Kalla mig Gudmodern

Jag vaknade imorse, full av dådkraft och energi! Jag orkade i alla fall hasa mig ur sängen, och det är väl dådkraftigt en lördagsmorgon?

Efter promenad-frukost-tidningsritualen kände jag mig synnerligen energisk. Full av planer. Nästan lite diktatorisk.

- Make him an offer he cannot refuse, muttrade jag mafiosolikt för mig själv och utsåg mitt första offer. Blicken föll på Huliganen. Tjipp-tjopp-svisch-svosch! så skar jag upp lite ostbitar av Kvibilles Cheddar och la ut en liten rallylydnadsbana i trädgården. Ostbitarna la jag i en liten skål.

- Vill du ha lite ost, lille vän? frågade jag sedan förföriskt.

Det ville Huliganen. Och tänk vad en liten vätte kan jobba på, om det står en skål med ost som väntar. Spiraler och tyska vändningar och det ena med det andra. Ibland lite väl schvungfullt och kanske lite väl kreativt och egenpåhittat men ett bra pass. Efteråt var vi båda nöjda, och den ena av oss tuggade ost med något drömskt i blicken.

Uppmuntrad av denna exempellösa framgång gick jag in för att köra mafiosostilen med maken också. Han låg intet ont anande i sängen och läste tidningen. Jag mumlade tyst mantrat för mig själv ("make him an offer osv", ja ni förstår), klampade in i sovrummet och frågade:

- vill du följa med ner i stan och gå i en massa affärer och pilla på miljarders mojänger som du inte behöver?

Men någonstans gick det tydligen fel? För tänk, det ville inte maken. Och eftersom jag inte direkt vill meja ner honom med kulspruta som jag förstått är standardmetoden när mafiosos inte får som de vill, så får jag väl åka ner själv då.