Om älgar, morgonpromenader och Runeberg

I förrgår morse tog Huliganen en morgonpromenad - ja det gör vi ju alla morgnar så det kanske inte är så revolutionerande att skriva om. Men det som faktiskt var lite revolutionerande var att när vi spankulerade fram i allsköns samförstånd under en järnvägsbro så brakade det plötsligt till uppe på banken och vi hoppade högt. Bakom staketet fick vi syn på en häst - trodde vi. Då fick vi hjärtat i halsgropen, för hade den rymt? Tänkte den hoppa över stängslet? Jo, det tänkte den - rakt över staketet och ner på vägen. Och då visade sig hästen vara en älg! Första gången jag ser en vild älg får jag den nästan i knäet.

Någon kamera hade jag ju inte med, den låg hemma och hade sovmorgon. Alltså bestämde jag att idag skulle vi gå där igen så att vi nu kunde fotografera Skogens Konung. Huliganen såg tveksam ut och sa att sägs att blixten aldrig slår ner två gånger på samma ställe. Jag såg ju genast den svaga punkten i resonemanget och påpekade att det som gäller för blixtar inte nödvändigtvis gäller för älgar.

Alltså parkade vi oss under järnvägsbron med kameran i högsta hugg. Nu skulle här fotograferas! Efter 20 sekunder tappade jag tålamodet och sa till Huliganen att var det verkligen meningen att vi skulle stå där tills det växte mossa på oss? - Äsch, nu fotograferar jag, så får folk tänka sig en älg, lite fantasi ska de väl kunna ha? sa jag till Huliganen.

Älgbild. Den imaginära älgen hoppade ner en bra bit hitom stolpen på vänster sida

 

Lite snopet kändes det ju, så vi traskade vidare på vår promenad. Huliganen lovade att hjälpa mig leta efter andra djur att kompensera älgbristen med.

Han skuttade framåt längs vägen, hittade bland annat en snigel:

Fast jag vet inte riktigt, känns detta som en fullgod kompensation? Den var ju i alla fall inte så snabb, så man hann få den på bild.

Men plötsligt stannade Huliganen igen! Den därve stigfinnaren och spejaren hade spejat in ett nytt djur!

Nu var spänningen stor, vad kunde det vara? Var det något farligt? Något sällsynt? Något imponerande?

Jajamensan!

ok, kanske inte så farliga eller sällsynta - men medge att de är imponerande!

 

Vi tittade på varandra med ömsesidig uppskattning och sen vandrade vi vidare på vår älgexpedition. Nu var Huliganen taggad! Han sökte både lågt och högt!

... ok då mest lågt kanske..

 

Nu visade det sig att det vimlade ju av vilda djur! Titta bara:

Fjäriln vingad som flyttat hit från Haga

 

..och herr Humla..

 

...och små nyckelpigor..

(Coccinella sa maken. "Du ska ju alltid vara så märkvärdig, cocinella på dig själv du", svarade jag då)

 

Nöjd vandrade jag vidare. Men Huliganen såg lite misslynt ut. - Tror du inte det ser mesigt ut med en massa insekter i bloggen? undrade han. Tänk om vi hittade något annat vilt och farligt, det vore väl bra! Sen tindrade det i hans ögon och han sa belåtet att "då kan jag skälla lite på dem, ja så att de inte attackerar oss så klart". Jag tackade för erbjudandet men trodde mig om att kunna avvärja attacker från de flesta djur vi mötte.

Helt plötsligt så stod de där! Först såg jag den här stilige gynnaren och tänkte att herregud, den har minsann horn, den!

Sen fick jag syn på brorsan...

Huliganen kastade en blick på hornen och den självsäkra uppsynen och beslöt sig för att han nog inte hade lust att skälla, trots allt. Han var lite upptagen med annat. Beundra utsikten över mogna sädesfält till exempel:

utsikten ur Huliganperspektiv

 

Men Runeberg då, undrar ni kanske? Var kommer han in i det här?

Jo, för länge, länge sedan läste jag litteraturvetenskap på det lokala universitetet. Vid ett tillfälle hade vi gruppdiskussion om tolkningsföreträde, vem som har det, läsaren eller skribenten? Då kom Runebergs dikt upp, och en deltagare förfäktade att detta, det handlade minsann om ett älgmöte. Något som seminarieledaren vägrade acceptera, han trodde inte alls att Runeberg tänkte på älgar.

Men jag börjar undra, jag...

Allena var jag,         - check!
han kom allena;       - check!
förbi min bana
hans bana ledde,      - check!
han dröjde icke,       - check!
men tänkte dröja,
han talte icke,            - check!
men ögat talte. –
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden          - check!
blev hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljuva stunden.



Jag ja börjar nog ändå tro att Runeberg också mött en älg på morgonpromenaden.