Flykt

Vi flydde misären därhemma. Tvätten fick hopa sig bäst den ville, disken likaså. Maken och jag längtade efter att få vila själen i lite kultur (och för all del avnjuta god mat och vin också), så vi drog till huvudstaden. Dessutom är det ju oktober nu och vi har ju inte haft semester sedan i augusti, någon måtta får det väl ändå vara på ens strävande i grottekvarnen.

Vi åkte tåg upp, det enda cilviliserade sättet att resa på. Jag medger, inte är det som att resa med Orientexpressen direkt, att ta X2000 till Stockholm, men det slår Sturup-Arlanda med hästlängder i alla fall. Här ska jag också erkänna att jag har föga begrepp om hur det är att resa med Orientexpressen, min bild av det grundar sig enbart på Agatha Christies deckare från 20(?)-talet, och det kan ju ha hänt ett eller annat sen dess. Tja, sen tågluffade jag ju en sommar också på 70-talet, men det påminde nog vare sig om Orientexpressen eller X2000 så det förbigår vi med tystnad.

Eftersom vi bokat biljetterna i god tid hade vi unnat oss första klass för att i lugn och ro njuta av resan, utan spring och barntjoande. Det är nog bra med barn, men inte när jag vill låta själen hinna ikapp mig på en resa. Listigt, tänkte vi!

Vi avreste ohyggligt tidigt från ett ohyggligt regnigt Lund. Sömndruckna vacklade vi på tåget 06.28 och sjönk ner på våra platser, plockade fram lektyr och avvaktade att få frukost. Rätt vad det är sjunker det ner en man bredvid oss, och det vete sjutton om jag inte föredragit barn trots allt. Mannen som ägnade sig åt motorsport, vilket kunde avläsas av alla hans persedlar, ägnade sig åt att prata i mobiltelefon en stor del av turen till Stockholm. Han var som fastvuxen vid sin mobil, den hängde som en liten böld under hans öra. Hela kupén fick sålunda nöjet att höra alla hans konversationer, och att man kan prata så mycket och ändå bara rada upp den ena plattityden och floskeln efter det andra övergår mitt förstånd.

Som tur var hade vi våra böcker. Maken läste (och sov lite till) en samling av Bangs tidiga reportage, själv hade jag med mig en sprillans ny bok, nämligen Igelkotten elegans. Och där ser man, man ska inte underskatta igelkottar! Den visade sig nämligen vara ett utmärkt motmedel mot telefonmarodörer. Det var länge sedan jag blev så gripen av en bok, kunde försvinna från omvärlden så totalt. Fantastisk bok! Läs den!

Och strax före 11 klev vi av ett ett strålande soligt Stockholm och tog taxin till Gamla Stan där vi skulle bo. Nu väntade några dagars liv som skulle få vardagen därhemma att försvinna i ett töcken.