Ny teknik

Min man, maken kallad, är verkligen ingen teknikkramare. Jo, jag tar bums tillbaka, när han köpte sin stereolupp för att skärskåda skalbaggar in på deras intimaste kroppsdelar, då packade han ögonaböj upp prytteln och läste ivrigt manualen.

Men annars... Låt mig illustrera detta genom följande exempel. Maken avskyr mobiltelefoner. Hade han fått bestämma så hade vi fortfarande haft vägghängde telefoner där man talade i en tratt och sa "fröken, koppla mig till Stångby 34!". Till exempel.

Fast nu måste han ju ha en mobil. Visserligen obstruerar han detta genom att så sällan som möjligt svara i den, och om han mot förmodan svarar så trycker han ofelbart på fel knapp och kopplas antingen bort, eller också hör man bara dämpade svordomar.

Vilken mobiltelefon som helst tröttnar ju på sån behandling, och hans började visa otvetydiga tecken på att ligga på sitt yttersta trots att den bara var en 7-8 år gammal.

Motsträvigt började maken inse att han måste köpa en ny. Sen lyckades han skjuta detta på framtiden genom att ta över en gammal på jobbet. Allt för att slippa utsätta sig för att gå i in i en mobiltelefonsaffär och behöva ta beslut. Dock visade sig denna nya mobil vara allt annat än samarbetsvillig. Den låste sig bland annat (vilket inom parentes nog maken i och för sig tyckte var rätt vilsamt), så jag sa strängt ifrån att nu måste du nog ändå bita tjuren i de sura hornen och köpa en ny.

Idag när jag kom hem från en dag på stan med systern påtalade maken stolt att nu, nu hade han köpt en ny mobil. Den låg i sin låda på matsalsbordet. Han såg ut som en stolt tupp och inväntade beröm för sin handlingskraft.

Efter några timmar undrade jag försynt om han inte skulle ladda den och göra vad som nu behövs göras för att kunna stå i kontakt med sin omvärld. Maken tittade oförstående och kved: herregud ska jag behöva göra det också?!! Nu har jag ju köpt den, nu får det faktiskt vara nog för idag. Det ska bli spännande att se när det händer något mer...

Heminredning

Jag tänkte att det kanske var dags att avhandla ett annat ämne i bloggen, kanske man blir lite trött på huliganen och maken? (Fast det kan väl ändå inte var möjligt?!)

Heminredning är också lite kul, tycker jag. Och ska man döma av mängden inredningstidningar och inredningsaffärer som ploppar upp lika flitigt som finnar i ett tonårsansikte så är jag inte direkt ensam om detta intresse.

Själv prenumererar jag på Drömhem och Trädgård, och har gjort det i ett par år. Fast ibland undrar jag om det inte börjar infinna sig en viss mättnadskänsla? En känsla av att man har liksom sett dessa hem, eller i alla fall snarlika, i en strid ström. Det är samma typ av antingen väldigt moderna, väldigt öppna hem med glas, betong, metall så långt ögat ser (man undrar ju vem som ska putsa bort alla fingeravtryck från kylskåpsdörren. Eller om alla gillar full utsikt över den stökiga köksbänken när man sitter och äter). Eller också är det samma slags nötta, skavda lantliga möbler, rosenmönster och lantliga charm. Missförstå mig inte, jag tycker också det är fint. Jag gillar såväl rosor som gammalt och blandat.

Men läser jag en gång till att "si-och-så inreder på sitt eget personliga vis i fransk/dansk anda, lite shabby chic, så där" så kommer jag att drabbas av kaskadkräkningar. Det är ungefär lika nyskapande som att i trädgårdsreportage läsa det omstörtande budskapet att det är trevligt att skapa rumskänsla i trädgården, att man inte kan se allt på en gång. Nähä! Så förvånad jag blir. Vill vi inte alla ha helt öppna trädgårdar med bara en gigantisk gräsmatta och rader med gul-röd-gul-röd tulpan?? Min världsbild skakas.

Men för att återgå till heminredning - det är också väldigt intressant att läsa om folk som inreder med en myckenhet av levande blommor i olika udda kärl man har. Sen ser man fantastiska rum översållade med vita rosor, tulpaner, orkidéer och man inser att man måste antingen a) äga en blomsteraffär eller b) råna en sån för att ha råd med det. Själv är man ju glad om man köper sig en 10-pack tulpaner någon gång då och då. Dessa blommor står dessutom inte i någon av alla de fula vaser man själv samlat på sig genom åren, utan det är i diverse kärl av mer spännande kaliber.

Nu är jag i alla fall i den lyckliga belägenheten att jag verkligen kan visa ett exempel på inredning à la shabby chic. Om det är den franska eller danska stilen vill jag låta vara osagt.

Titta här så påhittigt man lagt tak över plåtcontainers för att skapa en lite mysigare hemkänsla!

Och se här, shabby så det förslår! Observera den fiffiga placeringen av lysknappen: i taket minsann! Hihi, det var väl käckt och nyskapande! För att inte tala om eluttaget som också sitter i taket. Då är det bra om man är lång. Eller om takhöjden är låg.

Skåda! En sån lite nonchalant placering av elementet, lite casual placerat mitt på golvet. Inget fyrkantigt tänk att alla element ska sitta ur vägen, typ vid väggen eller så.

Blommor ser man inte så många här, det är sant. Men å andra sidan kan man ju ana ett rejält lager snus i hyllan. Snus är snus om än i gyllne dosor sägs det ju. Här tycks det mer vara plast som gäller i och för sig. I dosorna alltså.

Och vem är det då som bor i detta heminredningsmecka undrar man?

Kan det vara sonen?

Och mamma undrar ju om hon inte ska skicka lite korstygnsbonader eller något sådant åt honom, jag tycker nog att väggarna ser lite väl tomma ut. Lite väl nybrutal stil. Typ.

Blir det så mycket bättre än så här?

Idag är det fredag. Dag före Alla Helgons Dag. Jag jobbade halvdag, och maken som lever ett lättjefullt liv var helt ledig. Nåja, jag hade ett hårt schema åt honom medan jag förtjänade vårt dagliga bröd; han skulle handla detsamma (vårt dagliga bröd alltså) och tömma diskmaskinen. Maken bleknade när jag meddelade vad som skulle göras, men sa tappert att han skulle göra sitt bästa.

Jag är också lycklig att kunna meddela att han löste sina uppgifter med glans! Förvisso ringde han när jag hade som mest bråttom och höll på Med En Mycket Viktig Arbetsuppgift och Var En Mycket Upptagen och Viktig Person och dillade något om vilken sorts svamp vi skulle ha till maten, men även detta löste sig till full belåtenhet.

Sen lyckades jag också locka med honom ut i naturen, hör och häpna! En strålande höstdag, det finns inget vackrare. Man blir så lycklig inombords och hunden blir minsann lycklig inte bara inombords utan även utombords så han for runt som en speedad huligan och utstrålade livsglädje så det var en fröjd åt det.

Vi var vid Måryd, en inte alltför lång men väldigt vacker runda. Man vill ju inte totalt trötta ut sin medgörlige man, då kanske han inte följer med fler gånger?

Visst ser det ljuvligt ut?

Och nu är det snart dags att gå ut och fixa lite mat (kyckling med grönpeppar och paprika), äta länge, länge, prata mycket, klia på hunden och njuta av livet.

Det var det

Nu har man varit iväg på informationsträff med skatteverket. Då blir man förbluffad - kanske inte över själv budskapet, för i ärlighetens namn; momsregler är inget man hetsar upp sig över i första taget. Nej det som var mest häpnadsväckande var kön till parkeringsautomaten. Det tog nästan 15 minuter att komma fram, och kön sträckte sig över hela parkeringsplatsen.

Inte visste jag att det var så himla populärt med momsinformation. Det kan i alla fall inte ha varit fikat folk kom för, blaskigare kaffe och torrare smörgås var det sällan man skådade (sa hon otacksamt).

Men annars har det varit en bra dag; vi har morrat på en av våra större beställare (huliganen), lett hult mot densamme (jag), sovit under skrivbordet (huliganen), redigerat jätterapporten Allan (jag). Och vågar man säga det, det flöt på riktigt bra. Men här skjuts inga björnar och ropas inga hej och gås inte över några åar förrän eländet är baxat iväg till beställaren. Än kan mycket gå åt fanders (sa hon optimistiskt).

För övrigt tror jag att jag har en manlig gen, eller två. Jag håller nämligen på att bli förkyld. Och tycker oändligt synd om mig själv. Jag lider. Jag stönar ihåligt. Men hjälper det? Kommer någon ilande med svala händer att lägga på pannan, sval glass att sleva i sig, ett glas sval champagne att muntra upp sig med? Ack nej. Jag får väl gå ut och laga lite kvällsmat själv då (sa hon tappert).

Torsdagsklagan

För en stund sen kom jag hem från morgonpromenaden med huliganen. Det var en skön promenad, och det ser ut att bli en strålande höstdag, en sån där när man vill ta hunden med sig ut i skogen som brinner i höstfärger, gå en lång promenad, kanske lägga ett spår, kanske prata käkarna ur led med hundiga vännen om man har tur.

I normala fall hade detta varit en fullt möjlig plan för dagen, jo för jag har ju det så lyxigt att jag är ledig torsdagseftermiddagar. Ändå sitter jag här och känner mig lite moloken.

Idag ska jag nämligen a) gå på informationsträff hos skatteverket, och b) jobba hela eftermiddagen och förmodligen kvällen också med att redigera en jätterapport.

Hur planerar jag egentligen? Och var är höstrusket när man som bäst behöver det?

P.S. Allt är inte nattsvart. Det finns nämligen ett c) också. Lunch med maken!

Lite sorgligt är det nog - också lite jul

Idag har vi ätit upp den sista av de egenodlade tomaterna. Nu blir det blaskiga köpetomater tills nästa skörd är färdig.

Nu finns det bara en sak kvar att skörda, nämligen grönkålen. Inte vet jag hur man gör med grönkål, det är första året jag odlar sånt. Den får väl stå kvar tills det är lagom att göra halländsk grönkål till jul?

Jag är inte så mycket för traditioner (eller jo, det är jag nog, men just nu passar det bättre att skriva att jag inte är det, måste man vara skrupulöst sanningsenlig i en blogg?), jag avskaffade under makens gny och veklagan julmaten häromåret. "Vill du äta julmat på julafton så kan du ju laga den själv" sa jag barskt, väl medveten om att risken/chansen att maken skulle ställa sig och röra i kastrullerna på julafton var tämligen obefintlig. För att inte säga icke-existerande.

Jag gillar ju att laga mat, men i ärlighetens namn, hur kul är det att göra köttbullar, steka prinskorv, fixa sillsallad och sånt? Inte särskilt, eller hur? Nog för att det visst kan vara gott med lite julmat, men det får man ju ändå, julbord på jobbet, julmat hos syrran på lillejulafton (som intags med en myckenhet vin, massor av högljutt prat och stoj och stim). På julafton vill jag ha en mer kulinarisk utmaning. Så det blir rådjursstek, kalvfilé, lamm eller något sådant. Det händer att jag tar mig vatten över huvudet och står och hyperventilerar i köket någon timme innan gästerna dyker upp, men till slut blir det ändå bra. Och blir det inte bra så får man väl dricka lite mer vin? När väl de förstockade traditionalisterna kommit över chocken att slippa trassla in sig i sillsallad på julafton så tror jag faktiskt också att de gillar nyordningen. Men det skulle de väl aldrig medge. Jag har förresten redan kommit på vad vi ska äta i år...

Men lite traditioner måste man ju ändå ha. Klä julgranen till exempel. Då måste man alltid kivas om hur glittret ska appliceras på juligaste sätt. Och medan man gör det, och medan girlanger, kulor och halmfigurer far genom luften så gör jag skinkan i ugnen. Ofta blir det sent, för skinkeländet tar alltid längre tid på sig än vad jag räknat med, och till skinkan ska det ju vara halländsk grönkål. Det finns inget som är så mysigt som att sitta hela familjen runt köksbordet, äta skinkmackor och äta grönkål (de som vill), och veta att julgranen tindrar i vardagsrummet.

Jag sa ju att jag var traditionalist.

Fast egentligen handlade ju det här inlägget om tomater.

Alternativ energi

Borde man inte kunna värma upp åtminstone ett litet hus om man stängde in ett antal kvinnor i klimakteriet där? I alla fall om man retade upp dem lite?

Jag tror jag vill bita någon.

Men trädgården då?

Man kan ju tycka att för att vara en blogg som har ordet "trädgård" i sin titel så skrivs det på senare tid väldigt lite om just det. Det är makar och skottland och föräldrar och mat och vin och hund och lera i en enda röra. Inte ett ord om rosor. Inte ett knyst om perenner, lökar, växthus eller något grönskande överhuvudtaget. Funkiorna (det som är kvar av dem ovan mark) får framleva sina sorgliga höstliv i obemärkthet. Lavendeln likaså.

Har trädgårdsintresset falnat? Har bloggaren rentav gått och blivit skalbaggsnörd?! Eller börjat odla något annat udda, för att inte säga knäppt, intresse?

Nej så är faktiskt inte fallet. Intresset finns där, men har väl gått lite i dvala. När det ser ut så här från köksdörren när man kommer hem från jobbet är det inte så lätt att med entusiasm utropa: hit med en pannlampa, här ska ut och grävas!

Nej detta är inte en modernistisk studie av den urbana människans nattsvarta själ, det är tyvärr min trädgård så här i slutet av oktober. Och till allt detta mörka kan man då lägga en myckethet regn som inte syns på bilden.

Jag är inte typen som jobbar året runt i trädgården, jag tror att både den och jag behöver vår vintervila.

Det är inte så att jag inte alls går ut där, ånej, säg orden "glögg", "fårskinn" och "växthus" och jag är helt med på den linjen, då far jag som en skållad råtta ut i växthuset och tänder stearinljus, värmer glögg och njuter av tillvaron, men för övrigt är jag av åsikten att skånsk lera och jag gör oss bäst på var sitt håll - leran därute och jag därinne med en god bok, en kopp te och en brasa.

Höstmorgon

Det är skönt med regndisiga söndagshöstmorgnar - i alla fall ibland. Man har röjt undan efter gårkvällens middag, glasen är diskade, bordet röjt. Maken slumrar fridfullt i sängen och hunden och jag traskar ut mot en ny morgon.

Det är tur man har hund - vem hade annars iklätt sig regnkläder, reflexband och bajspåsar (ja dessa man kanske inte direkt är klädd i, men i alla fall) och fått njuta av de milda höstfärgerna, vyerna över den skånska leran och regndiset mot huden? Det är säkert nyttigt, säkert bättre än vilken fuktighetskräm som helst.

Hunden bryr sig inte så mycket om det vackra och det nyttiga, det tror jag inte i alla fall, men alla härliga dofter frigörs ju så fint i den fuktiga luften. Man kan skutta, snusa, tigga frolicar av sin medgörliga matte och snusa lite till.

Vi är ganska nöjda med att det inte är vi som ligger därhemma och sover i sängen, samtidigt som jag är helt och fullt övertygad om att maken är precis lika nöjd över att han inte är ute och traskar rundor.

Ingen åldersnoja här inte!

Igår bjöd jag på födelsedagsmiddag - pappa fyllde 87. Det känns lite märkligt att ha en så gammal pappa, men uppenbarligen tycker han att det är ännu märkligare att ha så ålderstigna barn. Ibland kommenterar han syrrans och min ålder och säger förvånat att "tänk att jag har så gamla barn!".

Vi hade i alla händelser väldigt trevligt och med på middagen var en av mina farbröder som 89 år gammal satt sig på tåget från Stockholm för att hälsa på, man kan ju bara hoppas att man själv blir lika pigg!

Rätt som vi satt och pratade om allt från Hanna Pauli, Waldemarsudde, våfflor, näckrosor och annat så kom vi att nämna en man, varpå pappa säger att "nej han är inte gammal, han är bara något år äldre än vad jag är".... Vi gapar lite förvånat men vidhåller sedan att då är man ju gammal, vilket fadern inte riktigt vill gå med på.

Fast det är väl så, man är inte äldre än man känner sig. Utom ens barn då, som uppenbarligen följer en annan slags tideräkning.

Jag fick ett påpekande

... att det var så bökigt att kommentera i min blogg eftersom man måste ha ett googlekonto. OK, jag tycker ju att det kunde komma in en eller annan ytterligare kommentar eftersom jag vet att det finns en del människor som tittar in här emellanåt men som är rätt så tystlåtna av sig.

Inte vill jag ställa hinder i någons väg, om man grips av en kreativ lust att skriva en kommentar till ett inlägg - numera är det alltså helt öppet att kommentera.

Maken har dock meddelat att det kommer aldrig att komma på fråga att han skriver något i min blogg. Vi får väl se.

Skotskt rusk

I helgen var vi ju i Glasgow, systern och jag, för att hälsa på dottern. Ja vi var ju varnade; glöm inte paraply, glöm inte regnkläder var de ständiga varningsorden.

Vi bet ihop och tänkte att lite skånskt vikingablod ska nog klara av det skotska ruggiga vädret, men det var med en viss bävan vi klev ombord på planet för destination Edinburgh. Därfrån tog vi tåget till Glasgow.

Och som det blev sen; se vilket rysligt skotskt väder vi trotsade för att ta en promenad i botaniska trädgården.

Sen trotsade vi ovädret lite till och tittade lite på kyrkan som numera är en restaurang:

Det är trevligt med Glasgow för det är liksom inte så långt till närmsta pub, så man fick torka upp.

Om man inte gillar öl så finns det ju andra drycker:

Tja på lördagen fick det ju bli lite shopping, och sen var vi faktiskt tvungna att vila ut på the Willow Tearoom med lite afternoon tea. Visst är det härligt; både Mackintoshsk jugend och frosseri på en och samma gång? Ska man frossa, ska man göra det med stil och elegans tycker jag.

Man blir ganska mätt av lite te, kan jag tala om. Eller om det är det som hör till ett afternoon tea?

Men med lite vilja så går det att tömma faten. Den observante märker dock att vi lämnat salladen - man vill ju inte verka hagalen.

Efter allt ätande så behöver man minsann promenera lite till; det blev en runda runt universitetsområdet. Tur man hade paraply med sig!

Lite kultur fick man ju också ha, så vi traskade bort till Kelvingrovemuséet som är ett föredöme bland museum; fina utställningar, bra information, bra restaurang och gratis! Ja inte restaurangen då, men i alla fall. Inte i shoppen heller, vid närmare eftertanke.

Sen har ju skottarna också en märklig uppfattning att det är högst omoraliskt att dricka ett glas vin till sin lunch om inte klockan hunnit bli 12.30. Kl 12.23 - du hamnar i fördärvet, ajajaj! Kl 12.31 - helt ok, och vinet serveras med ett hult leende.

Det märkliga är dock att när vi klev in i restaurangen strax före 12 så frågade servitören om vi ville ha vinlistan. "Nej" svarar systern då i rena misshugget, jag vet inte vad hon tänkte på? Så jag fick ju rycka in och säga att det är väl klart vi ska ha vinlistan, hur skulle det annars bli? Torrlagt är svaret. Men sen så fick vi ju då vänta så att vi drack på ett moraliskt vis, dvs kl 12.30. Och jag kan lugna alla bloggläsare med att det gjorde vi.

Dottern har flyttat sina bopålar och bor numera oerhört modernt. Hör och häpna - hon har fått tvåglasfönster! Vilken lyx, vilket liv i sus och dus. Fast allvarligt talat så bor hon jättefint, i vackra kvarter med "egen" inhägnad trädgård. Man bara väntar på att Hugh Grant ska komma klättrandes och säga oopsidaisy. Det gjorde han inte - han kanske var upptagen med annat? Eller också hade han fastnat på ett annat staket, spetsiga är de ju.

Tja och sen var det dags att åka hem efter några härliga dagar. Men inte kan man påstå att paraplyerna blev utslitna, direkt. Jag tror det mest är påhitt, det där skotska regnande.

P.S. alla bilderna är ärligen snodda från syrran.

Har jag fel namn på bloggen?

Maken läste förra inlägget, funderade en stund och sa att han tyckte att jag saknade en kategori, nämligen "maken". Med tanke på att jag skriver tämligen frekvent om honom så tyckte han att det var lite orättvist att det finns kategorier för trädgård, skalbaggar, golf och hund men ingen som rör honom.

När han funderat ett tag till så tyckte han att hela namnet var missvisande. Han tycker bloggen ska heta "Make, västgötaspets och trädgård". Eller kanske "Make och västgötaspets". Eller (fast det sa han inte, han ville väl liksom inte förhäva sig, bara "Maken".

Tja, det kan ju ligga någonting i det, det ska jag villigt erkänna. Men lockar det till läsning? Hur många ser en blogg som heter "Maken" och känner ett ögonblickligt inre tvång att läsa? Är det säljande? Är det fängslande?

Läsmetoder

Det finns tydligen olika, tycker jag mig ha förstått. Vissa ordentliga (läs: maken), öppnar pärmarna, börjar från början och arbetar sig sedan genom boken för att när de nått till sista sidan slå ihop boken med en belåten suck efter ett väl förrättat värv.

Detta är en gammal fin metod som säkerligen kan rekommenderas. Om man nu är lite rätlinjig, rekorderlig och så, menar jag.

Förresten, jag glömde; maken kan frångå ovannämnda ordning, alltså att ta sig från början till slut i en linjär följd om det finns fotnötter. Fotnötter är fina saker tycker maken. Då myser han och pyser och läser varenaste liten not. Och ibland så trasslar ju nötterna runt bland sidorna och då kan det tillfälligtvis bli lite oordning i läsandet. Allra lyckligast blir han om fotnötterna upptar halva sidorna sisådär.

Personligen tycker jag att fotnötter är ett rackarns otyg.

Sen finns det andra sätt att läsa, mitt sätt till exempel. Jag går ut tämligen konventionellt, börjar från början och allt det där. Om början verkar lovande så läser jag slutet, och sedan ett par avsnitt med jämna mellanrum. Därefter går jag tillbaka till början och läser allt från i en följd (om det nu inte är en deckare med en massa krångliga personer för då måste man kanske gå tillbaka och kolla vem det var som satt bredvid Lady Wimplefjutt på middagen och eventuellt droppade cyanid i hennes glas).

Min metod har den avgjorda fördelen att då behöver man inte flåläsa för att få reda på hur det går. Man har premisserna klara för sig och kan således avnjuta litteraturen i lugn och ro, rulla varenda liten välförmulerad bisats på tungan och småle belåtet åt välfunna adjektiv.

Detta förstår inte maken. Han får nästan slaganfall och låter som om det vore ett brott mot grundlagen att läsa så som jag gör. Han utbrister "men så kan du väl inte göra?! Det är ju fel. Mot alla regler. Man fuskar inte och läser slutet först!!! Så det så."

Han får mig att låta som en rabiat anarkist som kastat all hyfs och all läsetik överbord, som hämningslöst lever i ett laglöst samhälle där man inte vet vad som läses och hur det läses och i vilken ordning.

Jag tycker det är lite coolt. Att jag som är så ordentlig tydligen ligger på gränsen att var en samhällsomstörtare.

Måndagkväll

Kl 12 i natt landade man i verkligheten med en duns igen. Ganska mysigt dock - skönt att komma hem till sin skånska vardag, till en hund som matvägrat när matte inte var där, till en make som har feber och ont i huvudet och känns som en liten braskamin.

Jättejättetrevligt har det varit i Glasgow, massor av te har vi druckit, massor av Magners också vid närmare eftertanke, shopping, sol och höstfärger. Så mysigt att träffa dottern också!

Mer rapport kommer när jag är stadd vid bilder, jo för jag glömde ju kameran. Som tur är, glömde jag inte sans vett och besinning. Därför tänker jag helt skrupelfritt sno systerns bilder, lite skotsk atmosfär muntrar upp den vardagligaste blogg!

Men just nu är jag hemma efter en lång dag på jobbet, lite lätt bedagad (det var länge sedan man klarade sig på 4,5 timmar sömn och ändå såg ut som en nyponros). Hunden ligger och sover, vi har kastat boll, vi har haft dragkamp, han har dragit mig i håret, vi har busat och lekt och säkerligen varit förfärligt störiga för en sjuk husse.

Nu ska jag sticka lite, läsa lite och sen väntar min egen säng, min egen kudde och mina egna två småsnarkande familjemedlemmar.

Hur gick det här till?

Det börjar dra ihop sig mot sängdags. Hunden slumrar under stolen, maken och jag börjar dra oss mot vår skånska säng. Dottern som är nattuggla ska väl så småningom ta sin varmvattensflaska och krypa ner i sin kylslagna skotska bädd. Och sonen ska möta Jon Blund som fn-soldat i en container någonstans.

Hur gick nu detta till? Nyss var ju huset fullt av barn som skulle borstas tänder på, läsas sagor för och nattas - nu nattar de sig själva långt från föräldrahemmet.

Försvarsmekanism?

Imorgon drar vi mot Skottland, systern och jag. Det är mycket som ska göras. Dotter ska hälsas på och ges kardemummaskorpor. Shopping ska göras. Cream tea ska drickas. Pubar ska besökas. Ja det blir tufft, men ibland får man bita ihop och kämpa på.

Maken och hunden får under tiden leva ett liv i sus och dus härhemma. Det får bli lite male bonding. Hunden bondar så gärna, bara det är ost iblandat.

Eftersom man nu ska till Skottland, och eftersom dottern berättat om ihärdigt, evigt regn så kollar man ju väderleksrapporterna för Glasgow. Ha! Just de dagar vi ska dit verkar det bli soligt och fint. Finemang. På söndag kan det eventuellt droppa lite - eller som skottarna uttrycker sig "a chance of rain". Det är fint det. På svenska heter det "risk för regn" men man måste ju onekligen medge att det låter mera positivt med "chance of". Som om regn vore något att se fram emot. Jag undrar om detta inte är en slags försvarsmekanism?

För säkerhets skull packas paraplyet ner i alla fall. Det får ligga bredvid skorporna.

Allt tyder på höst

Det är bara att inse - det är höst. Tecknen är otvetydliga:

- vantarna har kommit på, och nya vantar stickas

- reflexhalsbandet pryder den lille huliganen på morgon och kvällspromenaden

- bilrutorna måste skrapas på morgonen

- utemöblerna är numera innemöbler (om man nu räknar uthuset som "inne")

- de känsligare av trädgårdsväxterna har packat ihop och sagt mors och goodbye

Se här till exempel:

Se vilken vekling - en enstaka natt med frostgrader och tomatplantar kastar in handduken. Vad är det för sätt?!

Fast förutseende som jag är så plockade jag redan igår in den sista skörden (mig lurar man inte så lätt):

Hösten har ju ändå sina fördelar:

En höstkväll i brassken är minsann inte så dumt! Då kan man till och med stå ut med lite fotboll på TV.r

(Man kan kanske tycka att detta är ett något tamt blogginlägg - var är sältan, var är drivet, var är knorren, kanske man undrar? Jag kan till mitt försvar bara anföra att det var akvarellkurs ikväll och hela lektionen var fylld av perspektivritning och regndismålande. Blir någon förvånad över att jag fick ett smärre utbrott och vägrade perspektivrita? Alltså vem orka bry sig om perspektiv, jag vill ju måla blommor).

Tips mot sömnlöshet

Ibland är det svårt att sova. Stressen jagar en genom konstiga drömmar och man vaknar och ligger och planerar, planerar, planerar. Som om det skulle hjälpa.

Om man då händelsevis råkar ha en liten kortbent sak i sängen jämte, en med generande hårväxt över hela kroppen (nej, jag pratar inte om maken!), ja då kan man sticka ner en hand och lite meditativt klappa den snarkande, fridfullt sovande huliganen (jag pratar fortfarande inte om maken). Det är verkligen avstressande, och när man hör små sömniga ljud ifrån honom så brukar man själv fridfullt slumra in igen.

Ibland blir det dock inte så. I natt till exempel, då blev det inte så. Vi var rätt trötta för vi hade varit i Halmstad och besökt svärmor och sonen som snart drar mot fjärran länder. Sonen alltså, svärmor lär bo kvar på sitt äldreboende.

I någorlunda vettig tid ramlar vi i säng, maken och jag. Maken som läste den ohyggligt spännande skriften "Tre senmedeltida godsorganisationer" somnade ganska snart. Föga förvånande, jag hade fallit i koma direkt. Själv släckte jag strax därpå, och hunden hade knörvlat ner sig i sin biabädd. Friden sänkte sig.

Rätt som det var skuttade hunden upp igen, pigg som en nötkärna. Ut i matsalen och rulla sig på mattan. Jaga sin svans. Springa sprinterlopp mellan matsal och vardagsrum. Från matsalen är det ett trappsteg ner till vardagsrummet och då måste han liksom ta sats när han ska upp igen och då blir det en liten duns. Efter att ha lyssnat på spring - duns - spring - duns ett tag var jag tämligen klarvaken. Sen kom jag på att han kanske behövde gå ut och pinka? Vacklade upp och släppte ut honom i en stjärnklar kall natt. Hunden skuttade glatt ut och tjoade lyckligt. Eftersom jag gissade att alla i grannskapet sov (kanske i imperfekt vid det här laget?) så väste jag "kom in!!" och släppte in huliganen och vacklade i säng igen. Hunden fnattade lite till. Maken snarkade fridfullt. Sen blev det tyst igen. Väldigt tyst. Jag sneglade försiktigt mellan ögonfransarna. Vid sängen står hunden och stirrar hypnotiserande på mig som om han ville säga "du ÄR inte trött, du VILL gå upp och leka med mig". Då drog jag täcket över huvudet och tänkte att en burk sömntabletter, den hade nog varit ett betydligt stillsammare alternativ.

Eller också lånar jag makens bok. Det verkar också effektivt.

Jag har fått kritik mot min blogg!

Maken läste förra inlägget och fnös lite ogillande. Först trodde jag han fnös åt hunden i soffan, men nej. Han ogillande hade väckts av matsalsbilden. Färgerna blev inte rätt påpekade han. "Den ser rosa ut". Jamen, svarade jag då, det är ju en så stämningsfull bild, det är väl fint?

Fint och fint, och stämningsfullt och stämningsfullt såg maken ut att tänka då. Det var ju inte poängen, det måtte jag väl begripa? Bilden skulle minsann inte se inbjudande och stämningsfull ut så att man nästan känner hur gott vinet och ankbrösten ska smaka. Nej, det viktigaste är att färgen återges som korrekt röd. Jag gör ett nytt försök.

Sen ska jag gå ut och plantera tulpanlökar. Det intressanta är att jag minns inte hur tulpanerna ser ut, så de kan bli lite hipp som happ i rabatterna. Lite spänning måste man ha i tillvaron.

...

Äsch, väggarna ser fortfarande rosa ut. Ni får helt enkelt tänka er en röd färg. Och maken får köpa mig en ny och bättre kamera. Så får det bli.

Höst!

Nu är det verkligen höst - och idag är det höst med utropstecken. Igår var det höst utan någon form av klämkäckhet alls, då ägnade jag en stor del av dagen åt att vara sur och tjurig. När jag hade tjurat och surat färdigt (vilket infann sig ungefär när maken kom hem från golftävling och inledde projekt muntra-upp-den-lilla-hustrun. Hans metod går ut på kramar och pussar, och det är ganska ofelbart faktiskt. Jag kämpar emot ett tag, men sen får det ju vara färdigsurat) började jag ändå tycka att dagen var ganska bra.

Dessutom skulle vi ju ha gäster så då får man laga mat och det är kul. Duka fint är också kul, och vår matsal gör sig liksom i höstskrud, det tycker jag nog. Färgsättningen är snodd - vi var på Waldemarsudde förra året också och då tyckte vi att färgen i galleriet var så fin, så något sånt skulle vi ha. I boken om Waldemarsudde stod det att den hette pompejanskt rött, så vi provmålade matsalen i olika röda nyanser så att den såg ut som om den fått böldpest. Men det är rackarns svårt att hitta en rätt röd nyans. Till slut ringde jag upp och frågade vad färgen hette och vi fick ett färgnummer. När vi provade denna färg så rös vi i vårt innersta, det hade varit som att sitta inne i en rå lever, och det kan väl aldrig vara bra för matsmältningen? Så vi landade på den här färgen i stället, och den gillar vi skarpt. Vi hade vår allt-ska-gå-i-kliniskt-vitt-epok redan på 80-talet så numera är vårt hus rätt så färgglatt...

Ett annat glädjeämne var att vi beslöt oss för att korka upp den första flaskan pinot gris som vi köpte hos madame Faller på Domaine Weinbach i våras. De ska egentligen lagras något år till, men skulle kunna drickas från och med 2010. Oktober, det är ju nästan januari. Close enough tyckte vi i alla fall, och vinet var ljuvligt och passade jättebra ihop med ankbrösten och potatisbakelserna.

Sen så är det så bra att när A-K och A kommer, ja då vill liksom Hampus upp i soffan. Det får han annars bara på nyårsafton, men ibland så får han även när A-K är här, och han tog saken i egna tassar och beslöt sig för att detta var ett sådant tillfälle. Eftersom A-K är gravid så kunde ju maken, som nästan fick skrämselhicka, inte neka henne att få ha en liten huligan hos sig, så trots lite muttrande så fick hunden vara i soffan. Vilket även jag - för att inte tala om Huliganen! - tyckte var ganska mysigt!

Tja, sen så var det ju fotbollslandskamp, och det kan väl hända att jag råkade somna ett tag på slutet, men då är det skönt att ha såna vänner på besök där det inte gör något. Man kan lite sällskapligt sitta och småsnarka i var sitt soffhörn.

Nu är det söndagsmorgon, det är regndisigt ute, hunden och jag har varit på en lång morgonpromenad, nu sitter jag här och dricker chaite med honung och bloggar. Sedan väntar tidningen, plantering av lite lökar, fika med syster och en avslappad söndag. Och då, ja då är det höst med utropstecken! Äh, jag slår till med några fler: !!!

Fredag kväll

Det har varit en slitig vecka, men nu är det fredag kväll, så nu lägrar sig lugnet. Efter en sval och solig dag så sitter jag här, tittar ut på den tända trädgårdsbelysningen i skymningen, känner doften av lammgrytan som är i ugnen och vet att det står en flaska bourgogne på luftning. Just nu kan livet inte bli så mycket bättre. Har dessutom fått prata trädgård fullständigt ohämmat i någon timme, det är bra för själen.

Något som också är bra för själen är att cylindamannen var här igår och lagade såväl kylskåp som diskmaskin! Lyckan är fullkomlig. Kylskåpsdörren sluter sig med ett diskret klonk och förblir sedan stängd - tänk att man kan bli så glad över en sån sak!

Och diskmaskinen diskar! När reparatören kom hit så började han med att sätta igång den - och fanskapet gick igång så snällt så snällt, vatten rann in och den betedde sig som en väluppfostrad diskmaskin ska göra. "Vad gjorde du?!" frågade jag då, och fick till svar att han satt på vattnet. Då dog jag nästan, och hörde mig själv fånigt försäkra att det hade vi också gjort, men till ingen nytta. Diskmaskinskrället porlade glatt vidare, medan han försäkrade att det inte var ovanligt att folk ringde ut reparatören för en sån sak. Åh vilken skam! Men sen slutade diskmaskinen till all lycka att porla, och det visade sig att intagsventilen visst var trasig, och jag drog en lättnadens suck. Sen drog jag en ännu större lättnadens suck när ventilen var utbytt och jag kan se fram emot att slippa handdisk framöver.

Jag tror jag ska gå ut i köket nu och slabba ner lite skålar och fat - bara för att få känna njutningen av att få sätta ner dem i diskmaskinen.

Och sen ska jag dricka bourgogne och äta lamm. Så nu har jag faktiskt inte tid att sitta här och blogga längre.

Au revoir!

Det här med frukost

Jag är normalt sett en sansad person. Sansade personer äter sansade frukostar. De senaste åren har jag till och med uppnått den enastående graden av sans att frukosten består av havregrynsgröt med äpplemos, kanel och mjölk.

I drygt 50 år hävdade jag att havregrynsgröt inte är människovärdig föda, och det var enbart för att ödet slog mig i huvudet med en inflammerad magsäck som jag fick ompröva och under stor veklagan utveckla mitt grötätande. Fortfarande känner jag mig faktiskt inte riktigt bekväm i rollen som grötätare om jag ska vara ärlig.

När man kommer till en bra hotellfrukostbuffé däremot, då far alla tankar på gastroskopier och sans sin vett. Då kan man hamna i situationen att man äter det mest märkliga hopkok; plättar, gorgonzola, små kanelkakor och fruktsallad till exempel. Till detta dricks grapefruktjuice. Man skulle inte tro att en sådan kombination är möjlig, men här är beviset.

Maken blir helt förbluffad över min komposition och bara skakar på huvudet:

Mina magslemhinnor är oändligt tacksamma över att jag inte bor på hotell så ofta.

Finsk fundering

Det var ju inte bara Carl Wilhelmson man kunde beskåda på Waldemarsudde - de hade även en utställning med Bilder från Finland - land och folk. Efter att ha tittat på den inställer sig en liten undran - finns det inte en optimal punkt där man fått sitt lystmäte av knotiga, vindpinade finska tallar? Och var det inte så att denna punkt uppnåddes innan man hunnit runt de utställda verken?

Däremot kunde man ha visat mycket mer av Helene Schjerfbeck. Mindre tall och mer schjerfbeck är min paroll.

Förföljd?

Vi for alltså till Stockholm, maken och jag. Efter att ha checkat in på Reisen i Gamla Stan promenerade vi bort till Nationalmuseum för att titta på den nya Caspar David Friedrich-utställningen där.

Fast först blev det lunch på atriumgården och lite riesling till det. Alla kulturupplevelser förhöjs av lite riesling, det är min fasta övertygelse.

Sen rände vi ju runt och tittade på de fasta konstutställningarna, det är ganska häftigt att se alla de där tavlorna i original som man annars bara sett i skolböckerna. Dock vill jag påpeka att hur fint Nationalmuseum än är, så inte når det upp till Kelvingroves pedagogiska höjder. Är det för mycket begärt med lite mer information, eller ska man kunna allt redan i förväg?

Men sen såg vi på Friedrichtavlorna, och det var mycket stämningsfullt blickande ut över hav och landskap, många romantiska, knotiga träd. (Här vill jag också påpeka att Friedrich minsann målat och tecknat bladen mycket detaljerat, något som vår akvarellinstruktör inte tycker man ska. Han hade nog haft ett och annat att säga Friedrich).

När vi sedan tog en promenad så höll jag nästan på att bli påsprungen vid Nybroviken av Gösta Ekman, som skulle med Djurgårdenfärjan. Efter honom kom hans hustru, Dramatenchefen, så vi tyckte ju att nu fick vi ännu ett kulturellt inslag i vår resa.

Lördagen var vikt åt Waldemarsudde och den nya Carl Wilhelmsson-utställningen. Vi tog färjan över till Djurgården och promenerade sedan bort mot Waldemarsudde, på vägen tog vi några foton i sann Friedrichsk anda, idel ryggar och blickar mot horisonten.

Waldemarsudde är en stor favorit! Fina samlingar, fantastiskt hus och trädgård. Vi knallade in och tittade på Wilhelmssontavlorna. De var väldigt fina, och jag förstår hans popularitet. Väldigt stillsamma, väldigt vilsamma och väldigt lågmälda. Men jag undrar om det inte blev för mycket av det goda när man såg så många verk på en gång. Alla hans människor ser nämligen synnerligen introverta ut, ingen tittar på någon annan, alla ser ut att vara djupt försjunkna i inte alltför muntra tankar om meningen med livet. Till och med midsommartavlan var knökafull med folk som blickar melankoliskt ut i tomma intet.

Bäst jag gick där och muttrade lite hädiskt för mig själv så fastnade jag framför en tavla. "I ro" hette den, och det var en ganska trevlig tavla, så jag nickade gillande för mig själv. Då kommer det någon och ställer sig vid sidan och säger något (inte till mig) och jag noterar att jag känner igen rösten. Då får jag en förstulen knuff av maken som uppenbarligen inte enbart har blick för tavlorna, och när jag diskret ser mig om så ser jag att det är drottning Silvia som står där. Det kändes märkligt, det gjorde det. Ena dagen Gösta Ekman, andra dagen drottningen. Man hamnade liksom i ett kändisstim. I sällskap hade drottningen sina svågrar, så de fick också sprida lite kändisatmosfär omkring sig.

Vi drog oss diskret åt sidan, vore jag drottning så hade jag velat få titta ifred när jag gick på utställning. Men var vi än begav oss, så nog kom hon dit. När vi gick över i själva slottet för att titta på salongen och det vackra blomsterrummet, vem dyker upp om inte drottningen?

Då gick vi och åt lunch, och ja ett glas vin slank väl också ner. Sen skulle vi promenera till Thielska galleriet hade vi tänkt oss. Jag frågade i informationen hur lång tid det skulle ta att promenera dit, och fick till svar att 25-30 minuter, eller tio om vi var norrmän. Norrmän var tydligen väldigt raska av sig, och förflyttar sig uppenbarligen rakaste vägen mellan två punkter utan att ta hänsyn till om det finns några framkomliga vägar. Vi är inga norrmän, men å andra sidan så hängde regnet hotande i luften, så det tog 20 minuter.

Jag har aldrig varit på Thielska galleriet förut, vilket hus! Varför är man inte en omåttligt rik bankir så man kan bygga sig något sådant? Där hade säkert inte handtaget ramlat av på tvättmaskinen, det kan jag aldrig tro.

Vi knatar runt och tittar på alla fantastiska tavlor, och när vi kommer ut från ett rum, vem står väl inte där? Jo, minsann, drottningen hade också kommit. Satte man sig för att njuta av tre Eugen Jansson-tavlor, ja vips dök hon upp där. Stod man och tittade på Ernst Josephson så smög hon bakom ryggen. "Dyker hon upp ikväll när vi ska äta middag får vi fråga vad hon håller på med" muttrade maken som började känna sig förföljd.

Man får inte fotografera inne på Thielska, kan jag upplysa om. Vi blev nämligen hötta åt med fingret av en vakt när jag fotograferade Richard Bergs Riddaren och Jungfrun uppifrån galleriet. Han borde ha vetat bättre än att hötta åt min make som bums blir lite obstinat då, och som sedan bara-för-att-liksom tog en bild inne i Munch-rummet också.

Fast sedan så fick vi faktiskt vara ifred, och drottningen dök aldrig upp när vi åt bouillabaisse och drack en alldeles utmärkt riesling från Türckheim på kvällen. Där gick hon faktiskt miste om något. Å andra sidan blev det ju mer vin till oss då.

Men märkligt är det, på söndagsförmiddagen gick vi på visning på Slottet, och där borde man ju kunna tycka att man kunde snava över en eller annan kunglighet. Men icke då. Bara en massa turister. Och vi. Sen blev de Liljevalchs och Märta Måås Fjätterström och sen blev det kvällståget hem. Ganska trött var man då. Men väldigt nöjd med helgen.

Tillbaka i verkligheten

Efter att ha skrivit förra inlägget traskade jag ut i köket för att sätta på morgontéet. När hunden är på pensionat (han ska hämtas idag) så har man ju tid över på morgonen, både för att blogga och dricka te.

Jag traskade inte så länge. Rätt som det var, försvann fötterna under mig och jag sprattlade som en skalbagge på golvet. Jo för där var det blött. Varför då, undrar Vän Av Ordning.

Det var inte diskmaskinen som var syndaren. Den här gången. Det var kylskåpet som stått och läckt, eftersom dörren som sagt är synnerligen svårstängd.

Så underbart att starta en måndagmorgon med ett läckande kylskåp! Skulle man kunna utbrista hurtigt.

Flykt

Vi flydde misären därhemma. Tvätten fick hopa sig bäst den ville, disken likaså. Maken och jag längtade efter att få vila själen i lite kultur (och för all del avnjuta god mat och vin också), så vi drog till huvudstaden. Dessutom är det ju oktober nu och vi har ju inte haft semester sedan i augusti, någon måtta får det väl ändå vara på ens strävande i grottekvarnen.

Vi åkte tåg upp, det enda cilviliserade sättet att resa på. Jag medger, inte är det som att resa med Orientexpressen direkt, att ta X2000 till Stockholm, men det slår Sturup-Arlanda med hästlängder i alla fall. Här ska jag också erkänna att jag har föga begrepp om hur det är att resa med Orientexpressen, min bild av det grundar sig enbart på Agatha Christies deckare från 20(?)-talet, och det kan ju ha hänt ett eller annat sen dess. Tja, sen tågluffade jag ju en sommar också på 70-talet, men det påminde nog vare sig om Orientexpressen eller X2000 så det förbigår vi med tystnad.

Eftersom vi bokat biljetterna i god tid hade vi unnat oss första klass för att i lugn och ro njuta av resan, utan spring och barntjoande. Det är nog bra med barn, men inte när jag vill låta själen hinna ikapp mig på en resa. Listigt, tänkte vi!

Vi avreste ohyggligt tidigt från ett ohyggligt regnigt Lund. Sömndruckna vacklade vi på tåget 06.28 och sjönk ner på våra platser, plockade fram lektyr och avvaktade att få frukost. Rätt vad det är sjunker det ner en man bredvid oss, och det vete sjutton om jag inte föredragit barn trots allt. Mannen som ägnade sig åt motorsport, vilket kunde avläsas av alla hans persedlar, ägnade sig åt att prata i mobiltelefon en stor del av turen till Stockholm. Han var som fastvuxen vid sin mobil, den hängde som en liten böld under hans öra. Hela kupén fick sålunda nöjet att höra alla hans konversationer, och att man kan prata så mycket och ändå bara rada upp den ena plattityden och floskeln efter det andra övergår mitt förstånd.

Som tur var hade vi våra böcker. Maken läste (och sov lite till) en samling av Bangs tidiga reportage, själv hade jag med mig en sprillans ny bok, nämligen Igelkotten elegans. Och där ser man, man ska inte underskatta igelkottar! Den visade sig nämligen vara ett utmärkt motmedel mot telefonmarodörer. Det var länge sedan jag blev så gripen av en bok, kunde försvinna från omvärlden så totalt. Fantastisk bok! Läs den!

Och strax före 11 klev vi av ett ett strålande soligt Stockholm och tog taxin till Gamla Stan där vi skulle bo. Nu väntade några dagars liv som skulle få vardagen därhemma att försvinna i ett töcken.

Hur förvånad blir man

...när man får handtaget till tvättmaskinen i näven när man ska ta tag i det? På ett ungefär sådär? Ganska snopen blir man kan jag tala om.

Vem ska nu tvätta?Eller ja, det var väl ingen svår fråga direkt. Låt mig omformulera: HUR ska man tvätta nu? Ska man behöva byka sin tvätt i stadsparksdammen till ankornas förnöjelse? Eller ska man helt sonika köpa nytt när kläderna blivit smutsiga?

Och diskmaskinsreparatören har ännu inte varit här. Förstår ni vidden av misären? Ingen tvättmaskin. Ingen diskmaskin. Man är ju inget bättre än en neanderthalare.

Kulturella onsdagen

Så var det onsdag igen. En vecka hade passerat sedan förra onsdagens akvarellistiska haveri. Man hade blivit en vecka klokare. Smartare. Äldre (ack ja).

Med lätt skepsis trädde man in i kurslokalen. Förberedd med färger, penslar och fuktspända papper, jo för det skulle ju liksom inte fallera på det materialistiska.

Dagens tema var färgblandningar och färgteori. Det är knepigare än man tror, jag hade i begynnelsen en illusion av att man har ett gäng färger också använder man sig av dem. Så oskuldsfull jag var. Ånej, man ska ha två, kanske tre färger och sen kunna blanda diverse kulörer.

Inte blir det lättare av att färgerna hos olika fabrikat heter olika, även om det är samma pigment. Käckt nog har vi olika fabrikat. Maken har Winsor & Newton, t.ex, medan jag håller mig med ryska White Nights.

Maken begriper också det här med färgcirklar, primärfärger, komplementärfärger och sånt. Själv förlitar jag mig på intuition. Ett stalltips är att intuition inte alltid är så mycket att hänga i julgran.

Först fick vi måla pluttar. Det kändes rätt komfortabelt. Inga perspektiv och skuggor och sånt som förvirrar för en stackars artist.

När vi hade blandat en massa nyanser och målat dessa pluttar så fick vi måla fler. Instruktören hade försåtligt blandat ihop diverse nyanser för sig själv ute i en annan lokal, och sen skulle vi försöka efterlikna dem, utan att veta vilka nyanser som ingick.

Sen var det dags: sen skulle vi måla något som han uppmuntrande benämnde "det gröna helvetet". Snabbt skulle det också gå, för då hade vi bara en halvtimme kvar. En klosterliknande byggnad i ett toscanskt landskap. "Inget jävla petande" fick vi också veta. Fint, tänkte jag, som ju tycker att fort ska det gå. Så här blev det.

Men nästa vecka får vi säkert måla en traktor.