Kulturella onsdagen

Så var det onsdag igen. En vecka hade passerat sedan förra onsdagens akvarellistiska haveri. Man hade blivit en vecka klokare. Smartare. Äldre (ack ja).

Med lätt skepsis trädde man in i kurslokalen. Förberedd med färger, penslar och fuktspända papper, jo för det skulle ju liksom inte fallera på det materialistiska.

Dagens tema var färgblandningar och färgteori. Det är knepigare än man tror, jag hade i begynnelsen en illusion av att man har ett gäng färger också använder man sig av dem. Så oskuldsfull jag var. Ånej, man ska ha två, kanske tre färger och sen kunna blanda diverse kulörer.

Inte blir det lättare av att färgerna hos olika fabrikat heter olika, även om det är samma pigment. Käckt nog har vi olika fabrikat. Maken har Winsor & Newton, t.ex, medan jag håller mig med ryska White Nights.

Maken begriper också det här med färgcirklar, primärfärger, komplementärfärger och sånt. Själv förlitar jag mig på intuition. Ett stalltips är att intuition inte alltid är så mycket att hänga i julgran.

Först fick vi måla pluttar. Det kändes rätt komfortabelt. Inga perspektiv och skuggor och sånt som förvirrar för en stackars artist.

När vi hade blandat en massa nyanser och målat dessa pluttar så fick vi måla fler. Instruktören hade försåtligt blandat ihop diverse nyanser för sig själv ute i en annan lokal, och sen skulle vi försöka efterlikna dem, utan att veta vilka nyanser som ingick.

Sen var det dags: sen skulle vi måla något som han uppmuntrande benämnde "det gröna helvetet". Snabbt skulle det också gå, för då hade vi bara en halvtimme kvar. En klosterliknande byggnad i ett toscanskt landskap. "Inget jävla petande" fick vi också veta. Fint, tänkte jag, som ju tycker att fort ska det gå. Så här blev det.

Men nästa vecka får vi säkert måla en traktor.