Om Mullehästar och galoppörer

Dottern, som är en god dotter och som vet vad hennes mamma skrattar åt, mailade en länk till mig. En länk till en hästblogg. Nu kan jag väl knappast kalla mig hästmänniska längre, det är väl en 7-8 år sedan jag red senast och även då ska man med "red" förstå att det mer inbegrep att försiktigt skumpa runt på en snäll och tålmodig häst. Mycket tålmodig häst, en som aldrig skulle få för sig att skutta av en räddhågsen ryttare till exempel.

Jag har ju dock fortfarande en särskilt plats i hjärtat för hästar och dessutom för djur med personlighet, envishet och lite jävlaranamma. Mullehästen verkar vara precis en sån (även om jag aldrig i livet hade vågat rida på en häst som emellanåt  får "lokala anfall av the yahoos"). Mullehästen måste således sorteras in i min blogglista. Nu har jag ju ingen hästkategori, så han får ligga under hundbloggar, men om Mullehästen någon gång får reda på detta, så hoppas jag han förstår att detta är en ära. Vi (Huliganen och jag) ser honom som en sorts hedersvästgötaspets. Måhända lite större, lite vitare, lite luddigare och med längre svans - men med synnerligen gott västgötaspetsgry i sig.

När jag nu ändå håller på och sorterar in hästbloggar bland hundbloggar så lägger jag även in Angelas blogg - en blogg om en modig kvinna som med samma varma och entusiastiska handlag rider galoppörer, dricker champagne och hatar snön.