Förföljd?

Vi for alltså till Stockholm, maken och jag. Efter att ha checkat in på Reisen i Gamla Stan promenerade vi bort till Nationalmuseum för att titta på den nya Caspar David Friedrich-utställningen där.

Fast först blev det lunch på atriumgården och lite riesling till det. Alla kulturupplevelser förhöjs av lite riesling, det är min fasta övertygelse.

Sen rände vi ju runt och tittade på de fasta konstutställningarna, det är ganska häftigt att se alla de där tavlorna i original som man annars bara sett i skolböckerna. Dock vill jag påpeka att hur fint Nationalmuseum än är, så inte når det upp till Kelvingroves pedagogiska höjder. Är det för mycket begärt med lite mer information, eller ska man kunna allt redan i förväg?

Men sen såg vi på Friedrichtavlorna, och det var mycket stämningsfullt blickande ut över hav och landskap, många romantiska, knotiga träd. (Här vill jag också påpeka att Friedrich minsann målat och tecknat bladen mycket detaljerat, något som vår akvarellinstruktör inte tycker man ska. Han hade nog haft ett och annat att säga Friedrich).

När vi sedan tog en promenad så höll jag nästan på att bli påsprungen vid Nybroviken av Gösta Ekman, som skulle med Djurgårdenfärjan. Efter honom kom hans hustru, Dramatenchefen, så vi tyckte ju att nu fick vi ännu ett kulturellt inslag i vår resa.

Lördagen var vikt åt Waldemarsudde och den nya Carl Wilhelmsson-utställningen. Vi tog färjan över till Djurgården och promenerade sedan bort mot Waldemarsudde, på vägen tog vi några foton i sann Friedrichsk anda, idel ryggar och blickar mot horisonten.

Waldemarsudde är en stor favorit! Fina samlingar, fantastiskt hus och trädgård. Vi knallade in och tittade på Wilhelmssontavlorna. De var väldigt fina, och jag förstår hans popularitet. Väldigt stillsamma, väldigt vilsamma och väldigt lågmälda. Men jag undrar om det inte blev för mycket av det goda när man såg så många verk på en gång. Alla hans människor ser nämligen synnerligen introverta ut, ingen tittar på någon annan, alla ser ut att vara djupt försjunkna i inte alltför muntra tankar om meningen med livet. Till och med midsommartavlan var knökafull med folk som blickar melankoliskt ut i tomma intet.

Bäst jag gick där och muttrade lite hädiskt för mig själv så fastnade jag framför en tavla. "I ro" hette den, och det var en ganska trevlig tavla, så jag nickade gillande för mig själv. Då kommer det någon och ställer sig vid sidan och säger något (inte till mig) och jag noterar att jag känner igen rösten. Då får jag en förstulen knuff av maken som uppenbarligen inte enbart har blick för tavlorna, och när jag diskret ser mig om så ser jag att det är drottning Silvia som står där. Det kändes märkligt, det gjorde det. Ena dagen Gösta Ekman, andra dagen drottningen. Man hamnade liksom i ett kändisstim. I sällskap hade drottningen sina svågrar, så de fick också sprida lite kändisatmosfär omkring sig.

Vi drog oss diskret åt sidan, vore jag drottning så hade jag velat få titta ifred när jag gick på utställning. Men var vi än begav oss, så nog kom hon dit. När vi gick över i själva slottet för att titta på salongen och det vackra blomsterrummet, vem dyker upp om inte drottningen?

Då gick vi och åt lunch, och ja ett glas vin slank väl också ner. Sen skulle vi promenera till Thielska galleriet hade vi tänkt oss. Jag frågade i informationen hur lång tid det skulle ta att promenera dit, och fick till svar att 25-30 minuter, eller tio om vi var norrmän. Norrmän var tydligen väldigt raska av sig, och förflyttar sig uppenbarligen rakaste vägen mellan två punkter utan att ta hänsyn till om det finns några framkomliga vägar. Vi är inga norrmän, men å andra sidan så hängde regnet hotande i luften, så det tog 20 minuter.

Jag har aldrig varit på Thielska galleriet förut, vilket hus! Varför är man inte en omåttligt rik bankir så man kan bygga sig något sådant? Där hade säkert inte handtaget ramlat av på tvättmaskinen, det kan jag aldrig tro.

Vi knatar runt och tittar på alla fantastiska tavlor, och när vi kommer ut från ett rum, vem står väl inte där? Jo, minsann, drottningen hade också kommit. Satte man sig för att njuta av tre Eugen Jansson-tavlor, ja vips dök hon upp där. Stod man och tittade på Ernst Josephson så smög hon bakom ryggen. "Dyker hon upp ikväll när vi ska äta middag får vi fråga vad hon håller på med" muttrade maken som började känna sig förföljd.

Man får inte fotografera inne på Thielska, kan jag upplysa om. Vi blev nämligen hötta åt med fingret av en vakt när jag fotograferade Richard Bergs Riddaren och Jungfrun uppifrån galleriet. Han borde ha vetat bättre än att hötta åt min make som bums blir lite obstinat då, och som sedan bara-för-att-liksom tog en bild inne i Munch-rummet också.

Fast sedan så fick vi faktiskt vara ifred, och drottningen dök aldrig upp när vi åt bouillabaisse och drack en alldeles utmärkt riesling från Türckheim på kvällen. Där gick hon faktiskt miste om något. Å andra sidan blev det ju mer vin till oss då.

Men märkligt är det, på söndagsförmiddagen gick vi på visning på Slottet, och där borde man ju kunna tycka att man kunde snava över en eller annan kunglighet. Men icke då. Bara en massa turister. Och vi. Sen blev de Liljevalchs och Märta Måås Fjätterström och sen blev det kvällståget hem. Ganska trött var man då. Men väldigt nöjd med helgen.