Om elefanter

Elefanter glömmer aldrig sägs det ju. Nu har jag ingen elefant så jag kan inte säkert säga om detta verkligen är sant. Däremot har jag en liten västgötaspets som har ett synnerligen gott minne. Det kan hända att han inte alltid väljer att låtsas komma ihåg, men då är det mest för att han har bättre saker för sig just då.

Huliganen (och vi med föralldel, eftersom vi bor i Huliganens hus) har en granne i närområdet som kanske inte är av det mer fryntliga slaget. Hon och huliganen har liksom aldrig riktigt kommit överens, mycket beroende på att hon haft för vana att poppa upp som gubben-i-lådan över häcken och titta ogillande på honom. Detta tyckte Huliganen redan som valp var ett synnerligen ohyfsat beteende och tog för vana att morra tillbaka.

- Alla hundar älskar mig! utropade sura tanten då och stirrade ännu mer ogillande på Huliganen, som just vederlagt denna sköna teori. Tanten meddelade även en förbluffad make när han var ute med hunden i snöret (eller om det var tvärtom?) att det faktiskt finns hundpsykologer för hundar med problem. Huliganen måste ju onekligen ha problem eftersom han inte älskade henne. Maken såg artigt förbluffad ut, men nickade till svar. Huliganen blängde under lugg och tänkte förmodligen att var det någon som behövde psykologhjälp mot problem, så var det i alla fall inte han.

Själv tyckte jag att så kunde vi ju inte ha det, så jag tog för vana att när vi passerade Tjuriga Tantens häck så tränade vi på att gå fot, och när man tränar på att gå fot, ja då blir man ju belönad med frolic.  Detta fungerade ganska bra, och numera totalignorerar Huliganen tanten.

Däremot så kan vi inte passera huset utan att Huliganen automatiskt går fot. Han går fot så att han liksom är själva inkarnationen av Fotgående Hund. Oavsett vem han går med. Däremot så tänker han ju inte gå där och gå fot alldeles obelönad, så han stirrar stint och uppfordrande på en. Begriper man inte den hypnotiserande blicken som säger "Frolic! Nu!!" rycker han en i byxbenet.

Detta har fått till följd att vänner och bekanta som vid tillfällen motionerat Huliganen när jag eller maken inte kunnat, förbluffat sagt att han betett sig så märkligt "just när vi passerade häcken därborta".

Ibland försöker jag säga att "ånej, lille vän - du VET att du ska uppföra dig här, så det ska du inte behöva belönas för längre". Då ger Huliganen mig en blick. En blick som säger att ska det va' på det här viset, så kan han minsann drabbas av akut glömska på stört. Och det vågar man ju inte riskera.