Moderna träningsmetoder

Det har ju varit ganska, milt sagt, varmt den senaste tiden. Själv har man ju nödtorftigt kunnat kyla sig med ett glas svalt vin i päronträdets skugga, men man bekymrar sig ju om den helnykteristiska familjemedlemmen, djurvän som man är.

Häromdagen fick jag en snilleblixt! I ett enda snillrikt drag skulle jag kunna underlätta för den lille quadropeden samtidigt som han fick lite välbehövlig hjärngympa. Kalla mig Einstein. Jag plockade fram nödvändiga attiraljer och meddelade maken att nu skulle han få se på gnistor! Maken vaknade till ur sin dvala där i skuggan, hasade sig upp i solstolen och tittade intresserat medan jag apterade träningsutrustningen; balja, vatten, klicker och frolic.

Snabbaste sättet att kyla ner en hund är att doppa tassarna i svalt vatten, så nu tänkte jag få Huliganen att själv kliva ner i baljan. Huliganen hyser en viss skepsis mot vatten, om det inte är sånt han kan dricka ur vattenkannan, så jag gissade att det skulle kräva en viss tillvänjning.

Huliganen känner igen en klicker när han ser den, och vet mer än väl att när den är framme så haglar frolicen. Alltså kom han galopperande och tittade intresserat på.

Jag, som är en modern matte, tänkte shapea in beteendet. Eller rättare sagt, shejpa, som vi lite käckt säger på nysvensk träningsdialekt.

Alltså satte jag mig tillrätta och inväntande att Huliganen skulle göra något.

Det gjorde han också - han tog till knep 1A, vilket är att skälla upphetsat. Ja, för all del, det är inte bara knep 1A utan även 1B, 7C, 14F osv.

Jag är en hårt matte, så det blev inget klick för skällandet. Maken började se lomhörd ut.

- Aha! tänkte Huliganen då, och petade till baljan med nosen. Och voila! Klick-godis-duktig! följde som ett brev på posten. (Ja nu får man ju tyvärr sällan brev längre, och om man får det så är det ju för det mesta räkningar eller kallelse till bilbesiktning och det blir man ju inte direkt gladare av... fast nu hamnar jag visst på avvägar här).

- Hallå där! sa maken upprört. - Ska han få frolic utan att ställa tassen i vattnet?!

- Tsss! svarade jag avmätt och drog sedan den där harangen om moderna träningsmetoder och shejping. Maken såg tvivlande ut, men jag lät meddela att här var det var jag som var träningsguru och inte han. Basta!

Under tiden tränade sig Huliganen själv. Mest med att fortsätta skälla, men även med att peta med tassen. Jag klickade och berömde, men tyckte sedan det var dags att höja ribban. Pet-med-tass - INGET klick! Man kunde känna Huliganens bestörtning. Vad nu då?

Sedan körde han ett frentiskt petande, ja det var ett ihärdigt viftande med såväl höger- som vänstertass. Allt ackompanjerat av ett ihärdigt skällande, grannskapet till fromma.

Doppa den tänkte han dock inte. Inte på villkors vis. Maken började se definitivt road och oimponerad ut. "Åt fanders med shejping" tänkte jag då, "det kan väl inte vara meningen att man ska visa tålamod hur länge som helst?". Jag är en handlingens kvinna så jag grabbade tag i tassen och körde ner den i vattnet. Enda resultatet var att Huliganen träffsäkert vispade till så att jag fick en svalkande dusch. Nåja, då blev ju en av oss lite svalare i alla fall.

- Där ser du, sa jag anklagande till maken, hur det går när man följer dina metoder! (Jag är en varm anhängare av tesen att anfall är bästa försvar, i alla fall när man ska komma med undanflykter). Maken hickade till inför denna uppenbara orättvisa, men han är en snäll make, så han hällde inte rieslingen över huvudet på mig.

Under tiden fortsatte Huliganen att träna sig själv. Han studsade. Han hoppade. Han försökte gräva in sig i baljan från sidan.

Tja, sedan har vi fortsatt lite då och då. Egentligen tycker jag det är ganska bra att det tar lite tid, för Huliganen är normalt sett en ganska smart hund (om än envis...), så han brukar snabbt klura ut vad jag vill, och då blir han ju inte så värst stimulerad kan jag tänka.

Idag försökte jag igen. Men nix. Ingen frivillig tass i vattnet där inte. Jag glodde stint på Huliganen, som glodde lika stint tillbaka. Det var verkligen viljornas kamp! Jag började så smått inse att i denna kraftmätning skulle jag kanske komma till korta. Då tog jag fram trumfkortet! Make him an offer he cannot refuse muttrade jag tyst och skar upp lite av Holmgrens hemmalagade lammkorv som maken och jag köpt på Saluhallen.

Och har man sett på fanken! På två röda sekunder lärde sig Huliganen tricket. Inte att kliva i vattnet, ånej, denna begåvade hund lärde sig att snabbt som ögat peta fram lammkorven ur mattes hand! Visst är han smart?!