Maken tar sig ton

Ja alltså, min värld är i uppror! Här har man traskat på i sitt äktenskap, år efter åt, trivts bra, haft roligt, förvisso haft våra diskussioner. Maken, som är en klok man, har ju ibland ändå tyckt fel. Dvs han har inte tyckt som jag. Men detta har ändå alltid gått att lösa. (För det mesta när han insett att jag ändå haft rätt).

Men nu! Ja jag vet inte... ska man tåla sånt här?

Sedan maken tog tjänstledigt så har han ju skött en hel del av matlagningen och veckostädningen. Igår tyckte jag ändå att jag kunde bidra eftersom jag inte hade något bättre för mig och maken hade lite ont i ryggen. Jag tog således dammsugningen, och maken jagade runt med dammtrasa och våttorkade och hade sig.

Allt var frid och fröjd. Brummandes och gnolandes jobbade vi oss fram genom huset. Ända tills maken undrade:

- har du inte dammsugit arbetsrummet?
- inte än, jag tar köket och matsalen först, svarade jag glatt, ja rentav lite muntert.

Och det var då han sa det. Det där oförlåtliga.

- det är fel ordning. Sa han. Bara så där. Det visade sig att maken tycker man tar vardagsrum-sovrum-arbetsrum-matsal osv. Själv gör jag inte så. Jag tar det i en helt annan ordning, vilket jag vänligt förklarade för maken.

- Det är fel ordning. Helt ologisk! uttalade sig denne mansperson kategoriskt då.

Jag stirrade bestört och avvisande på honom. Förr, när vi hade våra meningsskiljaktigheter kunde jag ju alltid svalt fråga om han ville laga sin egen mat när han vägrade inse sakernas rätta natur (= dvs att jag har rätt). Det brukade få honom att besinna sig. Men nu kan jag ju inte göra så! Nä för då går han bara ut och rasslar med kastrullerna och fixar något själv.

Hjälp! Har jag närt en städningsfascist vid min barm?!? Hur lösa detta dilemma?