Vi ber om ursäkt

... för de eventuella audiella olägenheter som känsliga läsare i Lund med omnejd kanske upplevt under morgontimmarna. Oägenheterna bestod av två delar;

1) först kom jag och sjöng innerligt och falskt jamåhanleva på ett inlevelsefullt men kanske ej så skönsjungande sätt, samt
2) delvis överlappande men även en god stund efteråt, ett ihärdigt Huliganskall. Skallet betydde två saker: (låt oss kalla dem a och b för att inte röra ihop dem med 1 och 2 ovan)

a) sluta sjung, människa! samt
b) ...och sätt för sjutton gubbar inte igång igen!

Planen var att jag skulle gå först och sjunga, därefter skulle Huliganen komma med paketet. Men eftersom hunden de senaste åren utvecklat ett synnerligen egoistiskt och brutalt sätt att se på paket (alla tillhör honom, och alla ska slitas upp med stor frenesi) kom jag på bättre tankar. Jodå, jag både sjöng och bar. Man är väl en kvinna med simultankapacitet!

Sjungandet kom sig av att maken, denne praktmake, min egen student emeritus, nu kan lägga ytterligare ett år till handlingarna. Han närmar sig alltså med raska steg en ålder då man med visst fog kan kalla honom själv för en historisk artefakt. Eller rent av ett arkeologiskt föremål? Må det vara hur det vill med den saken, jag nöjer mig med att konstatera att han i vilket fall som helst är min favoritartefakt. det bästa arekologiska föremål jag vet. Grattis på dig, käre make!