Avslöjanden

Jag har en tid gått och hållit tyst om en sak. Tänkt att - äsch det är väl min ensak, allt behöver man väl inte avslöja på en blogg? Hela sitt liv intill skostorlek och om man gillar löskokta ägg? (det gör man inte). Jag har tänkt att jag kör på som vanligt, låtsas som ingenting.

Men samvetet har gnagt, gnagt lika ihärdigt som någonsin Huliganen på ett märgben.

...nu känner jag att jag kanske inte gör mig förstådd? Är det dags att ta bladet från munnen? Svälja stoltheten och börja från början?

Alltså, jag är ingen smalspårig finkulturell biobesökare. Ser jag att det kommit en albansk-makedonsk samproduktion på bio som handlar om kolgruvearbetares själsliv så står jag förmodligen inte först i kön. Men jag gillar filmer som får mig att tänka lite. Känna lite. Reflektera. Skratta. Gråta. Och jo, för all del, är Johnny Depp med på ett hörn så desto bättre! Mer Depp åt folket är min paroll.

Men förra veckan, vad jag befann jag mig sittandes och begloendes? Ja ni har säkert gissat det; Welkom to Knohult!!!! (här krävdes många utropstecken). Jag kunde ju skylla på maken som har en märklig fäblesse för allt som alla andra bara stirrar förvånat på. Jag kunde ju låtsas som om jag satt och fnös överlägset hela tiden. Men sanningen är att jag skrattade gott! OK, ingen Depp, men många skratt. Ja ingen kan ha varit mer förvånad än jag själv! Är detta JAG, sa jag till mig själv, som sitter här och skrattar?!

Se där. Den sjaskiga hemligheten avslöjad. Nu känner jag mig liksom lite renad, men också lite lätt generad.

Men så igår var maken, syrran och jag och såg the King's Speech, där Colin Firth gjorde en fantastisk prestation. En film väl värd att se! (trots, återigen, en sorglig Depp-brist).

Så skönt det känns - jag har återupprättat min cineastiska ära och kan åter se er i ögonen. (Ja detta ska tolkas bildligt, ni tror väl ändå inte att jag sitter bakom era datorskärmar som en annan stalker och håller koll på er? Va?)

Det där med Åsa-Nisse.... det kan väl vara glömt nu?