Mot nya spännande mål!

Inte för att det känns särskilt vettigt att ägna sig åt att fundera på arbetstid när man har semester, men på måndag är det ju dags att kasta sig med dödsförakt in i grottekvarnen igen. Förmodligen med ett riktigt magplask, men i alla fall. (Blandar jag metaforer tycker ni? Äsch, nu får man tänka utanför boxen som det så modernt heter, man kan säkert plaska i en grottekvarn, om man bara lägger den sidan till).

Jag trivs ganska bra på mitt jobb, det får jag nog säga. Framför allt är det ju bra att tjäna en slant till den dagliga frolicen och havregrynsgröten. Fast man ska ju vara måttfull i allt, så därför jobbar jag bara deltid. Ingen idé att överdriva menar jag. Att jobba deltid började jag med när barnen började anlända till huliganhemmet. Min avsikt var att börja arbeta fulltid igen när de började skolan - fast så var det ju det där med att inte överdriva, plus att det ju var rätt så angenämt att glida runt på en räkmacka (vem kan tänkas ha kommit på detta talesätt, i ärlighetens namn låter det ju mest smetigt och kladdigt?), så ja, jag får väl erkänna att trots att barnen både börjat och avslutat skolstadiet så har det liksom aldrig blivit så att jag gått upp på heltid igen. (Om man nu inte kan anse att det är att gå i skolan att doktorera? För i så fall så...)

Men nu blir det till hösten en liten skolgosse i familjen igen! Nej, det är inte Huliganen som ska gå lydnadskurs. Själv tycker han att han är lydig så det räcker och blir över, och jag tycker att det känns ganska onödigt att försöka få honom på skolbänken igen.

Det är inte heller så att det liksom smugit sig in ett nytt lite barn i familjen.

Nej, det är minsann självaste maken som nu ska köpa nya blyertspennor, omslagspapper och suddgummi och traska iväg till uppropet i skolan. Det är nämligen så här att maken funderat lite på livet och meningen med det hela. När han funderat färdigt kom han hem till mig och sa "jag som har en känslig skalbaggssamlarsjäl, jag finner inte längre att det fröjdar mig att periodisera, kreditera och debitera och slipsbeklädd traska iväg till styrelsemöten, nej jag vill få utlopp för min kreativa ådra! Jag vill skapa, jag vill damma ner mig i arkiv, jag vill gräva!"

- Vill du gräva? frågade jag förbluffat då, och tänkte att var det bara det, så kunde han väl få gräva så mycket han ville i trädgården.

Men sen så förstår jag ju så väl att man måste få bana nya stigar på livets väg, att man måste få utrusta sig med machete och hugga sig in på obanad studiemark, att man måste få luft under vingarna. I all synnerhet man helt frivilligt läser böcker som heter sånt som "Skånska privilegie- och reduktionsfrågor 1658-1686. Studier rörande Karl XI:s skånska räfstepolitik och Skånes försvenskning" - har man såna drifter så måste de ju få utlopp!

Alltså börjar maken studera till hösten, och jag tycker det är så otroligt häftigt att i mogen (väldigt mogen, men inte övermogen!) ålder byta bana helt och hållet. Om allt går som det ska, så kommer familjen att begåvas med en arkeolog/historiker, och därför går jag upp i arbetstid.

Och, som jag sade till maken, det passar ju bra, då förstår jag ju än mer varför man åker ut för att titta på utgrävningar, när man nästan är som ett gammalt stolphål själv. - Är jag ett stolphål? undrade maken förvånat. Hellre stolphål än stolpskott, kvittrade jag glatt till svar.

Fast inte på heltid. Man ska ju, som sagt, inte överdriva.