12:50 kr

Halva reapriset just när man desperat försöker föra in lite färgglad glädjesprutt i grålliga januari. Det gick ju inte att motstå.

Visst är det så

...att jag har hittat "cookie cutter tool" i Photoshop Elements. Jojomen, det har jag.

Tulpanfrossa

Jag älskar blommor. Och i synnerhet nu i kalla, gråa, eländiga, vidriga, fuktiga, hala januari. (Märks det att jag inte är ett januari-fan?).

Livet i januari blir så mycket färggladare av tulpaner. Krispiga, färgglada frasiga tulpaner. Den här veckan har jag haft en rasande tur; jag har haft besök av många goda vänner och fått fantastiska tulpaner - tänk så underbart att få verkligen frossa i tulpaner - ha buketter överallt - inte en förskrämd liten bukett på matsalsbordet utan ett överdådigt antal av färglada blommor. Det har verkligen lyst upp min vecka!

Just nu delar jag alltså hem med (förutom 1 st Huligan och 1 st make) inte mindre än 80 tulpaner! Kan man bli annat än lycklig?

Som sagt

Som sagt. We are not amused. Verkligen inte

Skon hittades igen. Märkligt nog i den låda som jag redan letat tre gånger i? Antingen är det då antingen a) ett spöke, b) dåligt letande av mig, c) fel på lådan eller d) makens fel. Själv lutar jag åt a) med d) som runner-up.

- Så bra! sa jag till Huliganen, - jag har hittat skon!!
- Suck, sa Huliganen. Sen la han till: fy f-n.

Fast ärligt talat, hur sätter man skor på så korta ben? De bara kasar av och är till besvär. Maken skrattade rått och sa uppmuntrande till Huliganen att han såg ut som en anka. Det föll inte i god jord.

Tankeövning

Man ska hålla hjärnan i trim, det är nyttigt. Och antingen kan man då göra det genom att jämföra former och se om en uppochnervänd triangel passar in i ett rombformat hål eller räkna ut hur lång tid det tar till Haparanda om man färdas 87,5 m i sekunden och har två äpplen som man sen ger till en fiktiv Pelle.

Eller också kan man göra en tankeövning.

Tänk er drottning Viktoria. Hon, den engelska drottningen som regerade och regerade och regerade i evigheters evighet. En liten bastant tant med håret i knut, lätt bulldoggartad uppsyn och bestämda åsikter. Enligt vad som sägs ska hon dessutom ha traskat runt och muttrat "we are not amused" så fort galoscherna inte passade.

Ok, är ni med? Tänker ni? Viktoria osv.

Tänk er nu att drottning Viktoria vore en västgötaspets. Liten, bastant och med bestämda åsikter. Förvisso ingen hårknut, men annars ganska likt. Funkar det?

Om ni kan se detta för er inre syn, och dessutom se hur denna västgötaspets muttrar "we are NOT amused" så ser ni precis hur Huliganen såg ut i morse när vi provade de nya skorna på morgonpromenaden. Där kan man verkligen tala om att galoscherna inte passade herrn.

För en intresserad omvärld kan jag tala om att man med nöd och näppe klarar av att pinka om man har skor på sig. Nr 2 är inte att tala om.

Vi tycks redan ha slarvat bort en sko. Frågan är hur den kommit bort? Jag kan ju säga att vissa här i hushållet är starkt misstänkta.

Osvikliga botemedel

OK. Jag har inte direkt sprudlat av livsglädje de här senaste dagarna. Jag har inte spritt glädje och gamman omkring mig längs min väg. Ganska dystert har jag blickat ut på min omgivning. Men nu kände jag att nu fick det vara nog! Herregud, man kan väl inte gå omkring och vara dysterkvist hur länge som helst?

Fast jag kände att det behövdes något botemedel, något som kunde hjäpa  livsandarna på traven när det gällde att börja sprudla igen. Champagne är ju alltid bra, men nu är det ju onsdag och det vore kanske nyttigt, rekommenderbart och billigare att hitta annat sprutt?

Så kom jag på det! Jag kunde ju shoppa bort lite ångest, det är alltid en bra metod. Men vad skulle jag köpa? På den tiden man hade häst var sånt inga problem; man kunde alltid köpa ett nytt schabrak, en ny vojlock, en grimma, ett grimskaft, träns, lindor, ett täcke osv osv. Det fanns liksom eoner av möjligheter att sprätta pengar omkring sig. Men nu! Nu har man en hund. Det finns en gräns för hur många koppel man kan ha. Hur många spårsnitslar. Hur många bollar-i-snöre. Nej, det kändes som en återvägsgränd.

Kanske köpa ett par nya skor? Jag hyser en förkärlek för högklackade skor. Tyvärr är den obesvarad, jag kan inte gå i dem. Dessutom har jag en förmåga att gå ut för att köpa finskor och komma hem med graningekängor. Skospåret verkade också vara en återvägsgränd.

Men sen fick jag en snilleblixt!! 1) shoppa-bort-ångest-aktivitet, 2) köpa skor, 3) hund. Aha! Jag brainstormade lite och resultatet blev ett par hundskor, jo för Huliganen har haft lite problem med tassarna. Kombinationen vägsalt, snö och onda tassar = inte bra.

- Tänk så bra det blir med ett par skor! sa jag jublande till Huliganen. Huliganen var avgjort oimponerad, men har hittills provat 1 (en) sko. Jag har köpt två (2), en till varje baktass (som också är 2) för det är de som gör ont.  Han har också försökt bita itu den, men hans matte var på hugget och hindrade honom. Kalla mig Hököga.

Av detta blev jag avgjort muntrare.

Sen hjälpte det ju definitivt också att det börjar bli ljusare, rentav så att vi kunde gå ut i trädgården när jag kom hem från dagens slit; vi kunde kasta boll och jaga varandra, titta in i växthuset och heja på vinrankan, jaga varandra lite till och leta upp små frolicbitar. Ja med "oss" menar jag ju mig och Huliganen, inte maken. Herregud, vad trodde ni?!

Och därefter har jag tillbringat tid med att laga mat, mat som ska serveras imorgon när ett gäng kvinnor dundrar in genom dörren - kvinnor som jag i en avlägsen forntid gick tillsammans med i gymnasiet, och som nu träffas regelbundet och pratar så att öronen blir rödglödgade. Och denna framtidsutsikt tillsammans med ovannämnda dysterkvistbotande åtgärder har nu åter frambringat små skälmska skratt och tindrande ögon hos undertecknad. Det tycker maken och hunden är skönt.

R.I.P.

Efter ihärdig assistans av sonen har nu maken utvidgat sitt musiklyssnande till den grad att man faktiskt baxnar.

Hör bara; han har inte bara införlivat Lars Winnerbäck till sitt bibliotek av lyssningsbara möjligheter. Ånej, det har utökats med Two White Horses också, och fler aspiranter (såsom t.ex. Volbeat och Nickelback) finns i pipelinen.

Jag tror faktiskt att Ulf Peder Olrog från och med nu får vila i frid. Gudskelov.

Vissa dagar

Vissa dagar bara liksom...är. Meningslösa. Lika bra att lägga till handlingarna. Låta passera så snabbt som möjligt och sedan låta dem försvinna in i glömskans dunkel.

Det finns dock ljuspunkter. Årets första tulpaner - av vilka jag fick inte mindre än två buketter igår. En av syster och en av Linus' matte. Det lindrar lite, det gör det.

Med ögon känsliga för grönt

...skrev Barbro Högberg någon gång på 70-talet tror jag. Nu är det ju länge sedan det var 70-tal, man har hunnit med 80-tal med axelvaddar, benvärmare och pastellfärger och hårvolym av fluffigaste slag, 90-tal med yuppies och hennarött hår och har dessutom passerat 00-talet som gått i hundens tecken och alltså bjudit på tillplattat hår under hundträningsmössa.

Oj vad jag rörde till det för mig nu - vad jag skulle säga var att även om det var länge sedan dessa känsliga ögon besjöngs så tror jag ändå det var mig hon skrev om. Grönt, det är liksom jag det. Jag kan gå ut och köpa garn till exempel, och vara fast besluten att komma hem med någon glad färg. Någon som piffar upp. Och som inte är grön (eller möjligtvis gul) som omväxling. Kanske lite piggt rosa? Lite förföriskt blå? Hejsan-svejsan orange?

Det går väl sådär.

Jojomen, det handarbetas för fullt - vad ska man göra när det är halt och eländigt och i stort sett omöjligt att ränna landsbygden runt med hunden i släptåg? Sen får jag ju säga att det kan vara något oändligt terapeutiskt med lite virkning eller stickning. Påtagligt liksom. Det man har gjort, det syns och är högst verkligt och färdigt. Ja om man inte repar upp det alltså. Ibland när man kommer hem från en dag när man tänkt, tänkt, suttit i möte, skrivit lite, tänkt lite till så har man ju inte så himla mycket resultat att visa upp och då är det skönt att klappa på en liten mormorsruta eller nöjt betrakta ytterligare ett färdigvirkat varv på schalen.

Man kan fortsätta på det gröna temat. I går åts det lite danskt här; flaeskesteg med knaprig svål, hemgjord rödkål, skysås och brysselkål. Till detta dracks en Kanonkop Pinotage som verkligen inte gick av för hackor. Mild och blid till sinnes efter mat och detta vin bjöds såklart även hunden på en smakbit. Förutom stek låg det även någon liten brysselkål på tallriken. Varför äta brysselkål när man kan dricka Pinotage och knapra svål tänkte jag? Hunden är ju en avgjord grönsaksföraktare, och dessutom fantastisk på att sortera undan minsta lilla salladsbit eller ärta.  Dock visade det sig ju vid ett tidigare tillfälle att han åt savojkål. Och se på sjutton! Nu slank även brysselkålen ner.

 

Man kanske ska prova med sauerkraut nästa gång?

Uppdaterad

Gårdagskvällen tillbringades med mat, vin, handboll och inspelad Antikrunda. Inte så upphetsande kanske, men mysigt. Efter Antikrundan greppade maken zappen och zappade runt. Detta är, har jag förstått, ett manligt beteende, något som är djupt rotat i genstrukturen. Jag tror det kan härledas till människans barndom när man var ute på savannen och skulle scanna av omgivningen efter lejon, tigrar, bamseormar och andra farligheter. Nu behöver man ju inte i det normalskånska hemmet kolla av omgivningen efter så många lejon och ormar, så då zappar man i stället. Blipp-blopp mellan kanalerna i rask takt så att den normalskånska kvinnan blir lätt schizofren av att försöka hänga med i svängarna.

Maken zappade in på en eller annan av alla dessa galor som förpestar tv-tittarens tillvaro. Den här handlade om musik. Maken tittade en stund, förbluffad men artigt intresserad. Han såg inte övertygad ut. Därefter greppade han mobilen och sms:ade sonen "Finns det någon modern musik som jag skulle kunna tycka om?" skrev han. Sonen var på hugget och raskt damp det ner ett svar; "prova Lars Winnerbäck".

Maken gick in på Spotify. Jodå, sonen har minsann visat hur det går till, ifall någon blir förundrad över att denne man i teknikens framkant klarar av Spotify. Han begärde att få lyssna på något av sagde Winnerbäck. Spotify hickade till av glad förtjusning över att få spela något annat än Ulf Peder Olrog, vilket var makens förra begäran och expedierade raskt 1 st Winnerbäck.

Maken lyssnade intresserat och sedan utropade han belåtet; - jag gillar't!

Han såg nöjd ut. Nu är han musikaliskt uppdaterad. För det närmaste decenniet. Eller två.

Om att leva i förnekelse

Det hördes ett ljud. Svårdefinierbart, men liksom lite brummande, något diskanttjutande och envist. Jag följde min vanliga taktik och låtsades som inget (i bilen brukar jag sätta på bilradion högt, men nu var jag ju inte i bilen). Emellanåt försvann ljudet, men sen kom det tillbaks igen. Och igen.

- så länge maken inte säger något så finns det inte, tänkte jag för mig själv, allt enligt devisen "väck inte den björn som sover". Ja, alltså, det är inte maken som är björn, det vill jag med emfas påpeka, ånej, det här var en liknelse.

Men säg den fröjd som varar, rätt vad det var kommenterade även maken ljudet. Om jag hade hört det? Jodå, det hade jag ju. Vi lokaliserade ljudet till frysen. Och sen var vi väldigt dådkraftiga och avfrostade frysen och tänkte att nu, nu skulle det väl bli tyst. Men den otacksamma frysen fortsatte att brumma/tjuta/låta.

Då levde vi i förnekelse ett tag. Emellanåt sparkade maken förstulet till frysen för att se om det skulle hjälpa - det gamla sparka-på-hjulen-och-säga-att-åjo-de-rullar-nog-ett-tag-till-tricket. Däremellan drämde jag till den.

Sen suckade maken och sa att han fick nog ringa en reparatör. Reparatören meddelade glatt att det var kompressorn som var på väg att lägga av, att det skulle kosta 5 000 kr att reparera och att den återstående livslängden var allt mellan 30 minuter och någon månad.

Vi slets sålunda ur vår förnekelsefas. Maken ringde, påtalade vilken modell det var och att vi önskade en ny frys. Den  nya frysen kom igår och skulle monteras med dörr och hela middevitten. Den passade inte. Den nya frysen åkte sin väg igen. Den gamla frysen brummar/tjuter/låter.

Vi återgår till förnekelsefasen tror jag.

Vi går mot ljusare tider

Absolut. Imorse, till exempel, var det inte mörkt som i en säck när jag körde till jobbet.

... å andra sidan kanske det bidrog lite att jag försovit mig en stund.

Äsch strunt i det! Skåda inte givna ljusare morgnar i munnen är min paroll.

Vad man hittar i en liten låda

Efter dagens slit, släp och knep och knåp kom man hem. Hem till maken, hem till Huliganen, hem till...
...ja vad är det här tror ni? En alldeles vanlig sketen grå plastbrevlåda?

Ha! Fel, fel, fel!!! Detta är alls icke någon tråkgråplastlåda som bara innehåller reklambrev och räkningar. Nej idag var det närmast som en magisk låda; en himla massa roliga saker dök upp; mitt nya SJ Prio-kort (ok, kanske inte världens mest upphetsande, men medge att det slår en kallelse till bilprovningen).

Sedan kom det ett grönt kuvert! Adresserat till mig och Huliganen! Jag blev alldeles oerhört till mig och ville bums slita upp det. Kuvertet var dock av segare modell och kämpade emot. Till slut fick jag kalla in maken och be om assistans. Nåja, jag behövde inte kalla så högt, för han var minsann i närheten, ganska nyfiken han också.

I kuvertet befann sig en almanacka - knökfull av väldigt stiliga bilder på en mycket vacker hundras, nämligen västgötaspetsen! Nu kan vi börja bli lite mer organiserade, Huliganen och jag. I all synnerhet Huliganen borde nog organisera sig lite.

Huliganen tittade nogsamt igenom alla bilderna, bästa almanacka han sett! Alla månaderna bläddrade han igenom. Flera gånger. Till slut fick jag fråga vad han tyckte? "Skitbra!" svarade han. "Fast jag undrar lite om inte den där golden-tjejen finns med på någon bild?".

Tack snälla Larsson! Du är allt en hygglig prick, du!

Men inte nog med detta; lådan innehöll även inbjudan till galej! Galej med bubbel, Bloody Marys och säkert massor med trevligt sällskap! "Finemang" sa Huliganen, "tacka ja för mig med". Men jag tror han får stanna hemma. En Huligan som druckit Bloody Marys... nja man baxnar lite vid tanken. Det känns som om det kunde bli lite väl livat i luckan.

Sen så var det inte så mycket mer. Jo någon räkning. Men de fick maken. Något skulle väl han ha?

Lite om ditt. För att inte säga datt.

Åh jag känner mig så kulturell ikväll! Tempora fugit säger jag till Huliganen som ser ut att skita i såväl tempora som fugit. För att inte tala om i bokhäcken nyss, men det är ju vederbörligen upplockat och avpolleterat.

Anledningen till att jag begrundar de flyende tiderna är inte de gråa håren, ånej. Faktum är att jag igår tänkte skriva ett inlägg som skulle gå på det här temat "hur kan det vara måndag nu, när det nyss var helg?!" Himla tur att jag inte skrev det, för nu är det ju faktiskt tisdag. Kunde ju blivit en lögnaktig utsaga det där och inte vill man ljuga i sin egen blogg? Inte mer än nödvändigt och litterärt motiverat i alla fall.

Hur som, måndag, tisdag eller fredag - jag är så oändligt tacksam över att man i alla fall temporärt kan traska ut med hunden i god fart. Utan broddar! Ja, det är grått, ja det är blött, ja det är dimmigt. Grusigt. Lerigt - men det är inte halt! I alla fall inte överallt och bara det är nog för att se livet i rosenrött.

Sen begriper jag ju faktiskt inte hur det kan bli så himla isigt runt chateau Huliganen? Jag menar, jag är ju själva inkarnationen av global uppvärmning. Igår blev jag så varm att glasögonen immade igen. Man kan bara säga Fy fan för klimakteriet!!! Pardon my french, men här krävs kraftord. Och många utropstecken!

Men tro inte att jag gnäller, eller är allmänt besvärlig och tjurig på grund av hormonruset. Ånej. Sån är inte jag. Blid, vänsäll, ljuv - det är jag, det. (Som sagt, jag ljuger bara av litterära skäl).

Även du, min Brutus

Brutus Östling har en fotoutställning på Malmö Museum, närmare bestämt i Kommendanthuset. Har man inte sett den och befinner sig i Malmö så tycker jag gott man kan göra det; fantastiska bilder på pingviner, pelikaner, kråkor och albatrosser. När man har sett den så infinner sig omedelbart två frågor;

- varför kan inte jag ta såna bilder?
samt
- är pelikaner lika korkade som de ser ut?

Detta är ingen pelikan. Detta är heller inte en bild tagen av Brutus Östling, vilket säkerligen framgår med all önskvärd tydlighet. Men en fågel är det onekligen.

Jag måste säga att jag är rätt tacksam att jag slipper hänga upp och ner och klamra mig fast i maten med tårna för att kunna äta.

Å andra sidan hade man kanske varit lite mer atletiskt då?

En hårresande upptäckt!

Imorse när jag ramlat ur sängen, hasat mig in i badrummet och stod och plirade in i spegeln var det något som glimmade till! Guld! tänker man då kanske, men nej, allt är inte guld som glimmar. I det här fallet var det snarare silver; jodå ett eller annat grått hår glodde tillbaka på mig.

- Intressant! tänkte jag då. Jag som alltid säger att jag är blondin, också är jag i själva verket gråhårig.
(egentligen är det en sanning med modifikation, det där med "blondin". Det ursprungligen blonda har med med åren mer antagit en nyans á la gråbeige råtta med röd anstrykning).


Här gällde det att anpassa sig till sin sprillans nya image, men hur är det egentligen att vara gråhårig? Jag funderade. Sen kom jag på att jag associerar gråa hår med vishet. Jag kände efter, och jo, nog kände jag mig lite visare. Lite klokare. Lite bättre.

- Hördu Huliganen, sa jag upphetsat till hunden, nog verkar matte helt plötsligt lite visare?
- Vis!?! sa Huliganen, med onödigt många utropstecken och ett synnerligen överflödigt roat leende.

Jag förklarade det där med gråa hår, varpå den dumme hunden tyckte att i så fall borde ju maken vara oändligt mycket visare eftersom han har hela skulten full av gråa hår.

- Blanda nu inte in maken i det här, sa jag syrligt till hunden. - Nå, verkar jag klokare eller inte?
- Om du ger mig en frolic så svarar jag till belåtenhet på den frågan sa Huliganen.

Detta är väl ändå droppen, ska man behöva muta sin hund för att få vettiga svar ur honom? Jag glodde lite surt på honom. Sen påtalade jag att man hör talas om hundar som dyrkar sina mattar. Som beundrar dem. Som alltid tycker att det matte gör, det är rätt. Hundar som inte behöver mutas med frolic.

- Kan inte ha varit västgötaspetsar, sa Huliganen avfärdande. - Jag kan förresten ta en bit cheddar i stället. En vällagrad bit.

Anna Weckerin

...det var en kvinna som visste vad hon gjorde. 1598 gav denna rekorderliga kvinna ut Ein Köstlich neu Kochbuch. Uppenbarligen en rasande succé, eftersom den kom ut i reviderad upplaga 1609, utökad med ett kapitel om pastejer. Fast nu struntar vi i pastejerna och går rakt på the hard stuff.

Jo för vad vore mer passande att utfodra en historiskt lagd fölsegris till make med än lite historisk mat. Fast jag vill ju inte laga gristassar och sånt, utan huvudrätt fick bli kalvlever anglais - gott, nyttigt och... tja... gott!

Till desserten ville jag dock ha lite av historiens vingslag, så då fick det bli Päron och Vinbärskaka. Till all lycka finns det någon behjärtansvärd människa som översatt dessa recept till lite mer begripliga instruktioner. Frau Weckerin visade nämligen ett sublimt ointresse för att ge några som helst måttangivelser. Eller för den del gradtal och tid i ugnen. Baka den mör och inte för torr skriver hon, och det är ju en nyttig uppmaning, fast kanske något knapphändig instruktionsvis.

I denna kaka ingår - som den listige redan räknat ut - päron och vinbär. Och ingefära, muskotnöt och kanel. Väldigt god om jag får säga det själv i all blygsamhet.

Det finns ju gränser för hur mycket kaka man orkar äta, även om jag medger att kakätningskapaciteten är hög. Således fanns det kaka kvar. (Obs! fanns).

Och jo, den var god idag med!

Vi ber om ursäkt

... för de eventuella audiella olägenheter som känsliga läsare i Lund med omnejd kanske upplevt under morgontimmarna. Oägenheterna bestod av två delar;

1) först kom jag och sjöng innerligt och falskt jamåhanleva på ett inlevelsefullt men kanske ej så skönsjungande sätt, samt
2) delvis överlappande men även en god stund efteråt, ett ihärdigt Huliganskall. Skallet betydde två saker: (låt oss kalla dem a och b för att inte röra ihop dem med 1 och 2 ovan)

a) sluta sjung, människa! samt
b) ...och sätt för sjutton gubbar inte igång igen!

Planen var att jag skulle gå först och sjunga, därefter skulle Huliganen komma med paketet. Men eftersom hunden de senaste åren utvecklat ett synnerligen egoistiskt och brutalt sätt att se på paket (alla tillhör honom, och alla ska slitas upp med stor frenesi) kom jag på bättre tankar. Jodå, jag både sjöng och bar. Man är väl en kvinna med simultankapacitet!

Sjungandet kom sig av att maken, denne praktmake, min egen student emeritus, nu kan lägga ytterligare ett år till handlingarna. Han närmar sig alltså med raska steg en ålder då man med visst fog kan kalla honom själv för en historisk artefakt. Eller rent av ett arkeologiskt föremål? Må det vara hur det vill med den saken, jag nöjer mig med att konstatera att han i vilket fall som helst är min favoritartefakt. det bästa arekologiska föremål jag vet. Grattis på dig, käre make!

Ett alldeles o-originellt inlägg

Jag medger - det är inte särskilt originellt eller nyskapande att gnälla över vinter och snö. Jag tror att om man kategoriserade landets samtliga bloggar så finner man att i runda slängar 78,7 procent gnäller över vintern och de vedermödor den för med sig. Av resterande 22,3 procent säger ca 8,37% att "jamen det är ju i alla fall vitt och vackert". Pah!! säger jag bara som svar på det. Räcker det inte med att pah:a så kan jag fnysa avfärdande också.

Alltnog och emedan, jag avskyr verkligen halka och is. Jag må vara en blid och vänlig och medgörlig person, men när det gäller is (som som man ska trampa på, inte i drinkarna såklart!) hyser jag ett illande hett agg. Jag blir rent av galen av att halka runt, trots att man är broddförsedd både här och där.

Just detta påtalade jag med emfas för maken imorse när jag lyckligtvis med livet i behåll hasat mig in i hemmets trygga vrå igen;

- jag blir galen! Jag kan inte gå, jag trippar försiktigt fram, jag avskyr det här! Jag blir komplett och totalt vansinnig och galen.

Maken och Huliganen tittade på varann. I deras ögon kunde man läsa "är det någon skillnad mot hennes normala tillstånd?"

Om Mullehästar och galoppörer

Dottern, som är en god dotter och som vet vad hennes mamma skrattar åt, mailade en länk till mig. En länk till en hästblogg. Nu kan jag väl knappast kalla mig hästmänniska längre, det är väl en 7-8 år sedan jag red senast och även då ska man med "red" förstå att det mer inbegrep att försiktigt skumpa runt på en snäll och tålmodig häst. Mycket tålmodig häst, en som aldrig skulle få för sig att skutta av en räddhågsen ryttare till exempel.

Jag har ju dock fortfarande en särskilt plats i hjärtat för hästar och dessutom för djur med personlighet, envishet och lite jävlaranamma. Mullehästen verkar vara precis en sån (även om jag aldrig i livet hade vågat rida på en häst som emellanåt  får "lokala anfall av the yahoos"). Mullehästen måste således sorteras in i min blogglista. Nu har jag ju ingen hästkategori, så han får ligga under hundbloggar, men om Mullehästen någon gång får reda på detta, så hoppas jag han förstår att detta är en ära. Vi (Huliganen och jag) ser honom som en sorts hedersvästgötaspets. Måhända lite större, lite vitare, lite luddigare och med längre svans - men med synnerligen gott västgötaspetsgry i sig.

När jag nu ändå håller på och sorterar in hästbloggar bland hundbloggar så lägger jag även in Angelas blogg - en blogg om en modig kvinna som med samma varma och entusiastiska handlag rider galoppörer, dricker champagne och hatar snön.

Gå på promenad

Alltså, jag vet inte riktigt... jag känner mig lite tveksam till verbet.... "gå"??

Tveksam

Maken läste föregående inlägg och utropade sen belåtet

- Heureka, jag har lösningen! Kalla mig Arkimedes. Grabben ska så klart ha suspensoar på sig när han går ut.

Men jag vet inte jag - är detta verkligen det bästa för en lite vätte med snoppen för nära snön?

Ibland är jag korkad

Det finns kanske de som tycker att man kan stryka det där "ibland" i rubriken.... men jag tycker det kan få stå kvar.

Idag var jag dock Korkad - med stort K.

Solen sken. Jag var ledig på eftermiddagen. Jag har ett nytt objektiv. Det har snöat jättemycket. Jag har en hund med korta ben. Jag har själv korta ben. Hunden har artros. Jag har artros. Min hjärncell har gått i dvala. För normala människor hade såklart gått en lagom lång promenad på de eventuellt skottade gångvägar som finns. Så icke jag. Jag utropar hurtigt "solen skiner! Låt oss kämpa mot elementens nedfallna raseri, låt oss bege oss till Nöbbelövs mosse och fotografera pippifåglar!". Maken lät dock meddela att han tyvärr hade mycket som måste pluggas in och försvann raskt till sin pluggfåtölj, medan han drog en lättnadens suck över att han slapp.

Den trogne hunden, han följde dock med. Vi parkerade vid kyrkan och började pulsa. Pulsa, pulsa, svettas, svettas. För att överhuvudtaget komma ner på vägen mot mossen fick vi klättra över en jättevall. Vissa hoppade lätt över, andra kröp över på ett synnerligen osmickrande sätt.

Sen pulsade vi vidare. Men herregud, det gick ju inte! Det var så knaggligt och knöligt och isigt och besvärligt att vi fick ge upp. Och det var då jag fick min korkade idé - i stället för att kämpa oss tillbaka längs det som en gång varit en gångväg, skulle vi gena över ett fält. Ett fält som låg ganska orört och då skulle vi få mycket kortare väg, räknade jag ut. Eventuella läsare, som säkert är mycket smartare än jag, förstår jag vad som händer när man släpper ut två dvärgbeningar på ett fält där skaren inte bär och där snödjupet på sina ställen är just djupt.

Jag sjönk ner och ramlade och klev fel och ramlade och trampade igenom och ramlade.... framför mig kämpade Huliganen. Mot skaren som inte bar honom heller, mot snömängderna och mot sin mattes stupiditet. För rätt vad det var såg jag blodspår i snön - så går det när man skrapar hela manligheten mot skarsnö. Vid det laget var jag färdig att sparka på mig själv (om jag inte hade suttit fast).

Vi kom dock tillbaka till bilen och körde hem. Huliganen är ompysslad och tvättad med alsolsprit och verkar vara vid någorlunda gott mod. Maken var behjälplig vid själva ompysslandet, fast han bleknade i manlig sympati.

Efteråt satte jag mig på golvet och klappade om min tappre lille kompis. Han drog mig kärleksfullt i håret. Hädandefter ska här inte traskas ut på några fält. Åtminstone inte förrän i maj.

Förresten tror jag att man nog bordet stryka det där "ibland" ändå.

Trettondagen

Egentligen en sån där lite meningslös helgdag tycker jag, fast vem är jag att skåda given ledig dag i munnen? För ingen kan ju neka till att det är rätt så skönt att få en mjukstart på 2011 års arbete.

Alltså vaknade man full av tillförsikt imorse. En ledig dag, den skulle nog kunna tillbringas på bästa sätt. Ens tillförsikt dämpades något när man var tvungen att knuffa upp ytterdörren för att ta sig ut - kung Bore hade uppenbarligen varit på frikostigt humör i natt. Men man tröstade sig med tanken på att maken alldeles gratis skulle få ett träningspass, maken till vältränad make (sic!) som det kommer att bli efter någon månad av det här vädret, det har världen sällan skådat!

Huliganen och jag, vi plöjde oss runt morgonrundan. Sen slog man sig, fortfarande full av tillförsikt, ner vid frukostbordet och ögnade igenom gårdagens tidning. Tänkte att man kunde ju kolla tv-programmen, vem vet, det kunde ju visas någon spirituell och romantisk film med en västgötaspets i en av de bärande rollerna?

Men nä. Inte det. Det var skidor på längden och på tvären, sportspeglar och fotbollar och mera skidor. Skidor skidor skidor. Missförstå mig inte. Skulle jag någon gång vilja vara en idrottsman så skulle jag nog vilja vara längdskidåkare, jo för de verkar vara så otroligt starka! Jag är ju dock inte dummare än jag inse att att denna styrka, den kräver mycket träning. Hård träning. Svettig träning. Jag kommer således aldrig att bli skidåkare.

Maken, däremot, han skuttade ut och skottade så snön yrde, kom sen lyckligt in och tänkte beskåda skidor dagen lång. Jag tittade på Huliganen. Huliganen tittade på mig. Sen tog vi det gemensamma beslutet att fly detta skidinferno och traskade i stället hem till syrran och våldgästade henne. Mycket trevligt! Huliganen fick julskinka och jag fick små goda chokladkakor. Detta slog skidorna med hästlängder kan jag ju meddela.

Nu är vi hemma igen, och nu ska vi snart äta lammstek långkokt i olivolja. Dricka ett gott shiraz.

Så jo, trots denna myckenhet av såväl snö som skidsport så blev dagen utmärkt i alla fall.

Pyssel och knåp

Det är nog drygt 30 år sedan jag virkade senast, jag är ju inte direkt någon handarbetsfantom. Men uppenbarligen är det som med cykling, har man en gång lärt sig det så kan man hjälpligt knåpa ihop såväl luftmaskor, som smygmaskor som fasta maskor.

OK, det är ju inga direkta stordåd som utförts, inga spetsmönster, inga sängöverkast, inget spektakulört alls. Bara små grytlappar, men lite nöjd är jag nog. Jo det är jag.

Vem vet - rätt som det är så sitter jag där och krusar örngottsband.

Jamen, alltså!

Jag tycker jag är en ganska modest person. En som inte har så stora krav. En som nöjer sig med det lilla. (Ja i och för sig tackar jag ju aldrig nej till lite bubbel, dyr choklad, god mat, trevliga resor). Men nu har jag fått nog. Jag behöver inte mer. Inte mer snö, inte mer halka, inte mer vinter.

Är man född i Skåne så behövs det inte mer än så här. Jag är så TRÖTT på att halka runt, att inte kunna traska iväg i god fart och på långa rundor. Alltid vara rädd för att halka omkull. Klä sig i broddar.

Jag tänker längtansfullt på bättre årstider. Årstider när man ikläder sig sandaler och hund och ilar åstad.  Nu, nu är man som en modern och tantig inkarnation av Bambi på isen. Okej, jag är inte fyrbent. Inte brun med vita prickar och söt. Men vinglig, det är jag. Kalla mig Fru Bambi.

Eftersom jag faktiskt tycker att det är förenat med fara för livet att ranta ut med hunden på blankisen så tänkte jag ju att man kunde ju faktiskt släppa ut honom i trädgården för att göra ifrån sig då och då.

- Skulle du själv vilja pinka i snö som räcker dig upp till magen? frågade Huliganen retoriskt då.

Nej, det skulle jag väl inte.... så jag ryckte väl ut med snöskyffel och skyfflade fram såväl kökstrappa som en liten lagom plätt för en kortbent hundhuligan att pinka på.

- Jag är faktiskt inte typen som pinkar i trädgårdar, meddelade herr Huligankommendant då. - Jag är typen som behöver gå på promenad!

- Åja, sakta i backarna! svarade jag upprört. - Nog har du pinkat i trädgården lite då och då, så varför inte nu?

Men då sa Huliganen att jo, för all del, pinka kunde han väl, men inte utföra Nr. 2 så att säga. Så medgörlig som jag är så ikläder jag väl broddar och rantar runt på blankis, allt för att tillfredsställa en nödig liten hund.

Därför har jag behövt shoppa bort lite ångest. Jominsann. Jag har shoppat virknål och bomullsgarn, här ska minsann virkas grytlappar.

Så kära dotter, om du läser det här; låtsas bli överraskad när det dimper ner snea, vinda, ojämna grytlappar i din skotska brevlåda, nu när du flyttat till nytt hem.

Det lär nog faktiskt ta ett tag, så du hinner kanske rentav flytta både in och ut ur den nya lägenheten?

Traditioner

Igår åkte julgranen ut - enligt traditionen var det undertecknad som plockade av allt pynt, öste ut granen genom altandörren och sopade/dammsög upp (de flesta) barren. Lagom tills detta var klart kom (också enligt traditionen) maken ner i vardagsrummet och sa att "behöver du hjälp?". Han har en osviklig timing, den mannen!

Och precis som varje år så sa jag belåtet att "lika roligt som det är att ta in och pynta granen, lika skönt är det när den åker ut". Dels för att jag tycker det, dels för att det hör till att säga det; hur skulle det annars se ut om man bara rev av glittret och kulorna och hivade ut granen alldeles oackompanjerat av snusförnuftigheter?

En annan tradition är att sonen fyller år idag. Med osviklig regelbundenhet fyller han år den 3 januari, år efter år efter år...

Eftersom han ju inte bor hemma längre har vi inte kunnat sjunga för honom. Detta tror jag såväl han som hunden uppskattar. Hänsynsfull mamma som jag är har jag heller inte ringt ännu och brölat "jamåhanlevautihundradeår" i telefon. Men snart är det nog dags?