När man kommer ut i den ljuvliga höstmorgonen och ser daggen glittra i de stora spindelnäten på bilen, ja det är då man inser att jo, numera cyklas det ju för det mesta i huliganhemmet.
Bra för flåset är det också! Oj vad jag flåsar. Imorse när jag precis skulle hoppa av cykeln framme vid jobbet ringde maken.
- oj vad du flåsar! var det första han sa
- är du inte framme förrän NU?! sa han sen, vilket jag med tanke på att jag 13 minuter och 3 km uppförsbacke tidigare lämnat hemmets hulda vrå tyckte var något magstarkt.
Maken insåg att han kanske borde höja sina aktier en aning, så han avslutade med inte mindre än TVÅ (2, zwei, tvenne) PUSS!!! när vi la på.
Han är förlåten.
fredag 30 september 2011
torsdag 29 september 2011
Manlig logik övergår i alla fall mitt förstånd
Fadern är åldrig och inte direkt ett barn av data-åldern. Hans uppfattning om att betala räkningar är att gå in på banken och göra just det. Möjligen skicka in uppdrag i ett kuvert.
Numera går fadern inte någonstans, i alla fall inte in på banken eller till posten. Räkningarna ska ju betalas i alla fall och då gör jag det. Inga problem, modern och driftig kvinna som jag är knappar jag in dem i datorbanken och ser till att såväl tidning som el som hyra osv är betalda. Ringer man och pratar med kundtjänst så skickar de så vänligt räkningarna till mig i stället, jo för de inser ju att även de har ett intresse av att få in kosingen. Det behöver man inte direkt ha doktorerat i kvantfysik för att förstå.
Alla utom en. Pappa har hjälp från hemtjänsten med att få mat handlad och har då ett ICA-kort med kredit. Ringer man dit och ber att få räkningen till mig svarar en sur yngling belåtet
- det går inte. (ha! hörde man att han la till för sig själv).
- men pappa är gammal och håller inte alltid reda på alla papper, säger jag bevekande då.
- vi är en bank. Vi har sekretess. Adjö! säger den unge mannen och lägger på luren.
Så går månaderna och ibland lyckas jag lägga beslag på räkningen och betala den. Men så nu i september insåg jag att nähä, nu är den borta igen. Jag tänker att jag gör ett nytt försök och ringer till ICA-banken igen, följer alla den elektroniska telefonistens anvisningar och knappar in såväl pappas personnummer och personliga kod. Innan jag då kommer fram till kundtjänst och får prata med en levande röst får jag raskt besked i telefonen hur mycket som handlats och hur mycket som återstår på krediten.
- finemang! tänker jag, nu vet jag i alla fall hur mycket som ska betalas. Jag vill dock ändå göra ett nytt försök att få dem att skicka räkningen till mig så jag avvaktar tills kundtjänsten behagar ryta till i andra änden. Det är nu en annan, men lika sur yngling som svarar.
Jag lägger fram mitt problem med åldrig pappa och försvunna räkningar och det ena med det andra.
- vi har sekretess! påtalar den unge mannen minst lika belåtet som förra gången.
- Jag får inte säga NÅGOT! fortsätter han sedan.
- Inget alls! förtydligar han. Inte ens ställningen på kontot.
Och det är då jag undrar över logiken. Han får inte säga något. Men en elektronisk röst kan glatt babbla på om vilka summor som spenderats? Que?
Jag gör dock ett nytt försök och säger att jag vill för allt i världen inte bryta någon som helst banksekretess, ånej! Intet vore mig mer fjärran. Det enda jag vill är att betala en sketen räkning. Och, säger jag sedan bevekande, detta borde väl även ligga i deras intresse?
Den unge mannen funderar. Kan det ligga någon dold agenda bakom min förfrågan? Binder han upp sig för något om han medger att de vill ha betalt? Är detta en fälla? Han grubblar. Väger för. Och sedan emot. Motvilligt medger han sedan att jo för alldel, betalt vill de väl ha. Ännu mer motvilligt säger han sedan att för jaja, jag kan ju skicka in en fullmakt underskriven av pappa, så kan de i sin oändliga godhet möjligen tänka sig att skicka räkningen till mig i stället.
Herregud så svårt det kan vara att få göra rätt för sig! Och sen undrar man ju också - stöps alla i ICA-bankens kundtjänst i en och samma mall?
Numera går fadern inte någonstans, i alla fall inte in på banken eller till posten. Räkningarna ska ju betalas i alla fall och då gör jag det. Inga problem, modern och driftig kvinna som jag är knappar jag in dem i datorbanken och ser till att såväl tidning som el som hyra osv är betalda. Ringer man och pratar med kundtjänst så skickar de så vänligt räkningarna till mig i stället, jo för de inser ju att även de har ett intresse av att få in kosingen. Det behöver man inte direkt ha doktorerat i kvantfysik för att förstå.
Alla utom en. Pappa har hjälp från hemtjänsten med att få mat handlad och har då ett ICA-kort med kredit. Ringer man dit och ber att få räkningen till mig svarar en sur yngling belåtet
- det går inte. (ha! hörde man att han la till för sig själv).
- men pappa är gammal och håller inte alltid reda på alla papper, säger jag bevekande då.
- vi är en bank. Vi har sekretess. Adjö! säger den unge mannen och lägger på luren.
Så går månaderna och ibland lyckas jag lägga beslag på räkningen och betala den. Men så nu i september insåg jag att nähä, nu är den borta igen. Jag tänker att jag gör ett nytt försök och ringer till ICA-banken igen, följer alla den elektroniska telefonistens anvisningar och knappar in såväl pappas personnummer och personliga kod. Innan jag då kommer fram till kundtjänst och får prata med en levande röst får jag raskt besked i telefonen hur mycket som handlats och hur mycket som återstår på krediten.
- finemang! tänker jag, nu vet jag i alla fall hur mycket som ska betalas. Jag vill dock ändå göra ett nytt försök att få dem att skicka räkningen till mig så jag avvaktar tills kundtjänsten behagar ryta till i andra änden. Det är nu en annan, men lika sur yngling som svarar.
Jag lägger fram mitt problem med åldrig pappa och försvunna räkningar och det ena med det andra.
- vi har sekretess! påtalar den unge mannen minst lika belåtet som förra gången.
- Jag får inte säga NÅGOT! fortsätter han sedan.
- Inget alls! förtydligar han. Inte ens ställningen på kontot.
Och det är då jag undrar över logiken. Han får inte säga något. Men en elektronisk röst kan glatt babbla på om vilka summor som spenderats? Que?
Jag gör dock ett nytt försök och säger att jag vill för allt i världen inte bryta någon som helst banksekretess, ånej! Intet vore mig mer fjärran. Det enda jag vill är att betala en sketen räkning. Och, säger jag sedan bevekande, detta borde väl även ligga i deras intresse?
Den unge mannen funderar. Kan det ligga någon dold agenda bakom min förfrågan? Binder han upp sig för något om han medger att de vill ha betalt? Är detta en fälla? Han grubblar. Väger för. Och sedan emot. Motvilligt medger han sedan att jo för alldel, betalt vill de väl ha. Ännu mer motvilligt säger han sedan att för jaja, jag kan ju skicka in en fullmakt underskriven av pappa, så kan de i sin oändliga godhet möjligen tänka sig att skicka räkningen till mig i stället.
Herregud så svårt det kan vara att få göra rätt för sig! Och sen undrar man ju också - stöps alla i ICA-bankens kundtjänst i en och samma mall?
tisdag 27 september 2011
Kompisar
Vi har ju också förmånen att få ha henne hos oss i vårt lilla, men naggande goda, hunddagis - och nog är det en rasande tur att vi får ha denna vänliga och rara lilla tik hos oss! Det tycker inte bara vi, det tycker även Huliganen som villigt överlåter sin säng, sin vattenskål och sin matskål.
Måste man stå och kolla ut i trädgården för att det hörs Mystiska Ljud (förmodligen från grannnens Linus), ja då står de där båda två på bakbenen, sida vid sida och kikar ut genom rutan i altandörren.
Måste man rusa iväg och skälla på någon som har fräckheten att passera utanför Huliganens Tomt; ja då är Zoya Huliganen i hasorna och hjälper till.
Hyvlar maken ost, ja då står det två hundar och väntar på smulorna från den rike Hussens bord.
Lyfter den ena på tassen, ja då lyfter den andra på sin...
måndag 26 september 2011
Det där med hormoner
Man kan ju tro att efter en sån härlig lördag kommer ett bakslag, men nä - söndagen var precis lika skön! Ett fantastisk sommarväder hade beslutat sig för att sent omsider hemsöka Skåne och det var bara att njuta.
Och njutningen bestod i att röja i trädgården, jo minsann. Här har både grävts i komposten, forslats jord, rensats ogräs så att svetten lackade. Därefter passade jag på att tvätta lakanen och torka dem ute, för finns det något som är skönare än att gå och lägga sig i lakan som doftar vind, sol och gräs?
Sen så bakade jag bullar, jo för det har uttryckts ett önskmål om sådana, och vem är väl jag att vara motsträvig? Nejnej, medgörlig, blid och vän, det är jag det. Bullarna blev goda, det kan jag intyga, för jag har nämligen smakat. Maken fick också smaka, jag när nämligen inte bara blid, medgörlig etc, jag är generös också.
Fram emot kvällen var det så dags för rallylydnadsträning. Vi hade celebert besök! Syrran och Zoya följde med och tittade på för att se om detta kanske kunde vara något för en liten papillonfröken? Zoya tittade och tittade. Hon tittade på flattar och lagottosar och små terriers och samojeder och vättar som satt, stod, låg, snurrade och hade sig. Oerhört intresserat begrundade hon allt och jag tror att till våren så kommer det nog att bli en papillondam som ger sig ut på appellplanen.
Vår instruktör hade planerat en lååååång bana, längre än vi någonsin gått förut. Dessutom lät hon oss bygga den, och då inser man att det är inte så himla lätt det där att placera ut skyltar så att det blir vettigt... men vi knåpade ihop det till slut och sen fick vi gå banan. Huliganen och jag gick som nummer två, och nu fick minsann omvärlden se något som sällan skådats - nämligen en liten huliganvätte som var koncentrerad och jobbade på, trots störmoment runt hela banan, trots en instruktör som stod i mitten och kastade bollar, trots godiset i Åttans Frestelser... lite matta och röriga blev vi på slutet, men jag var väldigt nöjd med honom! Och med mig själv om jag ska var lite o-luthersk och faktiskt klappa mig själv på axeln. När alla gått banan var det dags att göra det för andra gången.
Vi ångade ut i god stil. Det kändes att både jag och hunden var lite trötta efter att ha gått en så pass lång banan, men vi kämpade på. Det var svängar och språngmarscher och sitt och vänd och stå och ligg så man blev rent snurrig. Och spiralen, inte att förglömma, vilket inte direkt gjorde en mindre snurrig. När vi kom ur spiralen sa Huliganen
- du går fel!!!
- gör jag väl inte alls det! sa jag och tyckte att vi skulle gå fram till skylten med 270 graders sväng åt vänster.
- Fel, fel, fel!! jämrade sig Huliganen och stretade åt vänster UTAN att först göra 270 graders sväng. Han såg ut aldrig överhuvudtaget ha hört talas om något så dumt som att göra svängar.
- Hit! väste jag på mitt mest bestämda och övertygande sätt.
Hunden hade vi det laget totalt tappat känslan för att hans matte fanns i närheten. Att hon hade önskemål. Ja att det överhuvudtaget fanns något sånt som mattar här i världen. Hela hans längtan och trängtan stod mot en underbar gräsplätt en bit bort. Dit vi inte skulle. No way.
Nu var goda råd dyra. Korv-dyra, typ. Jag tänkte att jag får ta till det tunga artilleriet!
- Korrrrvvvv!! flöjtade jag i diskanten.
Ingen reaktion. Då viftade jag frestande med en läcker korvbit framför nosen på Huliganen. Ingen reaktion. Det var som om han försvunnit in i en tredje dimension, en där mattar och korvar var ett synnerligen okänt begrepp.
Vad gör man? Jo man gör som instruktören säger, bryter och gör ett moment som hunden kan, belönar som om han presterat något i nobelklass och avslutar där.
Och det är då man inser att det där med Åttans Frestelser, det är en piss i Mississippi jämfört med att passera en fläck där en tik i absoluta höglöpet nyss suttit. Mot såna hormoner står sig korv slätt.
Och njutningen bestod i att röja i trädgården, jo minsann. Här har både grävts i komposten, forslats jord, rensats ogräs så att svetten lackade. Därefter passade jag på att tvätta lakanen och torka dem ute, för finns det något som är skönare än att gå och lägga sig i lakan som doftar vind, sol och gräs?
Sen så bakade jag bullar, jo för det har uttryckts ett önskmål om sådana, och vem är väl jag att vara motsträvig? Nejnej, medgörlig, blid och vän, det är jag det. Bullarna blev goda, det kan jag intyga, för jag har nämligen smakat. Maken fick också smaka, jag när nämligen inte bara blid, medgörlig etc, jag är generös också.
Fram emot kvällen var det så dags för rallylydnadsträning. Vi hade celebert besök! Syrran och Zoya följde med och tittade på för att se om detta kanske kunde vara något för en liten papillonfröken? Zoya tittade och tittade. Hon tittade på flattar och lagottosar och små terriers och samojeder och vättar som satt, stod, låg, snurrade och hade sig. Oerhört intresserat begrundade hon allt och jag tror att till våren så kommer det nog att bli en papillondam som ger sig ut på appellplanen.
Vår instruktör hade planerat en lååååång bana, längre än vi någonsin gått förut. Dessutom lät hon oss bygga den, och då inser man att det är inte så himla lätt det där att placera ut skyltar så att det blir vettigt... men vi knåpade ihop det till slut och sen fick vi gå banan. Huliganen och jag gick som nummer två, och nu fick minsann omvärlden se något som sällan skådats - nämligen en liten huliganvätte som var koncentrerad och jobbade på, trots störmoment runt hela banan, trots en instruktör som stod i mitten och kastade bollar, trots godiset i Åttans Frestelser... lite matta och röriga blev vi på slutet, men jag var väldigt nöjd med honom! Och med mig själv om jag ska var lite o-luthersk och faktiskt klappa mig själv på axeln. När alla gått banan var det dags att göra det för andra gången.
- du går fel!!!
- gör jag väl inte alls det! sa jag och tyckte att vi skulle gå fram till skylten med 270 graders sväng åt vänster.
- Fel, fel, fel!! jämrade sig Huliganen och stretade åt vänster UTAN att först göra 270 graders sväng. Han såg ut aldrig överhuvudtaget ha hört talas om något så dumt som att göra svängar.
- Hit! väste jag på mitt mest bestämda och övertygande sätt.
Hunden hade vi det laget totalt tappat känslan för att hans matte fanns i närheten. Att hon hade önskemål. Ja att det överhuvudtaget fanns något sånt som mattar här i världen. Hela hans längtan och trängtan stod mot en underbar gräsplätt en bit bort. Dit vi inte skulle. No way.
Nu var goda råd dyra. Korv-dyra, typ. Jag tänkte att jag får ta till det tunga artilleriet!
- Korrrrvvvv!! flöjtade jag i diskanten.
Vad gör man? Jo man gör som instruktören säger, bryter och gör ett moment som hunden kan, belönar som om han presterat något i nobelklass och avslutar där.
Och det är då man inser att det där med Åttans Frestelser, det är en piss i Mississippi jämfört med att passera en fläck där en tik i absoluta höglöpet nyss suttit. Mot såna hormoner står sig korv slätt.
lördag 24 september 2011
En perfekt lördag
Den inleds med en knappt två timmar lång runda runt Billebjer och med Briarden, Beardisen och deras matte. Rundan inleds med att Briarden skuttar ut ur bilen, hoppar jämfota på Huliganen och ryter
- hej för fan!
Beardisen nöjer sig med att skutta. Hon är nybadad och fluffig, men efter rundan är hon fortfarande fluffig men liksom liter mer lerig efter ett flitigt besökande av alla lerpölar som dykt upp längs vägen. Hon kanske gillar lerinpackningar? Är en riktig skönhets-Beardis?
Deras matte och jag nöjer oss med att promenera. Och prata! Och vad vi kan prata. Och aldrig kommer vi till punkt. Det är en riktig vitamininejktion.
Sen åker man hem. Käkar lunch. Cyklar ner på stan med maken och köper lite goda ostar - lite Chaume och lite irländsk blåmögelost. Ost kan man aldrig få för mycket av.
Något annat man heller inte kan få för mycket av är fika. Alltså spänner jag ögonen i maken och säger att nu behövs det fyllas på med lite fika. Så vi beger oss till Hökeriet.
Bilderna är inte från idag, utan från en kväll förra hösten, men jag vill att ni ska förstå vilken mysig miljö det här är!
Hökeriet är en gammal affär som drivs av 10 entusiastiska damer. Den tillhör Kulturen (=Kulturhistoriska muséet) i Lund, och de hyr den för den facila hyran av 1 kr per år. Sen driver de den helt ideellt med fyra timmars öppettid varje lördag/söndag.
Och där kan man dricka kaffe och äta hembakt kaka. Är man i Lund en lördag eller söndag tycker jag man ska gå dit och fika; för kaffe med påtår för 2 personer och hembakt kaka betalade vi 60 kr, och det var det väldigt väl värt!
Titta bara!
När man sen hade cyklat hem igen rände man ut på S:t Hans backar med syrran och Zoya. Huliganen och Zoya skuttade och sniffade och rullade sig och tyckte att livet, det var ända ganska ballt. Syrran och jag skuttade inte så mycket, rullade oss inte heller men instämde i känslan.
Och nu, nu har man ätit mat. Druckt vin. Ätit den goda osten. Huliganen snarkar under stolen. Maken och jag ska äta lite äpplepaj och sen ska vi väl snarka vi också.
Och det här, det är ingredienserna för en väldigt bra lördag!
- hej för fan!
Beardisen nöjer sig med att skutta. Hon är nybadad och fluffig, men efter rundan är hon fortfarande fluffig men liksom liter mer lerig efter ett flitigt besökande av alla lerpölar som dykt upp längs vägen. Hon kanske gillar lerinpackningar? Är en riktig skönhets-Beardis?
Deras matte och jag nöjer oss med att promenera. Och prata! Och vad vi kan prata. Och aldrig kommer vi till punkt. Det är en riktig vitamininejktion.
Sen åker man hem. Käkar lunch. Cyklar ner på stan med maken och köper lite goda ostar - lite Chaume och lite irländsk blåmögelost. Ost kan man aldrig få för mycket av.
Något annat man heller inte kan få för mycket av är fika. Alltså spänner jag ögonen i maken och säger att nu behövs det fyllas på med lite fika. Så vi beger oss till Hökeriet.
Bilderna är inte från idag, utan från en kväll förra hösten, men jag vill att ni ska förstå vilken mysig miljö det här är!
Hökeriet är en gammal affär som drivs av 10 entusiastiska damer. Den tillhör Kulturen (=Kulturhistoriska muséet) i Lund, och de hyr den för den facila hyran av 1 kr per år. Sen driver de den helt ideellt med fyra timmars öppettid varje lördag/söndag.
Och där kan man dricka kaffe och äta hembakt kaka. Är man i Lund en lördag eller söndag tycker jag man ska gå dit och fika; för kaffe med påtår för 2 personer och hembakt kaka betalade vi 60 kr, och det var det väldigt väl värt!
Titta bara!
När man sen hade cyklat hem igen rände man ut på S:t Hans backar med syrran och Zoya. Huliganen och Zoya skuttade och sniffade och rullade sig och tyckte att livet, det var ända ganska ballt. Syrran och jag skuttade inte så mycket, rullade oss inte heller men instämde i känslan.
Och nu, nu har man ätit mat. Druckt vin. Ätit den goda osten. Huliganen snarkar under stolen. Maken och jag ska äta lite äpplepaj och sen ska vi väl snarka vi också.
Och det här, det är ingredienserna för en väldigt bra lördag!
fredag 23 september 2011
Om jag vore lite mer strukturerad
...ja då hade jag inte en himla massa påbörjade projekt. Såna som jag, efter diverse utflykter i bloggosfären har lärt mig kallas WIP:s eller UFO:s. Nu är jag emellertid uppenbarligen i vissa lägen en ostrukturerad person... eller kan man kanske kalla mig entusiastisk? Ivrig att lära mig nya saker? En som inte är rädd att ta itu med saker? Nog låter det väl bättre?
I alla fall; låt mig presentera: UFO 1. en halsduk i Irish net. Obs! Det kan hända att det inte blir en sån för jag är lite sugen på att dra upp allt igen och göra en spiralhalsduk i stället.
Och bruna garner och gröna garner och garner som inte syns här. Och jo, jag är medveten om att strumpgarnet fortfarande ligger där, alldeles ostickat.
I alla fall; låt mig presentera: UFO 1. en halsduk i Irish net. Obs! Det kan hända att det inte blir en sån för jag är lite sugen på att dra upp allt igen och göra en spiralhalsduk i stället.
UFO2. det här är redan upprepat, jo för jag skulle virka pulsvärmare i gallermönsterteknik och insåg efter ett tag att jag totalt missförstått mönstret.Jaja, det kan hända den bäste
UFO 3. Min skotska schal. Inte upprepad, men heller inte klar
UFO 4. Filt. "Vad ska det där bli?" frågade maken misstänksamt, och på mitt svar att det ska bli ytterligare en filt så påstod han att man kan inte ha hur många filtar som helst. Åt det fnös jag bara. Dessutom räknar jag med att den blir klart till 2017 eller sisådär ungefär.
Om jag nu bara nöjt mig med det, men jag måste nog erkänna att det finns lite mer garn här hemma som ska blir något. Vilket år som helst. Jag tycks ha utvecklat något slags garnmissbruk. Närhelst jag ser en härva så tycker jag att den bara måste följa med mig hem. Det är lingarner och röda garner.
Och när man då tittar sig omkring på sina ofärdiga projekt, ja då känns det lite lugnande att traska ut i trädgården, plocka några av säsongens sista blommor, prega ner dem i en vas... klart! Tada!!
torsdag 22 september 2011
Säsongens mat
Nu är det ganska höstigt, det får man väl erkänna. Känns svårt att tro att sommaren bara skulle slå till så där tjoff! med mera värme och sol. Faktum är att vi i helgen gav tappt och hasade in trädgårdsmöblerna i förrådet - det känns lika vemodigt och lite ge-upp:igt varje gång.
Men för övrigt gillar jag hösten! Det är min årstid och det brukar jag ju blogga om med förfärande regelbundenhet. Dock inte idag. Ånej. Idag ska vi tala mat. Säsongens mat. Närmare bestämt rotmos och fläsklägg. Det är gott, det. Och det har det vankats i Casa Huligano idag. Maken ringde mig bara tre gånger på jobbet för att konferera om bästa sättet att koka fläsklägg, skala kålrötter och hur många morötter ska det egentligen vara i moset? Va?
Gott blev det, och Huliganens näsborrar fladdrade som segel i storm på Nordsjön när dofterna nådde hans nos. Och visst blev det lite mat lagt i hans skål när jag skar upp fläskläggen.
- Ska grabben inte ha rotmos? frågade maken som tyckte att det skadade väl inte att prångla på jycken lite rotfrukter och andra nyttigheter.
- Rotmos kan du vara själv sa Huliganen då, och fnös överlägset.
- Jag är mer fläskläggstypen, fortsatte han sen på ett synnerligen bestämt sätt.
Men faktum är att det slank ner lite rotmos också i Huligangapet och det är väl ett gott betyg till makens rotmoslagarkonst?
Men för övrigt gillar jag hösten! Det är min årstid och det brukar jag ju blogga om med förfärande regelbundenhet. Dock inte idag. Ånej. Idag ska vi tala mat. Säsongens mat. Närmare bestämt rotmos och fläsklägg. Det är gott, det. Och det har det vankats i Casa Huligano idag. Maken ringde mig bara tre gånger på jobbet för att konferera om bästa sättet att koka fläsklägg, skala kålrötter och hur många morötter ska det egentligen vara i moset? Va?
Gott blev det, och Huliganens näsborrar fladdrade som segel i storm på Nordsjön när dofterna nådde hans nos. Och visst blev det lite mat lagt i hans skål när jag skar upp fläskläggen.
- Ska grabben inte ha rotmos? frågade maken som tyckte att det skadade väl inte att prångla på jycken lite rotfrukter och andra nyttigheter.
- Rotmos kan du vara själv sa Huliganen då, och fnös överlägset.
- Jag är mer fläskläggstypen, fortsatte han sen på ett synnerligen bestämt sätt.
Men faktum är att det slank ner lite rotmos också i Huligangapet och det är väl ett gott betyg till makens rotmoslagarkonst?
onsdag 21 september 2011
Tråkig, grå och menlös
...det är jag det. Om man får tro sin egen presentation, alltså. Så läste jag nyss den eminenta fru Sederbladhs blogg och insåg att herregud Jag gillar hundar, trädgård och vin är ju en sån jädrans mesig och tråkig presentation att det är förunderligt att jag har några läsare överhuvudtaget.
Så nu har jag gjort en mer ärlig och rättvisande presentation av mig själv.
Är det något som saknas?
Edit; Glömsk är precis rätt ord. Jag fick ett påpekande om vad som saknades... detta är nu tillrättat.
Så nu har jag gjort en mer ärlig och rättvisande presentation av mig själv.
Är det något som saknas?
Edit; Glömsk är precis rätt ord. Jag fick ett påpekande om vad som saknades... detta är nu tillrättat.
Nyttan med att ha hund
De senaste dagarna har kontoret varit fullt av allvarliga människor i slips och skjorta. Det är dags för den årliga revisionen av räkenskaperna och fine by me, alltså. Just bring it on!
Men herregud så unga de är! Och frågvisa. Och uppenbarligen alldeles oerhört förtjusta i papper och underlag och sånt. Tur att nån vill hålla på med sånt, det ska man vara tacksam för. Att man själv slipper, menar jag.
Rätt som det var studsade den unge mannen till. Tittade på mitt golv, där det tronar en vattenskål, och uppenbarligen en avsedd för hundändamål.
- Har du hund? frågade han sedan allvarligt.
- Jajamen! svarade jag glatt.
- Han är inte med idag, fortsatte jag sedan.
När jag funderat lite la jag till:
- Han är ganska envis. Och lite barsk. Brukar skälla på revisorerna.
Den unge mannen ryckte åt sig den äskade pärmen och försvann. Sedan meddelades det lite hastigt att nu var det färdigreviderat för i år och allt var så himla bra och ordentligt och rejält som allra helst.
Det är bra med hund. Till och med när de inte är närvarande.
Men herregud så unga de är! Och frågvisa. Och uppenbarligen alldeles oerhört förtjusta i papper och underlag och sånt. Tur att nån vill hålla på med sånt, det ska man vara tacksam för. Att man själv slipper, menar jag.
Rätt som det var studsade den unge mannen till. Tittade på mitt golv, där det tronar en vattenskål, och uppenbarligen en avsedd för hundändamål.
- Har du hund? frågade han sedan allvarligt.
- Jajamen! svarade jag glatt.
- Han är inte med idag, fortsatte jag sedan.
När jag funderat lite la jag till:
- Han är ganska envis. Och lite barsk. Brukar skälla på revisorerna.
Den unge mannen ryckte åt sig den äskade pärmen och försvann. Sedan meddelades det lite hastigt att nu var det färdigreviderat för i år och allt var så himla bra och ordentligt och rejält som allra helst.
Det är bra med hund. Till och med när de inte är närvarande.
måndag 19 september 2011
När man får skrämselhicka
Igår skrämde maken nästan slag på mig. Inte för att han var orakad (det var han), eller för att han utvecklat något slags macho-mafioso-mulligt mansgris-beteende (det hade han inte). Det som fick mig blekna och kallsvettas om vartannat var hans konstaterande när han kom upp från vinkällaren;
- vi har nästan inget pinot gris-vin kvar.
Bara så där rakt ut sa han det.
Vem som helst hade kunnat hyperventilera vid ett sånt uttalande. Jag stirrade stumt (jo för en gångs skull så var jag mållös) och förtvivlat på honom. Livet, som nyss var så himla trevligt och bra efter att ha besökt sonen och flickvännen kändes helt plötsligt som en öken. Jag såg framför mig hur vi släpade oss fram, sida vid sida, moltigande, tärda och fårade i ansiktet (mer än nu, alltså) av förtvivlan. Ett liv utan pinot gris!!!
Men så sa maken de förlösande orden:
- vi får nog ta en sväng till Alsace till våren och fylla på lagret.
Och då, då skimrade allt i rosenrött igen, jag hörde fåglalåt och harpospel och livet, det blev åter ett liv värt att leva!
- vi har nästan inget pinot gris-vin kvar.
Bara så där rakt ut sa han det.
Vem som helst hade kunnat hyperventilera vid ett sånt uttalande. Jag stirrade stumt (jo för en gångs skull så var jag mållös) och förtvivlat på honom. Livet, som nyss var så himla trevligt och bra efter att ha besökt sonen och flickvännen kändes helt plötsligt som en öken. Jag såg framför mig hur vi släpade oss fram, sida vid sida, moltigande, tärda och fårade i ansiktet (mer än nu, alltså) av förtvivlan. Ett liv utan pinot gris!!!
Men så sa maken de förlösande orden:
- vi får nog ta en sväng till Alsace till våren och fylla på lagret.
Och då, då skimrade allt i rosenrött igen, jag hörde fåglalåt och harpospel och livet, det blev åter ett liv värt att leva!
söndag 18 september 2011
Om att fara runt som en skållad råtta
De senaste dagarna har jag fräst land och rike runt. Ingen rast, ingen ro, bara slita, bara gno som Kronblom så träffande formulerat saken
Först skulle jag upp till Stockholm för ett möte. Eftersom stockholmarna uppenbarligen inte tar hänsyn till att en stackars skåning måste gå upp väldigt tidigt för att hinna fram till ett morgonmöte var det bestämt till klockan 9. Alltså gick reveljen för Huliganens och min morgonpromenad kl 04.30. Halv fem närmare bestämt. En ohyggligt tidigt tidpunkt, det tyckte såväl hunden som jag. Nåväl.
Sen så for man hem igen och igår så fräste vi så iväg till Halmstad. Sonen har nämligen flyttat. Sonen har en avgjord svaghet för att flytta till någonstans tre trappor upp utan hiss och med en väldigt smal och vindlande trappa. Dessutom har sonen en annan förkärlek (förutom för flickvännen), nämligen rejäla och stora möbler. Nu var det inte så illa som det kunde varit, för sonen har omtänksamt haft en gäng kompisar som utfört själva flytten. Kvar återstod flyttstädningen. Och eftersom jag är en snäll och medgörlig mamma och maken en likaledes snäll och medgörlig pappa rände vi iväg till Halmstad för att jonglera med skurtrasor, hinkar och grönsåpa.
När man städat tillräckligt länge blir man väldigt hungrig, det kan man inte förneka. Då for vi iväg till Göteborg dit sonen numera flyttat och gick ut på restaurang därstädes. Om det finns något som jag verkligen inte tycker om så är det löskoka ägg där vitan rinner, och därför är det mig en fröjd att kunna meddela att några rinniga vitor inte alls syntes till på denna utspisningslokal. Nix, det var kantarelltoaster och Biff Rydberg och små chokladtryfflar så att det var en fröjd åt det. Man saknade inte havregrynsgröten alls kan jag tala om.
Därefter visade det sig att sonen och flickvännen varit på loppis och köpt presenter åt oss! Jojomen. En mycket välfunnen och passande present fick jag. I höstas skrev jag denna litania om Kajsa Kavat och vilken förfärlig inverkan hon haft på generationer av kvinna. Så vad fick väl jag? Jojomensan!
Och titta nu här! Va? Är det underligt att man känner sig pressad? Stressad?
Detta genomvidriga präktighetsmonster till barn - Kajsa Kavat, ta dig i brasan!!! vill man utbrista.
Maken fick minsann också present! Och nu ska man veta att maken förutom att gilla fideikommiss, skalbaggar, små jävligt gamla prylar, mig, patronatsrätt och lite annat också har en svag punkt för Olympiska Spel. Och det var just vad han fick det! Ett fint gammal Briospel från 30-talet som heter just Olympiska Spelen. Och måhända var själva spelet något sadistiskt (alltså på ruta 80 åkte man ur spelet till den här käcka versen Olympisk tennis mera Ni ej finner, därför Ni ur spelet nu försvinner, på ruta 47 till exempel fick man läsa Cykelstriden hetsigt synes rasa. Svensken föll. O, fasa! 9 steg Ni måste bakåt "hasa") så får man ju ändå säga att på den tiden kunde man det där med att göra spelmarkörer. Inga små fjolliga plastpluttar där inte.
Även om vissa så här 75 år efter blivit lite huvudlösa... men huvudlös, det kan vi väl alla till mans känna oss lite nu och då?
Och nu, nu blir det snart kantarelltoast. Lite fransk potatisgratäng. Och lite äpplepaj som bara är lite bränd. Så kan det gå!
Först skulle jag upp till Stockholm för ett möte. Eftersom stockholmarna uppenbarligen inte tar hänsyn till att en stackars skåning måste gå upp väldigt tidigt för att hinna fram till ett morgonmöte var det bestämt till klockan 9. Alltså gick reveljen för Huliganens och min morgonpromenad kl 04.30. Halv fem närmare bestämt. En ohyggligt tidigt tidpunkt, det tyckte såväl hunden som jag. Nåväl.
Sen så for man hem igen och igår så fräste vi så iväg till Halmstad. Sonen har nämligen flyttat. Sonen har en avgjord svaghet för att flytta till någonstans tre trappor upp utan hiss och med en väldigt smal och vindlande trappa. Dessutom har sonen en annan förkärlek (förutom för flickvännen), nämligen rejäla och stora möbler. Nu var det inte så illa som det kunde varit, för sonen har omtänksamt haft en gäng kompisar som utfört själva flytten. Kvar återstod flyttstädningen. Och eftersom jag är en snäll och medgörlig mamma och maken en likaledes snäll och medgörlig pappa rände vi iväg till Halmstad för att jonglera med skurtrasor, hinkar och grönsåpa.
När man städat tillräckligt länge blir man väldigt hungrig, det kan man inte förneka. Då for vi iväg till Göteborg dit sonen numera flyttat och gick ut på restaurang därstädes. Om det finns något som jag verkligen inte tycker om så är det löskoka ägg där vitan rinner, och därför är det mig en fröjd att kunna meddela att några rinniga vitor inte alls syntes till på denna utspisningslokal. Nix, det var kantarelltoaster och Biff Rydberg och små chokladtryfflar så att det var en fröjd åt det. Man saknade inte havregrynsgröten alls kan jag tala om.
Därefter visade det sig att sonen och flickvännen varit på loppis och köpt presenter åt oss! Jojomen. En mycket välfunnen och passande present fick jag. I höstas skrev jag denna litania om Kajsa Kavat och vilken förfärlig inverkan hon haft på generationer av kvinna. Så vad fick väl jag? Jojomensan!
Och titta nu här! Va? Är det underligt att man känner sig pressad? Stressad?
Detta genomvidriga präktighetsmonster till barn - Kajsa Kavat, ta dig i brasan!!! vill man utbrista.
Maken fick minsann också present! Och nu ska man veta att maken förutom att gilla fideikommiss, skalbaggar, små jävligt gamla prylar, mig, patronatsrätt och lite annat också har en svag punkt för Olympiska Spel. Och det var just vad han fick det! Ett fint gammal Briospel från 30-talet som heter just Olympiska Spelen. Och måhända var själva spelet något sadistiskt (alltså på ruta 80 åkte man ur spelet till den här käcka versen Olympisk tennis mera Ni ej finner, därför Ni ur spelet nu försvinner, på ruta 47 till exempel fick man läsa Cykelstriden hetsigt synes rasa. Svensken föll. O, fasa! 9 steg Ni måste bakåt "hasa") så får man ju ändå säga att på den tiden kunde man det där med att göra spelmarkörer. Inga små fjolliga plastpluttar där inte.
Även om vissa så här 75 år efter blivit lite huvudlösa... men huvudlös, det kan vi väl alla till mans känna oss lite nu och då?
Och nu, nu blir det snart kantarelltoast. Lite fransk potatisgratäng. Och lite äpplepaj som bara är lite bränd. Så kan det gå!
tisdag 13 september 2011
I min trädgård
...nu om hösten hittar man (förutom en del ogräs) ändå en del tilltalande saker. Höstanemoner, till exempel, har jag sagt att jag älskar höstanemoner? Annars ska jag be att få fört till protokollet att så är fallet.
Allra finast är ju de vita tycker jag; får jag presentera Madame Honorine Joubert? (som jag tror hon heter, men något franskt och vackert var det i alla fall).
Visst är hon ljuvlig? Men de rosa går inte av för hackor de heller. Den här, den heter väl... tja... kanske "Rosa höstanemon"? Eller kanske den heter Fru Larsson, vad vet jag?
Fru Larsson finns även i knoppig variant. Då bor den väl heta "Unga fröken Larsson" kan man tro.
Och luktärterna luktar på. Äntligen. De var lite sena att komma ur startgroparna, och ingen kan beskylla dem för att blomma ymnigt. Men liten blomma är ändå en blomma. Om än i spruckna krus eller hur det nu är i talesättet. Fast inte kommer jag ihåg vad den heter. Det är helt enkelt en fådd luktärt!
Älsklingsrosen, den vet jag i alla fall vad hon heter, nämligen Crown Princess Margareta!
Och så har jag ju fler fådda blommor (det är Ellenmamman som är så generös - gudskelov gillar hon inte rudbeckior, men det gör jag! Så jag adopterar alla hon vill bli av med.
Visst är det fint? Trots att det är en bra bit in i september! Notera nu att jag inte visar tufsiga funkior. Skrabbiga rosor. Utblommade stockrosor. Sjabbigt gullris. Selektivt seende, det är vad som behövs i en trädgård.
Fast allt är ju inte lika välkommet. Den här, till exempel, den har definitivt inte fått någon inbjudan.
Stick-å-brinn! vill man bara säga till den. Man stirrar den kallt i vitögat och väser att den här trädgården , den här helt enkelt inte tillräckligt stor för oss båda!
Och hjälper inte det hotet, ja då påtalar man att man i bloggbekantskapskretsen har en schefur. En som tränar macho-grenen Skydd, så det så. Och det borde väl jaga inkräktaren på flykten?
Allra finast är ju de vita tycker jag; får jag presentera Madame Honorine Joubert? (som jag tror hon heter, men något franskt och vackert var det i alla fall).
Visst är hon ljuvlig? Men de rosa går inte av för hackor de heller. Den här, den heter väl... tja... kanske "Rosa höstanemon"? Eller kanske den heter Fru Larsson, vad vet jag?
Fru Larsson finns även i knoppig variant. Då bor den väl heta "Unga fröken Larsson" kan man tro.
Och luktärterna luktar på. Äntligen. De var lite sena att komma ur startgroparna, och ingen kan beskylla dem för att blomma ymnigt. Men liten blomma är ändå en blomma. Om än i spruckna krus eller hur det nu är i talesättet. Fast inte kommer jag ihåg vad den heter. Det är helt enkelt en fådd luktärt!
Älsklingsrosen, den vet jag i alla fall vad hon heter, nämligen Crown Princess Margareta!
Visst är det fint? Trots att det är en bra bit in i september! Notera nu att jag inte visar tufsiga funkior. Skrabbiga rosor. Utblommade stockrosor. Sjabbigt gullris. Selektivt seende, det är vad som behövs i en trädgård.
Fast allt är ju inte lika välkommet. Den här, till exempel, den har definitivt inte fått någon inbjudan.
Och hjälper inte det hotet, ja då påtalar man att man i bloggbekantskapskretsen har en schefur. En som tränar macho-grenen Skydd, så det så. Och det borde väl jaga inkräktaren på flykten?
Kanske inte direkt desinformation...
...sa maken.
- Men du glömde ju mitt finaste fynd! sa han sedan lite bestört.
Och hur kunde jag göra det? Men inte vill jag undanhålla er självaste Fyndet!
Jomen, maken hittade ju en bronsnål. Alldeles utan plast var den också. Och tittar man noga på nålhuvudet så ser man att det liksom är fasat, och det, det är fint det. Nu tror man kanske att nål som nål, det kan väl inte spela så himlans stor roll? Då ska man veta att det skrivits böcker som är knökafulla bara med bilder och berättelser om hur nålhuvudena ser ut.
Så titta och njut - och glöm inte att titta på de fasade kanterna för allt vad ni gör.
- Men du glömde ju mitt finaste fynd! sa han sedan lite bestört.
Och hur kunde jag göra det? Men inte vill jag undanhålla er självaste Fyndet!
Så titta och njut - och glöm inte att titta på de fasade kanterna för allt vad ni gör.
söndag 11 september 2011
Historiens vingslag
Maken har ju för första gången på evigheters evighet, tja sedan yngre medeltiden ungefär, haft skollov i sommar. Nu är maken inte en sån som ligger på soffan och käkar praliner direkt, ånej, han anmälde sig raskt till sommarkurs. Nämligen bestämt sommarkurs för arkeologer att gräva i Uppåkra.
Uppåkra, det är liksom inte kattskit direkt. Där har det, utanför Lund, legat en stor boplats i drygt 1000 år. Där har folk bott. Levt. Gjort sånt som man gör när man lever, ätit, sovit, förhört läxor, bakat bullar, slagits med varandra, handarbetat och så vidare. Sen så kom kristendomen och danskarna ville ha ett nytt och annat centrum som blev Lund. Och Uppåkra, det försvann, typ. Eller försvann och försvann, det ligger ju där, men kossor betade på den mark där guldgubbar präglats och hövdingar bankat på varandra. Bönder plöjde och "sen sådde han så här" som det sägs i visan. Rakt ovanpå hela konkarongen.
Men nu, nu åker man dit och gräver upp allt det där igen. Och var ska sleven vara om inte i grytan? Alltså befann sig maken där i somras. Och man kan väl säga att han höjde genomsnittsåldern. Rejält. Å andra sidan måste det väl vara bättre att liksom befinna sig närmre forskningsobjekten i ålder?
Och redan första dagen slog han till med ett fynd!
- ooohhh! sa jag beundrande. Sen sa jag - aahhhh!!! och fotograferade fyndet ur alla vinklar och vrår.
Prata om stiligt fynd! Rött och grant måste man ju säga. Lite tveksam till det där med plasten kanske? Hade man sånt på 300-talet? 400-talet? Inte för att det inte behövdes, det vill jag inte påstå, men man har ju läst om järnålder. Såväl yngre som äldre. Bronsåldern. Men plaståldern? Kan detta vara en banbrytande och ny arkeologisk upptäckt? Kom i så fall ihåg var ni läste det först.
Sen kom dock maken hem med fler fynd som kände något mer genuina. En vikingatida spik, till exempel:
Rejäla doningar måste man säga.
Här har säkert en viking slagit sig på tummen och ropat AJJJ!!! vid Oden och Tors hammare! Jag tycker mig skåda tumavtrycket.
Och likt ett urtida monster ur historiens dimmor dyker spikpetsen upp! (Alltså där fick jag väl till det väldigt poetiskt?)
Sen var det ju en himla massa ben och tänder och mojänger och manicker.
Små, små käkar med små bissingar på. Detta är inte en näbbmus, vilket ju kan vara bra att veta. Kan det ha varit vattensork? I alla fall något som behövde en extra huggtand fram i alla fall. (Ibland kan man känna behov av det själv, kan jag tycka).
Jag tror ju att en tandhygienist hade haft ett eller annat att säga om munhygienen. Gått loss lite om vikten av tandtråd och grundlig tandborstning.
Dottern och jag, vi for ut på en allmän visning och maken visade oss runt. Här hade han grävt! Alltså titta vilken fin ränna! Såvitt jag förstår efter en husvägg. Dottern och jag ooh:ade och aah:ade igen.
Maken pekade och visade och blev så till sig att han blev rent suddig!
När man hade sållat och sorterat kunde man få se fina fynd. Fynd som krukskärvor till exempel.
Sen så hittade man ju en väldigt massa andra intressanta saker. En grav till exempel. Och så den här (som faktiskt, om sanningen ska fram, hittades slängd i en hög med jord som man grävt undan för att komma fram till de "riktiga" urgrävningslagren, den hittades med metalldetektor). Tjusig, inte sant? Bronsfibula heter mojängen. Och den bilden är inte tagen av mig.
Nu har jag säkert fått både det ena och det andra om bakfoten. Men då kommer säkert maken att påpeka detta och oroa sig för att jag sprider desinformation, och i så fall får jag väl komma med lite rättelser.
Uppåkra, det är liksom inte kattskit direkt. Där har det, utanför Lund, legat en stor boplats i drygt 1000 år. Där har folk bott. Levt. Gjort sånt som man gör när man lever, ätit, sovit, förhört läxor, bakat bullar, slagits med varandra, handarbetat och så vidare. Sen så kom kristendomen och danskarna ville ha ett nytt och annat centrum som blev Lund. Och Uppåkra, det försvann, typ. Eller försvann och försvann, det ligger ju där, men kossor betade på den mark där guldgubbar präglats och hövdingar bankat på varandra. Bönder plöjde och "sen sådde han så här" som det sägs i visan. Rakt ovanpå hela konkarongen.
Men nu, nu åker man dit och gräver upp allt det där igen. Och var ska sleven vara om inte i grytan? Alltså befann sig maken där i somras. Och man kan väl säga att han höjde genomsnittsåldern. Rejält. Å andra sidan måste det väl vara bättre att liksom befinna sig närmre forskningsobjekten i ålder?
- ooohhh! sa jag beundrande. Sen sa jag - aahhhh!!! och fotograferade fyndet ur alla vinklar och vrår.
Prata om stiligt fynd! Rött och grant måste man ju säga. Lite tveksam till det där med plasten kanske? Hade man sånt på 300-talet? 400-talet? Inte för att det inte behövdes, det vill jag inte påstå, men man har ju läst om järnålder. Såväl yngre som äldre. Bronsåldern. Men plaståldern? Kan detta vara en banbrytande och ny arkeologisk upptäckt? Kom i så fall ihåg var ni läste det först.
Sen kom dock maken hem med fler fynd som kände något mer genuina. En vikingatida spik, till exempel:
Här har säkert en viking slagit sig på tummen och ropat AJJJ!!! vid Oden och Tors hammare! Jag tycker mig skåda tumavtrycket.
Sen var det ju en himla massa ben och tänder och mojänger och manicker.
Och vildsvinsgaddar!
Dottern och jag, vi for ut på en allmän visning och maken visade oss runt. Här hade han grävt! Alltså titta vilken fin ränna! Såvitt jag förstår efter en husvägg. Dottern och jag ooh:ade och aah:ade igen.
Sen så hittade man ju en väldigt massa andra intressanta saker. En grav till exempel. Och så den här (som faktiskt, om sanningen ska fram, hittades slängd i en hög med jord som man grävt undan för att komma fram till de "riktiga" urgrävningslagren, den hittades med metalldetektor). Tjusig, inte sant? Bronsfibula heter mojängen. Och den bilden är inte tagen av mig.
Nu har jag säkert fått både det ena och det andra om bakfoten. Men då kommer säkert maken att påpeka detta och oroa sig för att jag sprider desinformation, och i så fall får jag väl komma med lite rättelser.
torsdag 8 september 2011
Wo ist der Huligan? Ou est le chien? Where's the dog?
Man kanske inte kan tro det, men Huliganen har som en egen liten fanclub. Han är ju en meriterad kontorsråtta och har träffat en stor del av den europeiska forskningsfronten och annat löst folk inom vårt gebit. Många studsar bara till när han upphäver sin stämma, och bryr sig sedan inte vidare om honom. Andra skickar grisöron från främmande länder (läs: Finland) till honom. Skickar egna julkort till honom. Kliar honom bakom örat och sticker till honom en ostbit (ja om han inte redan roffat åt sig den direkt ur deras förvånade hand, förstås).
Nu är ju Huliganen inte så mycket på jobbet, eftersom han är på vårt väldigt lokala hunddagis tillsammans med kusinen Zoya. Då strömmar frågorna in; från arbetskamrater, från fruktleverantören, från besök från när och fjärran - och alla undrar de "var e' hunden?!".
Men idag så var han på plats igen! Och inte bara han, utan även lilla Zoya så nu kunde minsann alla få sitt lystmäte.
Det var förvisso inte meningen, meningen var att jag skulle gå en runda med dem på lunchen, hiva in vovvsen i huset igen och cykla till jobbet. En synnerligen bra och gedigen plan, fast den fallerade på en punkt. Närmare bestämt den punkt som säger att ens nycklar och man själv bör befinna sig på en och samma sida av en låst dörr. Maken hade nämligen ångat iväg på sin velociped för att förkovra sig, och jag blandade ihop lite nycklar och så blev det som det blev.
Handfallen stod jag där utanför den låsta dörren. Jag blängde på dörren som illvilligt blängde tillbaka. Funderade ett slag på att försöka med "Sesam, öppna dig" fast kände mig lite tveksam om detta verkligen skulle ge något resultat? Redig och handlingskraftig kvinna som jag är kom jag på lösningen; vi traskade alla iväg till jobbet! Genialiskt, eller hur?
Ganska raskt fick vi gå, för vi var ju lite sena. Ännu fortare hade det gått om inte Huliganen hade kastat sig om halsen på alla cyklister som korsade vår väg och undrat om detta var hans husse? Jo, för han hade nämligen sett när maken ångade iväg på sin cykel och eftersom han vill ha flocken samlad antastade han nu alla cyklister som kom inom räckhåll i hopp om att detta skulle visa sig vara den förlupne hussen som därmed kunde tussas ihop med matte igen.
Lätt generad fick jag dra honom med mig, medan jag log urskuldande. Jag tycker ju inte att vilken mansperson som helst duger som husse i vår familj - och det tror jag faktiskt inte heller att Huliganen tycker.
Nu är ju Huliganen inte så mycket på jobbet, eftersom han är på vårt väldigt lokala hunddagis tillsammans med kusinen Zoya. Då strömmar frågorna in; från arbetskamrater, från fruktleverantören, från besök från när och fjärran - och alla undrar de "var e' hunden?!".
Men idag så var han på plats igen! Och inte bara han, utan även lilla Zoya så nu kunde minsann alla få sitt lystmäte.
Det var förvisso inte meningen, meningen var att jag skulle gå en runda med dem på lunchen, hiva in vovvsen i huset igen och cykla till jobbet. En synnerligen bra och gedigen plan, fast den fallerade på en punkt. Närmare bestämt den punkt som säger att ens nycklar och man själv bör befinna sig på en och samma sida av en låst dörr. Maken hade nämligen ångat iväg på sin velociped för att förkovra sig, och jag blandade ihop lite nycklar och så blev det som det blev.
Handfallen stod jag där utanför den låsta dörren. Jag blängde på dörren som illvilligt blängde tillbaka. Funderade ett slag på att försöka med "Sesam, öppna dig" fast kände mig lite tveksam om detta verkligen skulle ge något resultat? Redig och handlingskraftig kvinna som jag är kom jag på lösningen; vi traskade alla iväg till jobbet! Genialiskt, eller hur?
Ganska raskt fick vi gå, för vi var ju lite sena. Ännu fortare hade det gått om inte Huliganen hade kastat sig om halsen på alla cyklister som korsade vår väg och undrat om detta var hans husse? Jo, för han hade nämligen sett när maken ångade iväg på sin cykel och eftersom han vill ha flocken samlad antastade han nu alla cyklister som kom inom räckhåll i hopp om att detta skulle visa sig vara den förlupne hussen som därmed kunde tussas ihop med matte igen.
Lätt generad fick jag dra honom med mig, medan jag log urskuldande. Jag tycker ju inte att vilken mansperson som helst duger som husse i vår familj - och det tror jag faktiskt inte heller att Huliganen tycker.
onsdag 7 september 2011
Om man drar slutsatsen...
...att jag har ett nytt objektiv
...som jag inte riktigt behärskar
...och att det är lättare om fotoobjektet sitter still
Ja då har man alldeles rätt!
Jag som bara skulle gå in för att hämta ut en bild till jobbet... så råkade det följa med ett makroobjektiv. Märkligt, inte sant?
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)