Osvikliga botemedel

OK. Jag har inte direkt sprudlat av livsglädje de här senaste dagarna. Jag har inte spritt glädje och gamman omkring mig längs min väg. Ganska dystert har jag blickat ut på min omgivning. Men nu kände jag att nu fick det vara nog! Herregud, man kan väl inte gå omkring och vara dysterkvist hur länge som helst?

Fast jag kände att det behövdes något botemedel, något som kunde hjäpa  livsandarna på traven när det gällde att börja sprudla igen. Champagne är ju alltid bra, men nu är det ju onsdag och det vore kanske nyttigt, rekommenderbart och billigare att hitta annat sprutt?

Så kom jag på det! Jag kunde ju shoppa bort lite ångest, det är alltid en bra metod. Men vad skulle jag köpa? På den tiden man hade häst var sånt inga problem; man kunde alltid köpa ett nytt schabrak, en ny vojlock, en grimma, ett grimskaft, träns, lindor, ett täcke osv osv. Det fanns liksom eoner av möjligheter att sprätta pengar omkring sig. Men nu! Nu har man en hund. Det finns en gräns för hur många koppel man kan ha. Hur många spårsnitslar. Hur många bollar-i-snöre. Nej, det kändes som en återvägsgränd.

Kanske köpa ett par nya skor? Jag hyser en förkärlek för högklackade skor. Tyvärr är den obesvarad, jag kan inte gå i dem. Dessutom har jag en förmåga att gå ut för att köpa finskor och komma hem med graningekängor. Skospåret verkade också vara en återvägsgränd.

Men sen fick jag en snilleblixt!! 1) shoppa-bort-ångest-aktivitet, 2) köpa skor, 3) hund. Aha! Jag brainstormade lite och resultatet blev ett par hundskor, jo för Huliganen har haft lite problem med tassarna. Kombinationen vägsalt, snö och onda tassar = inte bra.

- Tänk så bra det blir med ett par skor! sa jag jublande till Huliganen. Huliganen var avgjort oimponerad, men har hittills provat 1 (en) sko. Jag har köpt två (2), en till varje baktass (som också är 2) för det är de som gör ont.  Han har också försökt bita itu den, men hans matte var på hugget och hindrade honom. Kalla mig Hököga.

Av detta blev jag avgjort muntrare.

Sen hjälpte det ju definitivt också att det börjar bli ljusare, rentav så att vi kunde gå ut i trädgården när jag kom hem från dagens slit; vi kunde kasta boll och jaga varandra, titta in i växthuset och heja på vinrankan, jaga varandra lite till och leta upp små frolicbitar. Ja med "oss" menar jag ju mig och Huliganen, inte maken. Herregud, vad trodde ni?!

Och därefter har jag tillbringat tid med att laga mat, mat som ska serveras imorgon när ett gäng kvinnor dundrar in genom dörren - kvinnor som jag i en avlägsen forntid gick tillsammans med i gymnasiet, och som nu träffas regelbundet och pratar så att öronen blir rödglödgade. Och denna framtidsutsikt tillsammans med ovannämnda dysterkvistbotande åtgärder har nu åter frambringat små skälmska skratt och tindrande ögon hos undertecknad. Det tycker maken och hunden är skönt.