Dramatik i Huliganhemmet!

Dagen började bra. Lite vårkänslor i luften och jag och den lille Huliganen vandrade ut i morgonen. Med vippande flipp-flopp öra gick vi längs fälten vid Vallkärra kyrka och då hörde vi lärkan i skyn! Jo, jag svär - och det hoppade till av fröjd i hjärtat. Om det gjorde det hos fyrbeningen vet jag inte riktigt, han var mest upptagen av Viktiga Saker; 1) snusa, 2) sprätta, 3) pinka.

Vi kom bort till ett annat fält; och där stod en buke gäss och betade. Ja det är ju det där med ornitologi. Det kan ha varit kanadagäss. Eller möjligen albatrosser? Med tanke på att fältet var fullt av - ursäkta mitt grova språkbruk - gåsskit så tror jag ändå på flygfän av gåsart. Huliganen spetsade örat och tittade intresserat. Flygfäna glodde tillbaka och bestämde sig sedan för att fly fältet. Kvar låg enbart en hög med - ursäkta igen - gåsskit. Det kanske är ett vårtecken, men jag kände att jag ville ha vårkänslor av mera finstämd natur.

- Nu drar vi oss hem och tittar på våra vintergäck igen! förslog jag. Huliganen var med på noterna och rände ut i trädgården och letade vid äppleträdet.

- Nästan rätt Flopsy, sa jag uppmuntrande. För de var ju inte så långt borta, de där gula sakerna.

Huliganen skuttade iväg, men sedan stannade han och tittade strängt på mig.

- vad var det du kallade mig?! undrade han upprört.

- Förlåt, du är ju mattes lille flopsöra, sa jag då med min allra som fjolligaste matteröst, jo för han är ju så makalöst söt!

Huliganen vill inte vara söt. Han vill vara hårdkokt och tuff och grabbig, det är vad han vill lät han meddela. Med eftertryck.

 

Sen tog han sitt pick och pack och flyttade!!!

- Jag drar! Här kan man ju inte bo. Nu flyttar jag och sen kan du sitta där och ångra dig matte!

 

- Här inne ska jag bo. Ensam och stark och självständig. Ingen som kallar mig gulleplutt, ingen som kommenterar mitt öra. Ha!

Men detta var ju rakt inte meningen! Jag stod där och stirrade moloket in bland grönskan och skymtade då och då en liten kamouflerad Huligan, en som var sårad i sin manliga själ. Herregud så tomt det skulle bli! Ingen som satt och tiggde ost när man öppnade kylskåpet. Ingen som snarkade i soffan när man satt där och virkade. Ingen som snusade i sin biabädd bredvid min säng. Ingen som ville följa med ut på promenader.

Framtiden tedde sig kall, karg och ödslig som en sibirisk tundra. Jag försökte locka ut honom men möttes bara av fnysningar. Ånej, så lätt lät han sig inte blidkas! Så då fick jag ju ta till list. Jag sträckte på mig, tittade på klockan och sa för mig  själv att nu är det nog dags att gå in och dricka en kopp te och äta en ostmacka....

Och se! Det fungerade! Han kom uttraskandes och frågade; sa du ostmackar? Med cheddar?

 

Det var ju för väl! Nu kan jag andas ut. Och jag lovar, jag ska sluta jollra över hans gulliga öra. I alla fall när han hör det.

Men medge att det verkligen är något att jollra lite över - har ni sett så gulligt?!