En hårresande upptäckt!

Imorse när jag ramlat ur sängen, hasat mig in i badrummet och stod och plirade in i spegeln var det något som glimmade till! Guld! tänker man då kanske, men nej, allt är inte guld som glimmar. I det här fallet var det snarare silver; jodå ett eller annat grått hår glodde tillbaka på mig.

- Intressant! tänkte jag då. Jag som alltid säger att jag är blondin, också är jag i själva verket gråhårig.
(egentligen är det en sanning med modifikation, det där med "blondin". Det ursprungligen blonda har med med åren mer antagit en nyans á la gråbeige råtta med röd anstrykning).


Här gällde det att anpassa sig till sin sprillans nya image, men hur är det egentligen att vara gråhårig? Jag funderade. Sen kom jag på att jag associerar gråa hår med vishet. Jag kände efter, och jo, nog kände jag mig lite visare. Lite klokare. Lite bättre.

- Hördu Huliganen, sa jag upphetsat till hunden, nog verkar matte helt plötsligt lite visare?
- Vis!?! sa Huliganen, med onödigt många utropstecken och ett synnerligen överflödigt roat leende.

Jag förklarade det där med gråa hår, varpå den dumme hunden tyckte att i så fall borde ju maken vara oändligt mycket visare eftersom han har hela skulten full av gråa hår.

- Blanda nu inte in maken i det här, sa jag syrligt till hunden. - Nå, verkar jag klokare eller inte?
- Om du ger mig en frolic så svarar jag till belåtenhet på den frågan sa Huliganen.

Detta är väl ändå droppen, ska man behöva muta sin hund för att få vettiga svar ur honom? Jag glodde lite surt på honom. Sen påtalade jag att man hör talas om hundar som dyrkar sina mattar. Som beundrar dem. Som alltid tycker att det matte gör, det är rätt. Hundar som inte behöver mutas med frolic.

- Kan inte ha varit västgötaspetsar, sa Huliganen avfärdande. - Jag kan förresten ta en bit cheddar i stället. En vällagrad bit.