Ja det är ju väldigt bra med nationaldag måste man säga. I synnerhet när solen skiner som den gör, vilken fantastisk helg det varit! Huliganen tycker i och för sig att det är något i varmaste laget, men han knoppar in i skuggan på altanen och har det nog ganska skönt.
Och skönt, det har jag det också. Här sitter jag i skuggan under äppleträdet på samma altan, virkar, pratar med maken (som försöker läsa en historisk artikel och därför mest svarar "mhmm..."), bloggar och dricker ett glas vitt vin med lite is i. Tanken på att det är måndag och jag egentligen skulle suttit på jobbet gör ju inte känslan mindre behaglig!
Men tro nu inte att jag bara suttit här och slöat hela dagen. Nänä, här har susats runt. Gåtts på tidig långpromenad med hunden (medan det fortfarande var någorlunda svalt), bakats lite, sovits lite (ok det kanske är en ganska slö aktivitet, det medges) och sen så har maken och jag tränat lite på drivingrangen. Det gick väl rätt ok, jag sprätte bollar i diverse riktningar. Sen föreslog maken att vi skulle träna bunkerslag.
- OK! Kör i vind! svarade jag som inte bangar för någonting (om det inte inbegriper skidor och utförsåkning).
Jag vevade på. Sanden yrde. Bolluslingen låg kvar och log försmädligt. Men vad i helskotta?! Jag vevade på igen och nu träffade jag. "Fjutt" sa det och bollen hoppade iväg tre dm och rullade sedan tillbaka. Maken tittade på och frågade med viss försiktighet - han känner nämligen sin frus humör - om han fick komma med ett gott råd.
- Föralldel, sa jag och tänkte för mig själv att det kommer inte att hjälpa. Ånej. Men man ska inte underskatta maken, för rätt vad det var så hoppade bollskrället upp ur bunkern. Och mer än en gång. Då slutade jag. Man ska sluta när man är på topp.
För övrigt så var vi bortbjudna igår. Och jag var så till den milda grad uppsnoffsad att jag hade klänning med bra schvung i kjolen och högklackade skor! Jajamen, här sparades inte på effekterna. Det kändes dessutom som ett överkomligt projekt eftersom vi inte skulle gå längre än in till grannen, så jag klamrade mig fast vid makens arm och stolpade iväg. Och idag sitter jag här och kommer ihåg varför jag så sällan går i högklackat. Mina fötter är liksom inte gjorda för att vara så eleganta - men snyggt är det. Maken jublade, han gillar högklackat och nu får han leva länge på det här minnet.
Aha, det var därför du inte var och tränade rallylydnad! Sus och dus och vin och högklackat medan jag och mina valpägare slet på appellplanen, jojo! Och högklackat har du ju; minns absolut att du hade det på min brunch, tixempel (och att Dennis husse uttryckte sin förtjusning över det efteråt!).
SvaraRaderaKära Bitte, vi i rallylydnadsgruppen helgade nationaldagen genom att ställa in träningen. Alltså kunde vi sitta hemma och vårda våra ömma fötter.
SvaraRaderaNu, när äntligen parnings-, dräktighets- och valpningskrampen släppt, kan man börja återupptäcka omvärlden och alla trevliga bloggar igen :0)
SvaraRaderaVilken nervpärs det är.....
Det där med högklackat skippade jag för minst 20 år sedan. Kan i dag inte tänka tanken att jag skulle tvinga in mina blan' i ett par dylika. Nä, här är det lågklackat, ilagda ortopediska sulor och foträta dojor som gäller.
Tänker på hur man i ungdomen, glatt klapprade fram på skyhöga klackar, både till vardag oh fest -jajamen, då kunde man t o m springa efter bussen i klackat, utan att vare sig förlora hållningen eller ramla omkull - hur fanken gick det till? Skulle jag gå (hukande och vinglande stappla fram) i klackat i dag, skulle jag omedelbart bli omhändertagen som starkt misstänkt för kraftig drogåverkan eller total sinnesförvirring.
Britta; men det gick ju bra! Så söta valpar, man blir rent knäsvag. Och knäsvag (och ömtåad) är precis vad man blir av högklackat också.
SvaraRadera