det lokala hundpanget några dagar.

- Behövs inte! lät maken meddela. Han kan följa med mig till jobbet!

Huliganen har aldrig jobbat på makens arbetsplats. De vet inte vad som väntar dem. Att få in en Allmän Ordningspolis, Förste Ostavsmakare och Överste Ankomstskällare på kontoret, det lär liksom märkas.

Det blir en fin final på hans tid där, kan jag tycka.

En sak till!

Kom jag på. Det ska skyfallas över Skåneland idag igen stod det i tidningen imorse. Jag vill bara på det bestämdaste påpeka att den här gången är det inte makens fel! Han har inte yttrat minsta lilla ord om att det regnat för lite.

- My lips are nederbördsmässigt sealed , har han aviserat och sett alldeles väldigt oskyldig ut.

Jag ville bara ha det framfört. Huliganhemmet är inte att ställas till svars för översvämmade ringvägar den här gången.

Det jobbas...

...något alldeles förfärligt just nu. Slit och släp. Stånk och stön.

Men hur kul är det för er att läsa om? Därför vill jag i stället rekommendera att ni kikar in hos Krutrut där jag hamnade en dag när jag surfade runt på andra bloggares blogglistor: en blogg med väldigt fina bilder på mycket, men framför allt på hundar. Dock ej hundar av Huliganmodell utan snarare alldeles tvärtom. Fast när det gäller envishet och ihärdighet så verkar det dock ändå finnas vissa likheter? Även om då just Huliganen inte har förstått njutningen med att bada i pool...

Om man har...

... en massa fallfrukt,
... en begåvad vovve och en låda...

... och en ganska lat matte...

Ja då är ju saken biff!

Voila!

P.S. Det kan behövas en frolic också.

P.S. igen: eller två!

Det var makens fel!!

I dagens tidning kunde man läsa om skyfallet över Skåne igår - Dalaplan i Malmö stod helt under vatten, bilar satt fast på Ringvägen, Räddningstjänst var nerringda, en Eon-chef fick rycka ut iförd kallingar och foppatofflor för att rädda ett serverrum från att dränkas..

Och ja, det är lika bra att erkänna. Det var makens fel. Men jag kanske ska ta det hela från början, så att han inte döms för hårt. Lite obetänksamt var det, jovisst, men inga onda avsikter alls låg bakom.

Det började med att vi skulle spela golf på lördagen tillsammans med vännen M. Det var liksom ganska fuktigt i luften. Inte riktigt regn, men close enough skulle man kunna säga. Det är pilligt det där, att joxa med paraply och klubbor och det ena med det fjärde, inte alls konstigt att man missade en eller annan (eller många...) puttar då skulle jag vilja säga.

Sen tog det liksom i att bli mer och mer fuktigt, och min manliga medspelare utropade bestört att "det regnar blött!". Surprise liksom, att regn är blött kan man tycka. I alla fall så avbröt vi efter sex hål och prisade våra lyckliga stjärnor att vi inte spelade tävling och var tvungna att vara ute i det regn som så illivilligt visat sig vara av blöt natur.

Helt plötsligt hade vi ju då en massa oväntade timmar till hands så då kom maken på att han behövde ett nytt regnställ. Maken är en handlingskraftig make, så ett sånt inhandlades. Sedan var det dags för hundpromenad.

- Jag följer med! utropade maken hurtigt. Alldeles oprovocerat! Huliganen och jag stirrade bestört på honom, men tyckte det var trevligt med sällskap. Då visade det sig att det berodde på att maken ville prova sitt nya regnställ, men vem är väl jag att skåda givet promenadsällskap i munnen? Det regnade vid det laget mindre och mindre och till slut utbrast maken missbelåtet, och - det erkännes - väldigt obetänksamt de famösa orden "kunde det inte regna lite mer?!". Somliga bönhörs liksom lite mer än vad de riktigt räknat med, så förlåt honom, kära ni som satt fast i era bilar och inte kom någonstans, och ni som fick era källare översvämmade. Han menade inget illa!

Maken och jag, vi hade tänkt äta lite carpaccio och lite kräftor och njuta av sommarkvällen. Men hur njuter man när det hällregnar? Jo, självfallet i sitt växthus!

Och den här gången blev det faktiskt Soave till carpaccion, vilket säkert beror på att maken vare sig var betrodd med att inhandla flaskan, öppna den eller hälla upp, nej de bitarna tog jag hand om själv, på mitt vanliga kompetenta sätt (sa hon självbelåtet). Med tanke på hans track record när det gäller att tappa soaveflaskor alltså. Dock fick maken vara behjälplig vid själva uppdrickandet, och det klarade han faktiskt.

En sån lycklig tilldragelse kunde ju ha firats med en liten bild kan man tycka, men då behagade kameran meddela att batteriet behövde laddas. "Kämpa!" utropade jag då till batteriet, "töm dina sista krafter!". Men batteriet visade sig vara av en vek natur och tvärvägrade. Alltså blir det inga bilder på vare sig carpaccion eller soaven men framme vid kräftorna så hade det fattat tillräckligt mod för att ta en, låt vara ganska kass, bild.

Och sen satt vi där och mös i stearinljusen sken och pratade och klappade hunden och tyckte att det där med att låta bygga växthus, det var minsann en av våra bättre idéer.

Alldeles torra var vi också. Till skillnad från andra alltså.

Förlåt!!

(är det någon som tycker att jag skriver alldeles för långa inlägg? Jag ber om ursäkt, jag vet att det är en konst att behärska sig, men jag är ju en sån obehärskad natur.)

Det är en jädrans tur..

...att det är fredag, känner jag. Då jobbar jag halvtid, och efter den gångna natten känner jag att det är nog ungefär så pass långt som jag kan sträcka mig. Och då ska man med "jobba" förstå att jag är rätt nöjd med att vara på plats och försöka se någorlunda intelligent ut.

Jomen, här har varit rajtantajtan i natt. Tyvärr inget som inbegrep klackarna i taket, champagnebubbel och livade laxar. Nej det har åskat. Åska medför en rädd Huligan. En som på alla vis försöker ta sig undan de värsta explosionerna. Man kan försöka gömma sig i en väska. Under skohyllan. Gräva ner sig i soffan. Man vill dock vara i närheten av sin matte, så därför vill man sen vara i sovrummet när hon tänker sova den oskyldiges rena sömn. Då bygger den oskyldiga matten en liten koja att gömma sig i. Huliganen ratar kojan. Då tänker den oskyldiga matten i ett svagt ögonblick att hunden kan få vara i sängen, trots att det inte är nyårsafton. Diskussion med maken kan tas senare. Mycket senare. Huliganen ratar att vara i sängen. Däremot vill han vara under sängen. Dit in kommer han inte, för det är bara en ganska låg öppning under sängen. Detta hindrar dock inte en beslutsam Huligan. Han krafsar, sprätter, ålar och ger sig inte. Till slut kommer han på att om han ligger på sidan och ålar så kommer han in.

Då blir det tyst. Ja förutom åskan då. Varje gång det smäller rycker Huliganen till och sprattlar lite.

Efter en obestämd tidsrymd slutar det åska. Då vill Huliganen ut från sitt gömställe. Då har han glömt hur han tog sig in, så det blir ett sprattlande och muttrande och kvävda huligansvordomar. När han väl kommit ut, jo för det går, då sätter katten igång att yla. Utomhus alltså. Jag är rätt positivt inställd till katter även om jag inte har någon själv, men nu vill jag mer benämna den "kattfan".

I min almanacka ska katter yla i mars. Nu är det inte mars. Det är augusti. Vad är det för en idiot till katt som valt vår trädgård till att hålla serenad i?

Om man på detta lägger lite allmänt klimakterietjohejsanhoppsan så förstår man kanske att jag inte är fräsch som en nyponros nu. Det trillar inte små glada skratt ur min mun. Det tindrar inte i mina ögon, de ser mer ut som skrynkliga små russin. Mögliga russin.

Det är i alla fall en rasande tur att man tankade lite energi igår kväll på promenad med Beardisen, Valpen och derases matte. Man kan liksom inte låta bli att känna endorfinerna spruta av att se en boing!boing!-valp sväva omkring ovan nejden, att se en briard fara fram som en blond furie och att se Huliganen omstajla derases Mattes frisyr (oss emellan sagt, så var den redan väldigt snygg, men Huliganen har fått för sig att om man älskar någon, så drar man dem i håret. Så det gjorde han).

Nu så ska här jobbas. Eller hur det nu var.

Gissa vem...

...som varit inne på bloggen igen? Jajamensan, bilprovningen.  Börjar kännas som en gammal kär vän vid det här laget. Och eftersom jag skriver "bilprovningen" nu också, så kommer de väl imorgon igen. Hm... kan inte låta bli: bilprovningen, bilprovningen, bilprovningen!!

Äsch, jag får kanske gå över till att skriva BP så att de slipper läsa om västgötaspetsar hela tiden. Jag menar, här förväntar de sig att få läsa om oljeläckage, spindelleder, kamremmar och andra spännande motoristiska utläggningar och vad får de? Hur jag tränar Huliganen att bada tassarna...

Men inte nog med det; jag nämnde ju Swedish Armed Forces i gårdagens inlägg. Och vips! så kom de på besök. Lite kusligt, eller lite kul, jag känner mig kluven.

Jag berättade detta för maken. Det tindrade till i hans ögon och han föreslog ivrigt:

- jag tycker du ska skriva om en hel massa organisationer och se om de smyger omkring i faggorna. Du kan ju skriva lite om CIA, al Qaida och..

- ... Svenska Skalbaggsamlarnas Riksförbund (underavdelning Långhorningar), Föreningen för Fideikommissens Främjande och Vi Som Gillar Västgötaspetsar, fyllde jag ivrigt i.

Då tyckte maken jag var tramsig, sa han.

Storebror ser dig

Ingen är väl naiv nog att tro att man är osynlig på nätet, eller för all del någonstans överhuvudtaget nuförtiden? Man är kartlagd in till minsta shoppingbeteende, vad man lånar för böcker, vart man reser, vilka filmer man ser, hur mycket choklad man äter... (därför får man ibland handla sin choklad med gamla hederliga mynt, så att Storebror inte ska sy in en på grund av överdrivet chokladätande). Däremot tror man ju att Storebror är sublimt ointresserad av ens blogg, ja om inte nu Storebror är lite intresserad av diverse synnerligen spridda funderingar och kortbenta hundar.

I höstas roade jag mig med att lägga in en besöksräknare i min blogg - jo för jag var ju lite nyfiken på hur många och vem det är som besöker mig. I början kollade jag flitigt, men sen gick nyhetens behag över. Jag tittar dock in emellanåt och ser min statistik, funderar lite på vem det är som läser för det ser jag ju inte, men det är lite olika orter och olika länder och nyfiken är jag ju såklart! (Så alla hälsningar är varmt välkomna, det hade varit kul med ett litet hej-hej från de som bara tyst smyger in och ut)!

 I alla fall, i vintras var sonen i Kosovo som medlem av Kfor-styrkorna. Såvitt jag vet så kollade han in lite då och då, för att se vad föräldraskapet sysslade med i hans frånvaro. Man behövde inte direkt vara någon Sherlock för att förstå vem det var som varit på besök, när serverns namn var "Armed Swedish Forces". Det räcker så väl med att vara en ovanligt listig mamma. Lite road blev jag när jag upptäckte en dag att jag haft en annan "armed forces" på besök, nämligen US Armed Forces in Europe - jag kan ge mig sjutton på att de kollat trafiken och nu skulle se vad det här var för en sida som någorlunda regelbundet besöktes?

Jag hoppas bara att de njöt av bilderna på Huliganen... och rosorna... kanske de trodde att det är någonslags kod?! Att Huliganen i själva verket är en secret agent, att maken är ännu mera  hemlig agent för det där med skalbaggar måste väl vara ett ovanligt slugt slags täckmantel, och att rosor är en kod för - tja vad vet jag?

I alla fall, idag har jag ju suckat melankoliskt här på bloggen om mitt misslyckade besök hos Bilprovningen. Och gissa vem som varit inne och läst? AB Svenska Bilprovningen server, minsann! Jag hoppas att de också gillar små västgötaspetsar. Och makar. Och rosor.

Men som sagt, hörreni alla som gläder mig genom att besöka min blogg; skriv gärna en hälsning!

&&/#%!!

Jamen, alltså… vad f-n?!?!

Ja jag ber om ursäkt, men om ni haft min morgon hade ni förstått att här krävs ett kraftuttryck. Eller två. Nu är jag ju måttfull, så jag nöjer mig med ett.

Ibland så tror jag på det övernaturliga. Ödet och att man kan vara förföljd intill fjärde släktled. Maken, t.ex., kan inte hålla i en flaska Soave utan att tappa den så att vin och glassplitter yr. Två på två dagar, det talar väl sitt tydliga språk? Man tror också att en högre makt inte vill att man dricker Soave, vilket man tänkt göra till carpaccion eftersom detta tydligen ska vara en sån där lycklig kombination, ett äktenskap instiftat i himlen. Jaja, det lär vi aldrig få veta.

Själv är jag förföljd av bilbälten. I synnerhet bakre bilbälten. I min förra bil, en liten Toyota råkade en viss Huligan tugga i sig dessa. Jag suckade lite och insåg att här fanns inget att göra, lika bra att sälja bilen och köpa en sprillans ny. En ny med galler, med tanke på Huligangaddarna.

Efter tre år var det dags för första besiktningen. Glad i hågen åkte jag dit och tänkte mig att besiktningsgubbarna skulle falla i trans över min fina bil. Då visar det sig att ett av de bakre bilbältena (som aldrig använts) var felmonterat och att det blivit HÅL i det. Huliganen var helt frikänd, för en gångs skull var det inte hans fel. Efter sju sorger, åtta bedrövelser och ett hotande körförbud eftersom Bilia lyckades beställa FEL bilbälten inte en utan två gånger så fick jag då ett nytt bilbälte. Frid och fröjd.

Nu var det dags för bilens andra besiktning. Eftersom jag är en försiktig general hade jag utnyttjat mig av erbjudandet om en gratis förbesiktning på Bilia. Nemas problemas sa man, och jag fick ett protokoll med massor av kryss i rätt rutor, så kaxigt åkte jag idag iväg till bilbesikningen, hurtigt susade jag in och hojtade ”god morgon gubbar, här kommer jag och min fina bil!”.

En vänlig man serverade mig kaffe och lovade att ta hand om bil(skrället). Efter ett tag kom han och sa bekymrat ”Houston, we have a problem!”. … äsch nej, det sa han ju inte, men han SA faktiskt att vi har ett problem – mittenbakbältet gick inte att dra ut.

-??!! Sa jag. Menmenmen… sa jag sen och pekade på rutan där ”kontroll av bilbälten” kryssats i. Det hjälpte inte. Mannen skakade sorgset på huvudet och utdelade en två i protokollet.

Sen hittade han för säkerhets skull också att det var glapp i BÅDA styrlederna fram. När han ändå var på G så att säga. Behöver jag säga att även dessa fått ett ok-kryss i sina rutor?

Gissa vem som raskt körde till Bilia och dängde förbesiktningsprotokollet i bordet tillsammans med Bilbesiktningens skamliga två:or? Gissa vem som log ett isigt leende och undrade vad man menade med det här, vavava?! Svor gjorde jag dock inte, jag är som sagt en mild, blid och måttfull kvinna.

Inte Alla Hjärtans dag

Är det konstigt...

...att man älskar maken?

Så sant som det är sagt

När tungsinnet jagar en och kommit så nära att det nafsar en i hälsenorna, ja då krävs det starka botemedel. Maken, som är en klipsk make, brukar då raskt föreslå att jag tar en sväng i växthuset. Och det är ju så, det botar det mesta av svartsinne, tunga suckar och dystra blickar.

Rosenträdgård står det på skylten jag fått av syrran, och det stämmer ju också väldigt bra - men när regnet strilar känns ändå växthuset som en bättre plats. Alltså greppar jag kameran och galopperar genom regnet ut dit.

I mitt växthus har jag många pelargoner - jag gillar att de finns i alla möjliga former, lukter, storlekar och färger. Förra året köpte jag massor av lite finare sorter, sen la jag en förmögenhet på att hålla växthuset frostfritt hela vintern - och sen, ja sen hade ändå alla utom en dött. Så i år blev det billigare, robustare pelargoner, och i vinter blir det ingen värmehållning.

också favoriten, och dessutom överlevaren! Den har mjuka blad som doftar sandelträ, små söta blommor och frodas snällt:

Men människa  lever ju inte av pelargoner allena, så man får ha lite matnyttigheter också:

Tomat. Black Russian heter den, men den är minsann så grön, så grön. Tycker nog den kunde mogna nu!

Och paprika, som jag odlat för första gången.

Vindruvor. Maken hyser storstilade planer på att göra eget vin. "Bara du tvättar fötterna först innan du börjar trampa" säger jag då.

Om man nu inte vill leva på tomater och paprika helt och hållet, så kan man ju klämma i sig en blåbärssnurra från Evas Hembageri också. Tyvärr växer dessa inte i mitt växthus.

Sen fotograferar jag för säkerhets skull lite annat också:

Växthusgrodan, till exempel.

Och något, som jag tror är en liten fet, flygande höna. Kanske.

Olivträdet...

...och malvan

Hela tiden har jag sällskap av Huliganen. Han deltar med stor entusiasm och liv och lust i mitt fotograferande!

Och sen var det tungsinnet som bortblåst!

Söndagsmorgon

Man vaknar och känner att det suger och sliter i bröstet på en. Det som suger är en längtan efter Moder Natur - jag och Huliganen och Naturen i samklang och harmoni, det är vad som behövs. Man petar på maken och undrar om han känner en trängtan efter att bli ett med Moder Natur. Maken muttrar och rullar över på andra sidan, något som man tolkar som att vad maken anbelangar får Moder Natur sköta sig själv.

Man kliver upp och noterar att det regnar, dock mer av ordinärt sommarregnnatur och inte skyfallsliknande, så man ikläder sig regnkläder, robusta skor och Huligan och drar ut på äventyr! Ut i vida världen, ut i skogen, ut på heden!

Världen är nyvaknad, regnvåt, stilla och tom. Inte en endaste en möter vi på vår morgonvandring, det är vi två, Huliganen och jag. Ja också 27 miljarder mygg i runda slängar, men inifrån min regnjackas djup hånler jag mot de blodtörstiga bestarna.

Plötsligt snavar vi över den här skylten:

Jag hejdar mig och kontrollerar:

 Till fots? Jomenvisst!

Och trupp? Huliganen och jag, vi är en liten, men naggande god trupp, det får man nog ändå anse

Det är ok, säger jag till Huliganen, men han har redan helt självsvåldigt försvunnit i grönskan.

Militäriskt kamouflerad Huligan

 

Sen traskar vi vidare på vår färd. Tjipp och tjopp säger det om skorna, själv gnolar jag falskt men lyckligt, magen kurrar av frukostsug och livet känns söndagsfridfullt i största allmänhet.

När vi närmar oss bilen igen inser jag att det faktiskt är ett annat lite behov som gör sig påmint. Jag försöker ignorera det, med tanke på alla de 27 miljarderna myggen, men inser att det är en förlorad kamp.

- Jag hinner om jag snor mig! säger jag till Huliganen. - Du får hålla utkik, och varna om det kommer någon, och dessutom hålla myggen på avstånd. 

Men Huliganen hade ju inte tid med sånt, han var upptagen med andra viktiga saker som att snusa på 28 olika fläckar i grannskapet. Detta är anledningen till att jag nu har ett myggbett på en plats där jag definitivt inte vill ha ett. 

När det blir julafton mitt i augusti

Igår bjöd Grannarna oss på mat, prat och tillbehör på kvällen. Det är alltid väldigt trevligt, inte minst därför att man då får tillfälle att kela lite med en liten bomullstuss.

Igår blev det dock rena julafton, inte minst för maken. Vi traskade dit, hela och rena och på bästa gåbortshumöret. Mottogs av glatt skällande bomullstuss, glada barn och glada grannar. Meddelades vad som stod på menyn, och sen, sen hände det!

I våra förväntansfulla händer fick vi en lista på vad grannen har i sin vinkällare, vilket inte går av för hackor eftersom han samlat vin i snart 15 år, och meddelades att vinkällaren stod öppen, vi fick välja vad vi ville! I makens blick tändes en salig glimt och listan lästes framlänges och baklänges och så småningom föll valet på ett margauxvin, Chateau Marquis d'Alesme-Becker Grand Cru Classé från 2000.

Och sen satt vi hela kvällen i grannarnas fantastiska orangeri, njöt av livet, vinet, maten och sällskapet. Och då, då var det väldigt lätt att inte känna sig det minsta melankolisk.

Regnade gjorde det inte heller!

Ibland krävs det så lite

För att bli tacksam, alltså.

När man inleder dagen med att ha post-semester-stresssyndrom på jobbet,  och dessutom bestämmer sig för att det är en klok idé att promenera hem från jobbet när man (lyckligtvis) slutat till fredagslunchen så känner man sig inte så värst tacksam. Promenerandet kom sig av att en semester... nej en hel sommars... liv i sus och dus satt sina spår.

Just denna dag väljer då vädergudarna att bryta det ihärdiga solskinandet för att istället släppa ner lite duggregn. Duggregn är ju ganska skönt, så inte mig emot. Så småningom blev duggregnet regn. Ihållande och ihällande regn. För att inte tala om åska.

Att då ha 40 minuters promenad med en åskrädd hund utan paraply, utan regnjacka, utan syn - jo för mascaran rann rakt in i ögonen och gjorde att jag, när jag äntligen kom hem igen, såg ut som en melankolisk blodhund med rödsprängda ögon - det gör inte så värst mycket för att pigga upp en. Man känner sig väldigt otacksam.

När man sen inte hittar sina nycklar heller och inser att allt i väskan är genomblött och man inte kan se något för det där med mascara-i-ögonen-svidet och dessutom har man ett mindre niagarafall som rinner från hårtestarna (som förlorat allt vad styling heter) rakt in i ögonen (de rödsprängda), ja då känner man sig inte heller tacksam.

Men när man sen står där på dörrmattan och fått av sig varenda pinal och torkat hunden och är inne och ösregnet är ute - ja då är man tacksam.

Antibiotika

Det finns faktiskt botemedel mot the-sista-semesterdagen-blues. Typ färsk pasta med kyckling, karl-johansvamp, salvia, vitt vin och parmesan tillsammans med en tio år gammal premier cru bourgogne i växthuset.

Jo, det hjälpte!

Ett högteknologiskt inlägg

Det Huliganska hemmet är ett hem i den teknolgiska fronten. Dessutom är vi snabba som blixten och åtgärdar ilsnabbt allt som behöver åtgärdas. Jajamen! Detta torde bevisas av att vi numera har en tvättmaskin där man inte behöver öppna luckan med skruvmejsel!

Jo, det är faktiskt sant! Handtaget på luckan på gamla maskinen lossnade förra sommaren och ramlade slutgiltigt av i oktober någon gång. Men bra kvinna reder sig själv och jag listade snabbt ut att det behövdes bara ett enkelt grepp med en skruvmejsel för att öppna luckan. Nu kände vi dock att det var dags att uppdatera oss på tvättmaskinsfronten, så nu har vi faktiskt en sån där maskin där luckan går att öppna utan hjälpmedel.

Och inte nog med det! (Nu vore det passande med en triumfatorisk trumvirvel)


Vi har dessutom slagit på stort och köpt ny spishäll, så nu har vi minsann en spis där man kan reglera värmen på alla plattorna och inte behöver göra det genom att slå av och på plattan.

I ärlighetens namn är jag dock lite tveksam till det där med att reglera - spisskrället är sprillans nytt och vi har bara precis testat hur det funkar. Det är en induktionshäll och det ska ju vara så smidigt och snabbt och lättreglerat på alla sätt och vis. Sägs det.

Jag satte igång plattan och vips! så kokade vattnet. Sen skulle jag med en elegant gest på touchkontrollen dra ner effekten. Inget hände. Jag drog igen. Och igen.

Sen utbrast jag irriterat: - Det är en defekt spis! Här ska reklameras.

Maken tittade på mig och sa att "du måste först ange vilken platta det är du ska reglera värmen på" (begriper du väl, hörde man att han lite tyst tänkte för sig själv).

Jamen milde tid vilken korkad spis! Det var ju bara en enda platta som var på, då ska den väl kunna räkna ut med lillfingret att det är den jag vill dra ner värmen på. Kan man tycka, eftersom man är en rationell och logisk kvinna.

Men jag begriper, jag. Spisen fungerar med hjälp av manlig logik. Alltså måste man peka med hela handen och förklara allt i enstaviga ord. Kanske bäst maken övertar matlagandet?

En liten del av paradiset

Vi drog till Österlen - där är himlen stor, havet vågit och ljuset klart. Där kan man andas och

...äta rökta musslor... innan man kommer på att man ska fotografera dem...

 

...äta sillmacka i Skillinge...

 

...gå ner till havet...

 

...titta på vågorna...

 

...gå i skänkelvikning och skälla på sagda vågor...

 

...modigt kasta sig ut i böljan den blå...

...eller åtminstone bada fötterna om man är mindre modig...

 

...se jättecool ut i solglasögon...

 

...eller vara ännu coolare, och framförallt sötare, utan solglasögon...

 

...vara i balans i tillvaron...

 

...speja ut över havet...

...speja ut över havet...
...detta, alltså...

 

...titta på blommor och blader. Detta är blader...

...och detta är blommor...

... i en stol... som står framför PRECIS en sån mur jag vill att maken ska mura i trädgården!...

 

Ja, det där med Österlen - det är inte dumt, det!