Vånda

Imorgon är det dags. Imorgon ska det avgörande beslutet tas, så ännu har jag lite frist, lite betänketid. Så nu vankar jag här som en äggsjuk höna och tänker "å ena sidan..." men sen "å andra sidan...".

Det är inte lönt att fråga maken. Inte för att han inte har någon synpunkt, åjo, det har han visst. Men är det en väl underbyggd synpunkt, något som man bör/ska/vill ta hänsyn till? Beslutet är mitt, visst är det så. Ibland är det ju ändå skönt att fråga någon till råds.

Men som sagt, frågar jag maken så svarar han med förlängda ryggmärken, hans automatiska reflexer slår till, vesslesnabbt:

- Långt är fint.

På detta har jag ju bara ett svar, nämligen att jag vänligt påpekar att det är hans neanderthaljag som talar, hans urfader från länge sedan som vill att håret ska vara långt så han kan grabba tag i det och släpa hem hustrun till elden och matlagningen i grottan. Maken vägrar att erkänna släktskapet med sin neanderthalske förfader, men förfäktar ändå envist att långt hår, det är fint det.

Och ja, jo, jag tycker också det är fint med långt. Om man nu inte har sånt där nordiskt hår som jag, flygigt med tunna hårstrån. Då hänger det mest som en ledsen golvmopp, hur mycket man än stylar till det på morgonen. Inte för att jag direkt är typen som stylar till något hår, hur ska man hinna med det när Huliganen ska galopperas runt på morgnarna?

Dessutom ser jag ut som en häst (och inte direkt av ädlaste slag) i långt hår. Plus att det blir varmt i nacken. Plus att man får hår överallt.

Maken lyssnar på mina argument, eller rättare sagt, de studsar mot hans tillslutna örongångar och sen säger han förhoppningsfullt igen:

- Långt är fint!

Jag har haft långt hår, jodå. Det är därför jag vet hur varmt det är. (En period på det glada 80-talet hade jag långt hår, som dessutom var rödfärgat och permanentkrulligt - detta var nog höjden av min hårkarriär enligt maken. När jag påpekar det för min frisör håller hon på att ramla omkull av munterhet. Maken skulle nämligen gärna se att håret förutom att vara långt dessutom var sådär rödkrusigt...)


Samtidigt så vill jag ju gärna att maken ska tycka att jag är lite fin. Jag drar dock en bestämd gräns vid rött permanentkrull, det gör jag. Därför har jag dragit ut på klippningen ett bra tag, men oavsett hur jag ska göra så måste det ju ändå klippas någon gång.

Kanske man kan kompromissa genom att låta luggen växa ut? Fast jag har ju en svag känsla av att detta inte skulle tillfredsställa grottmannainstinkterna. Därav denna vånda.

Makens frisyr, kanske någon undrar? Jodå, han är inte den som bangar för att ändra frisyr! När vi träffades 1976 hade han polisonger. Det har han inte nu.