Om hunduppfostran

Här i Skåne har det regnat och slaskat lite, tjälen börjar försvinna och man blir härligt lerig när man är ute på hundpromenad. Efter alldeles för mycket snö denna vinter (man är ju skåning för bövelen och inte skapad för att stå ut med för mycket vitt elände) fröjdas man åt dessa tecken på vår.

Huliganen och jag tog således en rask och rejäl promenad. I harmoni vandrade vi hand i hand längs livets väg. Eller, tja, kanske inte precis hand i hand, men tillsammans kan man ju ändå säga. När vi var på hemväg över S:t Hans backar kände jag ett behov pocka på. Nej inget sånt behov! Nix, ett behov att tala med sonen. Eftersom sonen befinner sig i Halmstad och jag i Lund kan man ju inte bara höja rösten och tjoa till, det vill modernare apparatur till. Således fipplade jag fram mobilen ur fickornas djup från röran av bajspåsar, frolic, vantar, koppel, näsdukar och annat nödvändigt.

Samtalet expedierades under promenadens gång (jojomensan, simultankapacitet på hög nivå, här ser ni en som både kan gå och prata. På en och samma gång!!!).

När sen mobilen skulle förpassas ner i fickan igen skulle vantarna på. Eftersom man har två händer är det ganska lagom med två vantar. Men då upptäckte jag det! Det fanns bara en (1) vante kvar! Efter att ha grubblat på detta ett tag, efter att ha jämfört antal händer med antal vante kom jag fram till att det saknades en!!! Jag vände mig om. Spejade ut över nejden. Och långt därborta låg en liten, liten, ensam, eländig och ynklig vante. Bara att bita i det sura äpplet och traska tillbaka, tänkte jag. Hos mig är tanke och  handling ett (ja ibland hoppar jag faktiskt över det där med "tanke" och går direkt på handling), så jag vände tillbaka.

Men vänta nu här... jag har en hund med mig. En som borde kunna skickas i enklare ärenden, tänkte jag sedan.

- Hörredu Huliganen, löp iväg och hämta min vante! sa jag till min trogne följeslagare.

Denne tittade förstrött upp från en intressant snusfläck och sa "ööööhhhh... va? Ska JAG? Hämta DIN vante?? Gör det själv, det var du som tappade den."

Sån insubordination kan man ju inte tåla, så jag sa bestämt till honom att skutta iväg och hämta vanten. Huliganen suckade lite men rände iväg. Rätt så snart leddes han dock på avvägar in mot ett buskage där det uppenbarligen doftade jättegott, så då fick jag harkla mig så att mullrade över halva Lund.

- Herregud så brått du har då, sa Huliganen försmädligt men sprang fram till vanten, markerade den och kom tillbaka.

- Nu är det inte spårpinnar det där, sa jag småsurt, du ska hämta vanten, inte bara markera den, då får jag ju ändå gå själv, och det vill jag inte. Det är jag som är matte. Du är hund. Alltså ska du lyda mig och inte tvärtom, det står i alla hundböcker. Alla de där böckerna som du uppenbarligen inte läst.

Huliganen tyckte att jag var kinkig och småpetig men insåg att han fick väl göra en ansträngning till, så han löpte tillbaka, lyfte upp vanten ("Bra!!!" jublade jag som tror på att man ska belöna sin hund), och slängde den sedan med en snitsig snärtande rörelse rakt ner i en vattenpöl. En lerig vattenpöl. Då gick jag och hämtade vanten själv, jag vet när jag är slagen.

- hit me' en frolic, sa Huliganen, nu har jag gjort mig förtjänt av en.

Ånej minsann, svarade jag, man kan väl inte få frolic när man dänger vantar i pölar och inte alls utför ärenden till belåtenhet. Då fnös Huliganen. Pah! sa han sen överlägset och påtalade att han fick ju ändå frolic för det mesta, så varför inte nu?

- Read my lips, sa jag bestämt. Det blir ingen frolic. Vad är du för en bruksspets som gör lite som du vill? Som apporterar vantar rakt ner i lera? Som har åsikter om det mesta och för det mesta helt andra åsikter än matte? Det blir ingen frolic. No frolic. Rien du frolic! Kein. Nein. Njet. Nada. Sådeså. Jag är Bestämd. Konsekvent. En riktig ledartyp!

Huliganen log lite i mjugg.

...
...
...

jajaja - det blev väl en frolic då. Var det någon som trodde något annat?