Om att leva i förnekelse

Det hördes ett ljud. Svårdefinierbart, men liksom lite brummande, något diskanttjutande och envist. Jag följde min vanliga taktik och låtsades som inget (i bilen brukar jag sätta på bilradion högt, men nu var jag ju inte i bilen). Emellanåt försvann ljudet, men sen kom det tillbaks igen. Och igen.

- så länge maken inte säger något så finns det inte, tänkte jag för mig själv, allt enligt devisen "väck inte den björn som sover". Ja, alltså, det är inte maken som är björn, det vill jag med emfas påpeka, ånej, det här var en liknelse.

Men säg den fröjd som varar, rätt vad det var kommenterade även maken ljudet. Om jag hade hört det? Jodå, det hade jag ju. Vi lokaliserade ljudet till frysen. Och sen var vi väldigt dådkraftiga och avfrostade frysen och tänkte att nu, nu skulle det väl bli tyst. Men den otacksamma frysen fortsatte att brumma/tjuta/låta.

Då levde vi i förnekelse ett tag. Emellanåt sparkade maken förstulet till frysen för att se om det skulle hjälpa - det gamla sparka-på-hjulen-och-säga-att-åjo-de-rullar-nog-ett-tag-till-tricket. Däremellan drämde jag till den.

Sen suckade maken och sa att han fick nog ringa en reparatör. Reparatören meddelade glatt att det var kompressorn som var på väg att lägga av, att det skulle kosta 5 000 kr att reparera och att den återstående livslängden var allt mellan 30 minuter och någon månad.

Vi slets sålunda ur vår förnekelsefas. Maken ringde, påtalade vilken modell det var och att vi önskade en ny frys. Den  nya frysen kom igår och skulle monteras med dörr och hela middevitten. Den passade inte. Den nya frysen åkte sin väg igen. Den gamla frysen brummar/tjuter/låter.

Vi återgår till förnekelsefasen tror jag.