Nu är det vår. Så det så!

Visserligen var det minus en hel del grader imorse, och när Hugilanen och jag var ute på Backarna på morgonen så var det rimfrost överallt. Men solen sken! Vissa av oss rullade sig jättemycket i där frostiga och mös och pös. Andra bara mös.

Sen kom vi hem, åt frukost och gick ut i trädgården - ja idag har vi varit ute nästan hela dagen. Eller ute och ute, det är lite hur man definierar "ute". Inne fast ute, kanske man kan säga? Idag gick det inte att stå emot, nu var det dags att börja väcka växthuset ur törnrosasömnen. Så medan maken stånkade sig igenom Vasaloppet så bar vi ut alla krukor. Slängde alla lik. Olivträdet var dock alldeles väldigt levande, och det kändes bra!

Därefter utbröt det stora krukdiskningsraseriet. (Och som parantes: en sens moral av detta är att är man ordentligt, så skulle man diskat krukorna i höstas så hade de liksom varit färdiga. Men hur dumt hade inte det varit? Då hade man ju fått göra det i mörka november i stället för att stå i marssolens sken. Skjuta upp har sina poänger).

 

Sen blev det dags för årets första fika i växthuset. Det är livskvalitet, det!

 

Dags för årets första pensé - man kan ju inte låta bli, fast det fortfarande är kallt, som sagt.

 

Och när jag var och köpte penséen så stod den där och kallade. Inte kan man motstå? En äggskalspelargon, nej den måste ju följa med hem. Nu när alla krukorna är diskade menar jag. Någon nytt ska man väl ha av sin flit och nit?

 

Jag vet att det bara är mars. Att det kan komma mer snö. Kallare minusgrader. Iskallt regn som blöter ner en. Kalla vindar som blåser motvind. Men det skiter jag i! För idag var det vårkänslor. På hög och pelargonig nivå!