Trots...

..att man snart ska i möte och redan har börjat förbereda sig på ställningskrig och krypskytteargument så kan man väl inte vara annat än alldeles lyrisk och spruttig i kroppen av ren och skär sällhet?

Jag menar; att komma ut i en tidig kall och krispig höstmorgon, att börja se hur den mörka natthimlen gradvis byter färg från mörkgråblått till lite lysande dovturkosblått och se att solen har för avsikt att lysa över onda och goda även idag, finns det något som får det att spritta mer i kroppen?

Ja förutom champagne då. Och maken. Och Huliganen. Och tanken på att imorgon kommer sonen hem på besök.

Jag älskar hösten.

Fotografisk måndag

Veckans uppgift: cirklar och rektanglar.

En dag på stranden

Herr ordningspolis Huliganen åkte till stranden. Där var det minsann mycket som behövde åtgärdas. Vågorna svepte in på det mest oorganiserade och oordnade sätt, här krävdes att någon sa ifrån!

Sluta bums!

 

Kolla matte, det är helt galet!

S L U T A!!!

Hjälp, nu blir jag lite blöt om tassarna!

Iiiihhhhh - de' e' blött!

 

På torra land igen...

 

Men jag har ögonen på dig, hörredu!

 

Oj, nu kommer vågen igen!

 

Se upp, för nu kommer jag!

Oj, nu blev jag lite trött - det är jobbigt att vara ordningspolis

 

Jag kan ju känna att det var rätt så skönt att vi var alldeles ensamma på stranden. Det var vågorna, vi och en förfärlig massa Huligandecibel.

Kulturskymning

Och det hände sig vid den tiden att det utgick ett påbud från kommunstyrelsens ordförande att hela Lund skulle bli lite kulturella - nej, kanske det inte riktigt var så, men idag har det i alla fall varit Kulturkalas här i Lund.

- Nu ska vi vara kulturella! sa jag till maken och begravde den grammatiska stridsyxan (se föregående inlägg).

Maken, som sett att det gavs arkeologiska föredrag på hans institution visade sig genast beredd att vara hur kulturell som helst, så vi cyklade ner och lyssnade på två föredrag om utgrävningarna i Uppåkra. Efter det begav vi oss till Botan, för att titta på trädgården i skymningen

Och inne i växthusen där det prunkade på rätt så bra får man nog säga.

Somliga växter prunkade bedårande vackert...

Andra var liksom lite mer hängiga, men vackra ändå...

Vissa var avgjort taggiga..

Några var brottsliga och inspärrade bakom lås och bom...

Och andra igen var mer skulpturala...

Rätt vad det var, snavade jag över den här skylten och kom på att jag var lite hungrig, så vi tog våra cyklar och gav oss iväg in mot stan igen för att stilla den värsta hungen.

Stanna! ropade maken när vi cyklade här, för han hade fått syn på skylten: Vin- och Diverseaffär. Där var vi ju bara tvungna att gå in. Fast något vin sålde de inte, men det gjorde inget för det kändes kulturellt så det förslog ändå!

Vi cyklade vidare ner till Stortorget och åt tupp och drack ett glas vin. Tja, det kan väl hända att jag råkade hälla lite vin över maken, men shit happens - och det är ju ändå bättre att få vin över sig än ketchup, kan jag ju tycka.

Och sen, ja sen cyklade vi hem igen och gick på en kulturell kvällspromenad med Huliganen.

Ett hem i uppror

Huliganhemmet har varit i uppror hela dagen. Ställningarna är låsta. Vi hukar oss bakom våra barrikader och bombarderar varandra med argument "varför" kontra "varför inte".

Ingen ger sig. Jag försöker i kraft av min kvinnliga överlägsenhet och min allmänna jag-har-alltid-rätt-inställning trycka till maken, som bara envetet, på det mest tjurskalliga vis, vägrar ge med sig.

Huliganen vägrar blanda sig. "Må så vara att jag är en vetenskaplig hund", säger han, "men det där är faktiskt inte min disciplin" säger han vidare och går för att göra något viktigare. Typ att klia sig bakom örat.

Alltså återstår att vädja till de eventuella bloggläsare som råkar kika in här - och det är precis det jag gör nu. Och kom då ihåg att det här är min blogg och att maken gott kan behöva kväsas lite i sin självgodhet!

Tvistemålet är sista paragrafen i förra inlägget, där jag skrev "Huliganen glodde under lugg på mig, och sa sen på sitt mest dräpande sätt att av oss två så var i alla fall han den som bidrog till att utöka den sammanlagda kunskapen och kompetensen här i världen, för inte är det väl någon som velat ha med mig i en komparativ studie, vavava??!! Och det har han ju onekligen rätt i"

Maken hävdar nu att jag skrivit FEL!! Ja man häpnar över denna stupiditet, men det gör han faktiskt. Han påstår att jag inte skulle skrivit "mig" utan "dig" i nästsista meningen. "Det är ju Huliganen som säger det" försöker han sedan kväsa mig med. Notera nu att detta är den man som tidigare hävdat att hundar kan inte tala!

Själv säger jag att detta är ju ett indirekt återgivande av vad Huliganen sa, att det är om mig och alltså skriver jag just "mig" och inget annat.

Detta säger jag till maken på mitt mest överlägsna sätt, varpå denne nincompoop då säger att det där "vavava:andet" tycker minsann han tyder på direkt återgivande och då så är det fel med "mig".

- Bloggläsarna kan bli förvirrade! utropar han sedan, och hycklar en falsk medkänsla med er.

Men vad säger ni? Nog har han FEL!!! Vavava??!!

I vetenskapens tjänst!

Man kan kanske tycka att det låter lite otroligt, men Huliganen är faktiskt vida känd i vetenskapliga kretsar; inte mindre än två gånger har han agerat studieobjekt i vetenskapens tjänst - och båda gångerna dessutom i disciplinen genetik!! (Själv är han helt och hållet övertygad om att han inte bara varit ett studieobjekt, utan även ett praktexempel).

Jojomensan, för något år sedan gjorde KTH en genetisk studie på vissa linjer inom västgötaspetsrasen, och eftersom Hampus har S02179/59  Fia som anmoder fick han vara med. Han insats bestod i att jag fick ta salivprov på honom och skicka in, och han tyckte väl att det var sisådär kul att bli petad med tops i gapet, men bidrog på ett högst vetenskapligt och välvilligt sätt i denna dr. Klütschs studie.

Och nu har det hänt igen! Men till skillnad från ovanstående rapport har denna fallstudie utmynnat i något som faktiskt är såväl förståeligt som högeligen läsvärt, nämligen denna komparativa studie, utförd av den alltid så kompetenta Ellenmamman.

Hon har på ett synnerligen intressant sätt belyst de likheter som finns mellan tvenne charmerande men självsvåldiga individer, nämligen Ellenbebisen och Huliganen. Huliganen hade någon liten kommentar, men föreföll ändå nöjd med att åter ha bidragit till att utöka den vetenskapliga kompetensen i världen.

- I am a scientific dog, utropade han belåtet. Sen ville han prompt att jag ska övergå till att kalla honom Dr. Huligan, eller möjligen Huliganen, Ph.D. Åt detta fnös jag bara och påpekade att det är inte studieobjekten som får en akademisk titel.

Huliganen glodde under lugg på mig, och sa sen på sitt mest dräpande sätt att av oss två så var i alla fall han den som bidrog till att utöka den sammanlagda kunskapen och kompetensen här i världen, för inte är det väl någon som velat ha med mig i en komparativ studie, vavava??!! Och det har han ju onekligen rätt i.

Om glädjen över vad man kan finna i en brevlåda

När jag kom hem från jobbet idag öppnade jag brevlådan. Brevlådor öppnar man alltid med en viss försiktighet, för vem vet vilka hemska räkningar som ligger och lurpassar på en där?

Idag låg där dock inga räkningar, och bara det var ju fröjdefullt så det förslog. Där låg dock ett brunt paket. Närmare bestämt ett bokpaket från Amazon adresserat till mig. Jag rannsakade mitt minne. Nog för att jag är glömsk, men inte kunde jag komma ihåg att jag beställt en bok?

- Det är nog husse som beställt en bok om "De sjutton bästa sättet att göra rent ett antikt mynt från lera med mycket liten borste" sa jag till Huliganen, som nickade instämmande. Alltså la jag paketet på bordet till maken kom hem.

- Haru' beställt en bok? undrade maken när han traskade inom dörren? - Jamen herredumilde, din senile stackare, det är ju DU som beställt boken! svarade jag prompt då. Maken nekade till att ha beställt någon bok. Vi glodde misstänksamt på paketet ända tills maken kom på den salomoniska lösningen; du får helt enkelt öppna och se efter, sa han.

Och då gjorde jag det. I paketet låg den här:

Miss Dahl's Voluptuous Delights

 

Och jag som just tyckte att det saknade lite voluptuous delights i mitt liv! Åh, jag älskar överraskningar!

Dear Sue, you made my day! Love and hugs!

Onsdag.

Javaeremededå, undrar ni kanske? Och nä, det är väl inget speciellt med det. En mellandag liksom. Man har hunnit mitt in i jobbveckan. Det yr revisorer och eu-projekt och datorbyten och det ena med det fjärde runt öronen på en.

Men man står pall. Man svarar koncist, fyller i formulär, joddlar med sladdar och tangentbord på ett ytterst kompetent sätt, om man får säga det själv. God hjälp har man av Huliganen. Ja kanske inte när det gäller eu-ansökan och datorer, men när det kommer till revisorer, ja då är han en klippa att luta sig mot. (Man får i och för sig böja sig långt ner för att luta sig mot Huliganen, men det gör man så gärna så).

Revisorer ska hållas kort och lära sig veta hut, det är Huliganens paroll. Alltså far han ut i entrén och gastar "här kommer ingen j-vel över tröskeln!" så att revisorerna hukar sig förskrämt och deras papper och pärmar fladdrar ner längs korridoren.

- Men lille vän, så får du väl inte göra! förmanar man Huliganen lite halvhjärtat då. Innerst inne tycker man ju att detta är enda rätta sättet att handskas med revisorer, men man har ju en viss polityr och en vag uppfattning att man bör uppföra sig på ett mer polerat sätt. Huliganen tolkar ens förmaning på det enda rätta sättet, nämligen att detta är inget att bry sig om, så han fortsätter med liv och lust att tala om för revisorerna att han minsann håller ögonen på dem. Inte ens när överste revisorskuckun själv försöker sig på att muta med frolic faller han till föga. "Vafalls? Mutbrott!!" är hans dom.

Vid närmare eftertanke undrar jag om jag inte bör överlåta även eu-projekt på Huliganen?

Nu haver jag varit kulturell - igen!

Förra året och i våras gick jag ju på akvarellkurs, vilket var kul. Men svårt. Alltså det där med perspektiv... nåja, det var ju som det var med det, och visst har jag mina kvaliteter, men inga direkt perspektivkvaliteter, det vore en evig lögn att påstå.

Därför beslöt jag mig för att gå en fotokurs istället. Då skulle jag ju liksom få perspektiv på köpet kände jag. Förra veckan var det dags för premiäromgången. Efteråt kom jag hem och meddelade att jag fått läxa. När jag vidare informerat vad läxan bestod i utropade dottern (ja det var via Skype och inte mail, så hon kunde verkligen utropa); men vad är det med dessa manliga kursledare i övre medelåldern?!

Någon kanske kommer ihåg min veklagan över alla dessa traktorflak, snömoddshögar, lastbilar och annat elände som vi tvingades måla, aldrig en endaste liten tulipan? Nu skulle vi fotografera antingen a) dörrar, b) fönster eller c) lås och handtag. Den skarpsynte inser raskt att nähä, ingen ros den här gången heller.

Men faktum är att det var attans så mycket roligare att fotografera handtag och lås än att måla traktorflak, det vill jag bara ha sagt. Så här blev en del av mina alster (jag kan ju inte visa alla, det är ju självklart. Och som av en slump så råkar det sig så att de jag nu lägger ut här, ja det råkar kanske vara just de som fick beröm. Men det är helt och hållet slumpen, det vill jag bara poängtera).

Vem kunde ana att vårt gamla uthus visade sig vara av en sån kulturell kaliber?

Det är inte ofta...

... som jag önskar att jag hade en stor hund, en med jättelånga ben - men idag önskar jag faktiskt det. Hade jag haft en sån, så hade han bara kunnat kika över kanten ner i vasken och väsa lite hotfullt:

- du är inte önskvärd här!

Lite sådär ur ena mungipan, på ett sätt som inte kunde missförstås.

Jajamen, kusin Spindel har flyttat in. Uppenbarligen är vår vask vida känd i spindelkretsar som ett schysst plejs. Och maken är ännu inte vaken...

(Av hänsyn till läsarna avstår jag från att lägga in en bild. Det här är nämligen en ännu större kusin, säkerligen uppfödd på idel nyttigheter och proppfull av svällande muskler).

Eftersom jag är säker på...

... att ni alla lever i andlös förväntan och tänker "hur ska det gå, hur ska det gå??!!", så vill jag bara påpeka att herr Spindel numera inte är inneboende hos oss. Han tog sitt pick och pack och flyttade ut, lämnade inte ens en eftersändningsadress. Flyttstädningen var det också lite si och så med.

Själv är jag mycket tacksam mot maken, som raskt och med stor dådkraft var behjälplig vid flytten.

Ponera nu...

... att ni vaknade en tidig lördagsmorgon, till solig och blåsig dag och tänkte att "nu blir det Nöbbelövsmosserundan för Huliganen och mig!". Sen kände ni att anden var villig men att ryggen var lite motsträvig, så då knatade ni ut i köket för att ta hjälp av en voltaren för mossen-runt-traskandet.

Och när ni då böjer er ner för att hinka i er en munfull vatten från kranen att skölja ner ovannämnda drog med, ja då stirrar ni den här gynnaren i vitögat:

Stig in i mitt förmak, sa spindeln till Huliganmatten...

 

Medge att ni då hade hickat till lite och, med en smidighet ni fram tills dess inte trott er vara mäktig, hade studsat ett jättestuds bakåt?

Eller är det bara jag som är sjåpig?

Ett vetenskapligt genombrott

Maken har ju  numera återvänt till skolbänken. Glad som en spelevink är han, den man som i ett tidigare liv, ett ekonomichefsliv, knappt orkade häva sig över sängkanten på morgnarna, han studsar nu upp, pigg som en nötkärna så fort hanen galit, ivrig att utöka sina kunskaper om både det ena och det andra. I all synnerhet arkeologi då.

Huliganen och jag som inte riktigt är vana vid sådan morgonenergi tittar frågande på varandra, och förstår kanske inte riktigt att arkeologi kan väcka sådan livslust, men vi applåderar inställningen såklart!

Maken kommer sedan hem och upplyser såväl mig som Huliganen om rykande aktuella rön inom arkeologin - senaste nytt från gräva-med-teskeds-falangen.

Häromkvällen underhöll han oss med livfulla berättelser om den post-processuella arkeologin, som, såvitt jag förstår, golvat den processuella arkeologin och totalt gjort upp räkningen med den. Jag får väl erkänna att jag inte riktigt förstod alla intrikata detaljer, men en bärande idé hos denna teori tycktes vara att sanningen är subjektiv och att alla tolkningar är lika giltiga.

- jamen då kan man ju bestämma sig för vad som helst, och ingen kan säga att man har fel! sa jag som uppenbarligen inte har något vetenskapligt sinnelag.

Sen tänkte jag till lite. - då skulle man lika gärna kunna fråga Huliganen om vad han tycker, hans åsikt måste ju väga lika tungt?

Maken hajade till. Sen tänkte han lite och sa att "detta är ju lysande! Detta är ett ämne för min doktorsavhandling, något alldeles nytt inom arkeologin. För den postprocessuella arkeologin tar bara hänsyn till människors åsikter. Men nu kan vi ta hänsyn till även vad andra varelser tycker, det gäller bara att hitta en kod för att tolka deras svar."

Maken försjönk i tankar en stund och såg lycklig ut. Sen sa han "Nu vet jag vad den nya riktningen ska heta! Detta kommer att väcka genklang inom hela den arkeologiska forskarvärlden, nämligen att jag lägger fram en helt ny teori, nämligen den Post-processuella dog-matismen!!!

Nu hoppas jag verkligen att jag inte förstört någon vetenskaplig upptäckt genom att i denna blogg avslöja embryot till denna nya arkeologiska skola? Jag ber er alltså hålla detta ytterst hemligt, så att ingen annan snor idén! Men kom ihåg var ni läste det först, när de stora rubrikerna kommer.

Mera spännande än Oscarsgalan!

  

Nu har det hänt! Igen! Jag är omåttligt stolt, måste jag säga. Huliganen och jag (och maken såklart) har fått en väldigt fin award av Maja. Maja är något som jag absolut inte är, nämligen otroligt händig med tyger, nål och tråd. Själv knörplade jag väl ihop en sned grytlapp eller så i syslöjden... här pratar vi om en helt annan kaliber!

Så nu ska jag nominera sju andra bloggar och skriva sju saker om mig själv! Om mig finns ju inte så himlans mycket att säga egentligen, så för enkelhetens skull hänvisar jag till detta inlägg, då jag fick en liknande award.

Men lite kan man väl ändå säga;

1. Jag kan vara lite amper av mig. Bitsk skulle man kunna säga. I alla fall om man är bilverkstad...
2. Jag för en ojämn kamp mot kilona, jag är väldigt förtjust i mat. Gudskelov är jag lika förtjust i långa promenader.
3. Jag är en obotlig optimist och glad för det mesta. Envisas med att se den ljusa sidan av det mesta om jag inte...
4. ... har en av mina temperamentsfulla stunder. Vilket inträffar med jämna mellanrum.
5. Jag är ganska lat. När det gäller att städa garderober till exempel. Däremot är jag väldigt energisk när det gäller att fräsa runt med hunden i ur och skur.
6. Jag älskar rosor. Och lavendel. Och hostor. Och tagetes.
7. Jag anser att ett osvikligt botemedel när man är förkyld, trött, febrig, deppig är att bädda ner sig i soffan med "Love Actually". Filmen alltså. 

Och nu kommer vi till nästa punkt, nämligen att nominera några andra bloggar. De jag hänvisade till i förra avsnittet gillar jag fortfarande väldigt mycket! Men kanske jag ska nämna några andra?

Då får det bli (utan inbördes rangordning)

- en vätteblogg, nämligen den om Bitte och Stina - ja också Hippie förstås, trots att hon inte är vätte

- en hundblogg till! Om Rut och Kanel - med en matte som verkar vara precis i min smak

- ytterligare en hundblogg, nämligen Krutrut - såna bilder önskar jag att jag kunde ta!

- märkligt nog en matblogg mitt ibland alla hundar! Nämligen Syltis på Söder som jag snavade över häromveckan.

Om ni vill, så får ni alltså kopiera in blogg-awarden i era bloggar, nämna sju saker om er själva och nominera sju andra bloggar.

Brister i kvalitetskontrollen

Medan jag har flängt land och rike runt - ja till och med utrikes runt - så har maken passat Huliganen. Eller om det är så att Huliganen passat maken? De har haft lite male bonding, har dragit på sig nätbrynjorna, druckit öl direkt ur burkarna, rapat utan att be om ursäkt och kollat fotboll. Eller ja, nu finns det ju vare sig nätbrynjor eller öl i huliganhemmet, men jag menar ju mer mentalt sådär. Inget kvinnligt fjams och finsnickerier.

När jag återbördats till hemmet utbröt stort puss-å-kram-kalas. När det kramats färdig, förhörde jag mig ivrigt om allt gått bra? Om Huliganen varit snäll? Om maken varit snäll?

- Jodå, det hade gått så bra så, intygade maken. Men alldeles nöjd såg han inte ut. Över hans vanligen så fryntliga uppsyn drog en skugga, en lätt irriterad skugga. Jag förhörde mig omtänksamt om vad anledningen kunde vara till att allt inte var solsken och rosor i Huliganens närhet?

- Alltså, det är minsann inget fel på Huliganen, sa maken. - Men han bajsar ju!

Och jo, det får jag erkänna, att det gör han. Det som kommer in i form av frolic och annat, ja det kommer ju liksom ut i en annan ände, det är bara att inse.

- Och det är himla märkligt! fortsatte maken upprört sen. -Nästan varenda gång jag ska ta fram en bajspåse och plocka upp, så är öppningen på påsen upp-och-ner. Herregud, ska det vara så svårt att tillverka bajspåsar där öppningen är uppåt? Det begriper väl varenda människa att om öppningen är neråt så ramlar ju bajset ut?

Maken fnös. Jag funderade på att föreslå att han skulle skriva ett ampert brev till bajspåsetillverkarna, men övergav tanken. Men nog är det märkligt att de har sån bristfällig kvalitetskontroll?

Havängshelg

Och vips så går det ett år, och vips! så är det dags för den årliga Havängshelgen.

I år höll det på att bli katastrof! Ja det är knappt jag hämtat mig ännu - jag blir darrig och alldeles kallsvettig när jag tänker på det. En Mycket Ordentlig Person (min blygsamhet förbjuder mig att tala om vem...)  hade på sitt vanliga kompetenta sätt skrivit ner och mailat ut vem som var ansvarig för vad i denna årliga matkavalkad. So far, så good - men sen så var det någon, ja mitt minner sviker mig på punkten vem det var, som mot all rim och reson och mot alla skrivna instruktioner gjorde efterrätt i stället för förätt!!! Kan det ha varit jag?!? Man kan knappt tro det, men tja... äsch nu stryker vi ett streck över denna sorgliga incident.

Herregud, nu var goda råd dyra, nu stod vi där med två efterätter och ingen förrätt. Men lugn, bara lugn - vi löste den gordiska knuten!

Det blev knäckig äpplekaka till eftermiddagskaffet och sen tog vi efterrätt nummer två efter huvudrätten, och förrätten, tja, det får väl bli en annan gång.

Efter äpplekaka fick det bli dags för lite rosa bubbel - dels för att lugna nerverna, dels för att - som traditionen bjuder - skåla för absent grandmothers. Jo för i år har vi åter en mormor i vår mitt - en som fick ränna iväg till Norge på barnbarnsdop.

Skål och grattis, mormor Å!

 

Sen blev det sedvanlig promenad, man måste ju göra plats för maten! Och att promenera nere vid havet i Haväng, ja det är minsann ingen uppoffring. Det är mycket som måste beskådas. Beundras. Fotograferas. Ja det kan väl hända att jag löpte lite amok med kameran och kom lite på efterkälken emellanåt...

Det är en ljuvlig årstid, sommaren hänger kvar, men bara i allra yttersta fingerspetsarna, och hösttecknen börjar visa sig.

Rätt som vi gick där mötte vi en rackarns liten trevlig hund, en Lancashire Heeler. Den fick man ju hälsa på - den visade gott gry, nämligen vätstgötapestgry. "Vill du följa med hem?" frågade jag, men han var strängt upptagen med att skutta vidare.

Så då gick vi tillbaka till stugan och fortsatte lugna nerverna med en liten drink. En dry Martini till exempel.

Och sen så blev det ju mat! Som tur var hade Karin inte glömt bort och villat in sig, utan det blev rosmarinkryddad oxfile med portvinsås och spenat-och-parmesanfylld pasta. Alltså, detta var inte det minsta räligt! Inte alls!

Sen så höll det på att inträffa en kalamitet till! Ja detta var en nervslitande och spännande helg, det framgår väl med all önskvärd tydlighet? Vi höll på att inte hitta korkskruven! Och hur skulle det då kunna bli lite muscatvin till desserten? Alltså dessert nummer två, om man nu har lite svårt att hålla räkningen. Och den gick inte av för hackor, den desserten!

Därefter blev det lite spel, och mitt lag vann! Då gick jag och la mig, man vill ju liksom sluta när man är topp.

På morgonen traskade jag ut i en ny och strålande sommarmorgon! Små lätta moln, precis såna som Pugh Rogefeldt sjöng om en gång på urtiden.

Spegelblankt låg havet i den alldeles stilla morgonen...

Jag roade mig med att fotografera ungefär sjuttiofnutti staketstolpar, och såg att det kan vara vackert att vara både sliten, grå, rynkig och mossig. Det känns ganska trösterikt, måste jag säga.

Så nu har jag morgonvandrat längs underbara havsstränder en hel vecka, och det har varit fullständigt sagolikt. Imorgon blir man attackerad av en ny dag. Närmare bestämt en måndag. En bokslutsmåndag...