Ibland är jag korkad

Det finns kanske de som tycker att man kan stryka det där "ibland" i rubriken.... men jag tycker det kan få stå kvar.

Idag var jag dock Korkad - med stort K.

Solen sken. Jag var ledig på eftermiddagen. Jag har ett nytt objektiv. Det har snöat jättemycket. Jag har en hund med korta ben. Jag har själv korta ben. Hunden har artros. Jag har artros. Min hjärncell har gått i dvala. För normala människor hade såklart gått en lagom lång promenad på de eventuellt skottade gångvägar som finns. Så icke jag. Jag utropar hurtigt "solen skiner! Låt oss kämpa mot elementens nedfallna raseri, låt oss bege oss till Nöbbelövs mosse och fotografera pippifåglar!". Maken lät dock meddela att han tyvärr hade mycket som måste pluggas in och försvann raskt till sin pluggfåtölj, medan han drog en lättnadens suck över att han slapp.

Den trogne hunden, han följde dock med. Vi parkerade vid kyrkan och började pulsa. Pulsa, pulsa, svettas, svettas. För att överhuvudtaget komma ner på vägen mot mossen fick vi klättra över en jättevall. Vissa hoppade lätt över, andra kröp över på ett synnerligen osmickrande sätt.

Sen pulsade vi vidare. Men herregud, det gick ju inte! Det var så knaggligt och knöligt och isigt och besvärligt att vi fick ge upp. Och det var då jag fick min korkade idé - i stället för att kämpa oss tillbaka längs det som en gång varit en gångväg, skulle vi gena över ett fält. Ett fält som låg ganska orört och då skulle vi få mycket kortare väg, räknade jag ut. Eventuella läsare, som säkert är mycket smartare än jag, förstår jag vad som händer när man släpper ut två dvärgbeningar på ett fält där skaren inte bär och där snödjupet på sina ställen är just djupt.

Jag sjönk ner och ramlade och klev fel och ramlade och trampade igenom och ramlade.... framför mig kämpade Huliganen. Mot skaren som inte bar honom heller, mot snömängderna och mot sin mattes stupiditet. För rätt vad det var såg jag blodspår i snön - så går det när man skrapar hela manligheten mot skarsnö. Vid det laget var jag färdig att sparka på mig själv (om jag inte hade suttit fast).

Vi kom dock tillbaka till bilen och körde hem. Huliganen är ompysslad och tvättad med alsolsprit och verkar vara vid någorlunda gott mod. Maken var behjälplig vid själva ompysslandet, fast han bleknade i manlig sympati.

Efteråt satte jag mig på golvet och klappade om min tappre lille kompis. Han drog mig kärleksfullt i håret. Hädandefter ska här inte traskas ut på några fält. Åtminstone inte förrän i maj.

Förresten tror jag att man nog bordet stryka det där "ibland" ändå.