Jag vaknade och drabbades av ruelse.
- Det här duger inte, sa jag till maken. Jag bloggar bara om vindrickande och slappande och Huliganen och slams och trams. Bloggen behöver lyftas till en högre kulturell sfär! Jag känner att alla bloggläsare behöver mer stimulans, mer espri, mer...mer.... äh, inte vet jag, men något annat!
Jag grubblade frenetiskt. Det är ju viktigt att inte fastna i gamla hjulspår. Att inte automatiskt vika av på vägen som är skyltad med "Rosor". Eller "Huliganen". Eller "Vin".
- Gör något kulturellt! uppmanade jag maken. Så att jag kan skriva om det, fortsatte jag sedan.
Maken hukade räddhågset bakom en av sina märkliga böcker och hummade något ohörbart. Jag tyckte mig eventuellt kunna urskilja något om att "...kulturell kan du vara själv...", men jag är inte säker.
Nåväl, igår var vi faktiskt kulturella, till min stora lättnad. Så nu kan jag lite nonchalant, så där i förbigående, tala om att maken, syrran, lite andra vänner och jag var på Trollenäs slott igår. Bara det är ju kulturellt så det förslår, men inte nog med det! Ånej, är jag kulturell, så är jag det med besked.
Vi var och såg Skånska Operans uppsätting av Donizettis Kärleksdrycken, och det var alldeles väldigt trevligt. Dels för att man först äter middag i slottets röda sal, dels för att man sen sitter längs väggarna i gyllenlädersalen, hela publiken på knappt 100 pers, och har ensemblen nästan i knäet. Det är något otroligt häftigt att ha en operasångare på en meters avstånd som tutar på för fulla muggar, där gomseglet vajar som i storm - man begriper inte HUR de kan låta så mycket och det är så att håren på armarna reser sig.
Operan var som operor brukar vara; kärlek med förvecklingar där det antingen a) löser sig i slutet, eller b) alla dör på slutet. Detta var en variant a-opera, och det tyckte jag var trevligt. Man blir ju gladare av ung kärlek som finner varann än av att folk kolar till höger och vänster. Det var ungdomligt, charmigt och endorfinhöjande.
Sådär, nu har jag varit kulturell, nu kan jag återgå till huliganen, rosorna och allt det där.
Vilken avstickare! Det är tydligen inte bara maken som är modig i det Huliganska hushållet!
SvaraRaderaJa visst var det alldeles, alldeles underbart! Kram Syrran
SvaraRaderaDet var en beskrivnig som heter duga.
SvaraRaderaJag menar naturligtvis det om gomseglet och håren på armarna!
Tack för att du beskriver lite kultur för en som bara sitter och svettas i värmen och som inte ens orkar bry sig om annat än sin lilla varma hund och att kanske ta sig en stund (hm, kanske 33 stunder) vid symaskinen!
Vill också passa på och hälsa till honomn som "ska köpa blommor någon annan dag" att jag tycker att han är tuff och att han gärna kan bidraga med lite historia och arkeologi på bloggen! Det är så intressant!
Maja
Lotti, du anar inte hur modig jag är! I alla fall ibland.. någon gång emellanåt... tror jag...
SvaraRaderaAnnika, ja det var det. En utomordentlig tradition, tycker jag.
Maja, jag har minsann föreslagit att han ska berika världen med en skalbaggsblogg - eller varför nu inte en arkeologiblogg? - men han är märkligt motsträvig, den mannen!
Oj oj, efter ha jobbat som en tok dom sista veckorna insåg jag att jag missat en massa här. Så nu har jag tagit igen det och fått mej många goa skratt. Skönt för det var verkligen nåt jag behövde. TACK!
SvaraRaderaKerstin, då hoppas jag du får det lite lugnare framöver! Välkommen tillbaka, kul att se dig igen!
SvaraRadera