Just nu bejakar jag min manliga sida, det är säkert väldigt bra att göra, yin och yang och allt det där. Inte så att jag far runt med slägga och brynjetröja, någon måtta får det ändå vara på det manliga. Jag vill vara manlig med finess!
Nix - jag är febrig, ont i lederna och lite snuvig. Och jädrans vad sjuk jag är! Verkligen manlighetspoäng på det. Har liksom passerat yin&yang och magplasklandat i ynk&gnäll - tyvärr väldigt ofinessigt.
Men nu tycker jag inte ni ska sitta här och läsa mitt gnäll, nej nu tycker jag ni ska titta in på Oxbergsblogg och titta på små nya vättevalpar! Det tänker jag själv göra. Blir jag inte frisk av det, ja då vet jag inte vad som ska hjälpa?! Alla valpar är söta - men små västgötavalpar, ja de får mitt hjärta att gå i spinn lite extra.
torsdag 30 juni 2011
tisdag 28 juni 2011
Tisdagsfröjd
Väldigt bra dag har det varit idag. Först så var det ju jobb, men eftersom jag faktiskt har ett kul jobb så är det inget att hänga läpp över. Huliganen fick passat på och skälla på lite blandade besökare så han var också nöjd.
Också sken solen! Sådär riktigt sommarljuvligt och varmt, men inte för varmt, för när det är det, ja då slokar jag som en vissen tulpan. Herregud, man kommer väl ur vikingaled och tål inte alltför medelhavsaktiga temperaturer. Alltså cyklade jag hem så fort det gick, inget övertidsarbete idag inte. Det kan man ju ägna sig åt vid andra tillfällen. Typ i november eller så.
Väl hemma kunde man ju ägna sig åt lite själsvårdande aktiviteter. Och nu talar jag inte om städa garderober och sånt, eller skura källargolvet. Ånej, jag har en mera konstnärlig och skönhetstörstande själ än så, den nöjer sig liksom inte med träligt kroppsarbete. Den vill ut i trädgården och plocka massor av blommor, till exempel.
Sen vill den sitta på altanen med maken och äta i lugn och ro. Leka lite med Huliganen. Det är sånt som står på min själsliga +-lista.
På bordet låg också dagens post - och då hade jag fått paket från Maja! Jo för jag och Huliganen hade nämligen lagt en röst i en liten tävling och vunnit! Jag som aldrig vinner något, men nu, nu vann jag. Jag har förstått att det är inte alldeles ovanligt att man lottar ut grejer i handarbetsbloggar, och i normala fall hade jag nog fått tyg. Men nu är det ju så att a) jag har ingen symaskin, samt b) jag är inte betrodd med en symaskin. Någonstans har det gått fel i min genetiska kod, jag som kommer ur handarbetsled kan verkligen inte sy. Tvärtom, skulle det gå rykten på bygden att jag skulle försöka, ja det är då folk flyr inomhus, drar ner rullgardinerna och låser dörrarna.
Detta hade Maja koll på; så titta vad jag fick!
Fotot är taget med makens gamla skruttkamera, för inte visste jag vad som skulle dimpa ner i vår brevlåda, då hade jag ju aldrig lämnat kameran ifrån mig.
Detta är en spa-påse - men jag som itne är så spa:ig av mig kommer att använda den till något annat. Men vad? frågade jag mig. Huliganen anlade en min som var tillkämpat nonchalant och likgiltig... Sen föreslog han att jag kunde ju alltid ha den att ha frolic i.
Man insåg att för sin inre blick såg Huliganen saliga framtida promenader, han såg hur han skulle vandra fram längs livets väg vid sin medgörliga mattes sida, och ur denna vackra skapelse skulle frolicen regna ner i hans hungriga gap.
Själv tycker jag dock att detta vore att vanhelga en så fin påse, så till Huliganens stora förtret tror jag det blir en liten virkpåse av det hela. Passar bra nu till mitt nya lilla projekt!
Också sken solen! Sådär riktigt sommarljuvligt och varmt, men inte för varmt, för när det är det, ja då slokar jag som en vissen tulpan. Herregud, man kommer väl ur vikingaled och tål inte alltför medelhavsaktiga temperaturer. Alltså cyklade jag hem så fort det gick, inget övertidsarbete idag inte. Det kan man ju ägna sig åt vid andra tillfällen. Typ i november eller så.
Väl hemma kunde man ju ägna sig åt lite själsvårdande aktiviteter. Och nu talar jag inte om städa garderober och sånt, eller skura källargolvet. Ånej, jag har en mera konstnärlig och skönhetstörstande själ än så, den nöjer sig liksom inte med träligt kroppsarbete. Den vill ut i trädgården och plocka massor av blommor, till exempel.
Sen vill den sitta på altanen med maken och äta i lugn och ro. Leka lite med Huliganen. Det är sånt som står på min själsliga +-lista.
På bordet låg också dagens post - och då hade jag fått paket från Maja! Jo för jag och Huliganen hade nämligen lagt en röst i en liten tävling och vunnit! Jag som aldrig vinner något, men nu, nu vann jag. Jag har förstått att det är inte alldeles ovanligt att man lottar ut grejer i handarbetsbloggar, och i normala fall hade jag nog fått tyg. Men nu är det ju så att a) jag har ingen symaskin, samt b) jag är inte betrodd med en symaskin. Någonstans har det gått fel i min genetiska kod, jag som kommer ur handarbetsled kan verkligen inte sy. Tvärtom, skulle det gå rykten på bygden att jag skulle försöka, ja det är då folk flyr inomhus, drar ner rullgardinerna och låser dörrarna.
Detta hade Maja koll på; så titta vad jag fick!
Fotot är taget med makens gamla skruttkamera, för inte visste jag vad som skulle dimpa ner i vår brevlåda, då hade jag ju aldrig lämnat kameran ifrån mig.
Detta är en spa-påse - men jag som itne är så spa:ig av mig kommer att använda den till något annat. Men vad? frågade jag mig. Huliganen anlade en min som var tillkämpat nonchalant och likgiltig... Sen föreslog han att jag kunde ju alltid ha den att ha frolic i.
Man insåg att för sin inre blick såg Huliganen saliga framtida promenader, han såg hur han skulle vandra fram längs livets väg vid sin medgörliga mattes sida, och ur denna vackra skapelse skulle frolicen regna ner i hans hungriga gap.
Själv tycker jag dock att detta vore att vanhelga en så fin påse, så till Huliganens stora förtret tror jag det blir en liten virkpåse av det hela. Passar bra nu till mitt nya lilla projekt!
måndag 27 juni 2011
Separationsångest
Jag visste ju att dagen skulle komma. Vi har varit i stort sett oskiljaktiga bra länge nu, livet har känts så mycket bättre och så mycket mer fullkomligt när vi varit i varandras närhet. Ett tag har jag gått och undrat "är det dags nu?". Men inte än, väl? Jag har skjutit på beslutet, levt i förnekelse och njutit av nuet ett tag till.
Idag cyklade jag dock iväg med tunga pedaltag och klev motvilligt innanför dörren. Var på väg att vända, men bet ihop och väntade på min tur. Som kom alldeles för snart.
- Hur lång tid behöver jag vänta? undrade jag med dyster stämma.
Ca två veckor fick jag till svar. Två veckor! Herregud, hur ska jag stå ut med det. Jag kände stor lust att packa in min kompis igen och fly fältet, men höll mig krampaktigt i disken och kände att det var väl lika bra att ta tjuren vid hornen.
Mannen såg min vånda och sa vänligt att "det är som att dra av plåster, man får bara rycka till och göra pinan kort".
Jo, jag inser ju att han har alldeles rätt. Det finns ju inget rätt tillfälle. Det kommer aldrig någon tid när man inte vill ta några foton. Det är dags nu, dag för "check and clean", och visst är den värd lite öm omvårdnad, det är den.
Men hur ska jag stå ut? Två veckor (minst) utan kamera. Livet är lite öken just nu.
Idag cyklade jag dock iväg med tunga pedaltag och klev motvilligt innanför dörren. Var på väg att vända, men bet ihop och väntade på min tur. Som kom alldeles för snart.
- Hur lång tid behöver jag vänta? undrade jag med dyster stämma.
Ca två veckor fick jag till svar. Två veckor! Herregud, hur ska jag stå ut med det. Jag kände stor lust att packa in min kompis igen och fly fältet, men höll mig krampaktigt i disken och kände att det var väl lika bra att ta tjuren vid hornen.
Mannen såg min vånda och sa vänligt att "det är som att dra av plåster, man får bara rycka till och göra pinan kort".
Jo, jag inser ju att han har alldeles rätt. Det finns ju inget rätt tillfälle. Det kommer aldrig någon tid när man inte vill ta några foton. Det är dags nu, dag för "check and clean", och visst är den värd lite öm omvårdnad, det är den.
Men hur ska jag stå ut? Två veckor (minst) utan kamera. Livet är lite öken just nu.
lördag 25 juni 2011
All you need is love
...sjöng ju redan the Beatles en gång i den grå forntid när man var lite yngre, lite fräschare - men å andra sidan sorgligt fattig på Makar och Huliganer, så vad var det då för nytta med att inte ha hängslams under armarna och skrynkelhud under hakan?
Visst är t texten lite djupsinnig? Man kan ju nu ha en längre utläggning av filosofiskt slag som berör olika sorters kärlek, till maken, till barnen, till Huliganen, till rosorna, till livet i största allmänhet... Eller också kan man nöja sig med att konstatera att man gjort det igen! Virkat färdigt en schal alltså, nämligen den här skapelsen i en teknik som heter kärleksknutar - och visst vet man väl hur det är när det blir litet fnurror på tråden? (Inom parantes sagt, garnet är ljuvligt, en blandning av mohair och silke som väger absolut ingenting, men som faktiskt hade en tendens att fnurra till sig. Då blir jag lite arg och ryter och sen sliter jag av tråden. Då är det inte så mycket kärlek i luften kan jag ju säga).
Låt mig alltså få presentera; Kärleksknutssjalen itself!
Notera nu så stiligt jag arrangerat den, och som av en slump bara råkat få med lite rosor i bakgrunden... oss emellan, så är det kanske inte direkt en slump utan ganska arrangerat, men det behöver man ju inte erkänna.
Så nu är ju frågan vad man ska göra nu då? Äsch, det är ju bara en hypotetisk fråga! Jag har ju faktiskt garn till en schal till... garn som jag ju köpte när det haglade i Edinburgh och vi snavade in i en mycket lämpligt belägen garnaffär.
Sjalar kan man väl inte få för många av?
Visst är t texten lite djupsinnig? Man kan ju nu ha en längre utläggning av filosofiskt slag som berör olika sorters kärlek, till maken, till barnen, till Huliganen, till rosorna, till livet i största allmänhet... Eller också kan man nöja sig med att konstatera att man gjort det igen! Virkat färdigt en schal alltså, nämligen den här skapelsen i en teknik som heter kärleksknutar - och visst vet man väl hur det är när det blir litet fnurror på tråden? (Inom parantes sagt, garnet är ljuvligt, en blandning av mohair och silke som väger absolut ingenting, men som faktiskt hade en tendens att fnurra till sig. Då blir jag lite arg och ryter och sen sliter jag av tråden. Då är det inte så mycket kärlek i luften kan jag ju säga).
Låt mig alltså få presentera; Kärleksknutssjalen itself!
Så nu är ju frågan vad man ska göra nu då? Äsch, det är ju bara en hypotetisk fråga! Jag har ju faktiskt garn till en schal till... garn som jag ju köpte när det haglade i Edinburgh och vi snavade in i en mycket lämpligt belägen garnaffär.
Sjalar kan man väl inte få för många av?
fredag 24 juni 2011
Glad midsommar?
- Nu ska ta en fin midsommarbild och lägga ut på bloggen! sa jag hurtfriskt till Huliganen.
Jag ilade ut i trädgården och rafsade åt mig lite prästkragar, snörpte ihop något som med hjälp av mycket positiv fantasi och väldigt god vilja kan tas som en liten blomsterkrans. Sen tvingade jag upp Huliganen på den gamla trädgårdsbänken och applicerade "kransen" på hans öra, plockade upp kameran, la ner kameran igen, fångade in Huliganen, tryckte fast kransen igen, sa uppmuntrande "så fin du är!", plockade upp kameran höll fast hunden med andra handen, petade dit blomeländet, sa barskt "sitt still för bövelen", gick igenom hela proceduren två gånger till med vissa inslag av hot...
Och så här blev resultatet:
Kul med midsommar. Verkligen. I nästa ögonblick visade Huliganen vad han tycker om att styras ut med blommor och blader, man kan väl säga att han gjorde processen kort med mattes skapelse.
Nu väntar så småningom traditionellt midsommarfirande med små grodor, barn, skära skära havre osv... och jag bävar lite lätt för vad Huliganens åsikter kommer att vara om allt detta.
Jag ilade ut i trädgården och rafsade åt mig lite prästkragar, snörpte ihop något som med hjälp av mycket positiv fantasi och väldigt god vilja kan tas som en liten blomsterkrans. Sen tvingade jag upp Huliganen på den gamla trädgårdsbänken och applicerade "kransen" på hans öra, plockade upp kameran, la ner kameran igen, fångade in Huliganen, tryckte fast kransen igen, sa uppmuntrande "så fin du är!", plockade upp kameran höll fast hunden med andra handen, petade dit blomeländet, sa barskt "sitt still för bövelen", gick igenom hela proceduren två gånger till med vissa inslag av hot...
Och så här blev resultatet:
Glad Midsommar önskar Huliganen och hans tåliga matte!
Trädgårdsdrömmar
Jag, som är en obotlig romantisk fjolla, har en inre dröm om hur trädgårdsarbetet ska te sig. Typ som en mental vision som har föga med verkligheten att göra.
I denna drömvärld ser jag mig ofta spatsera omkring i min prunkande trädgård, luktandes på blommorna, iklädd något rent och klädsamt som sveper kring benen och med halmhatt på skulten. I släptåg har jag en väluppfostrad huligan. På armen har jag en korg där jag lägger de blommor jag knipsat av för att sedan kreera blomsteruppsatser värdiga en Karen Blixen. Emellanåt slår jag mig ner i syrenbersån och dricker en kopp te eller rentav ett glas pinot gris. Då kommer maken ilandes och frågar om han kan bjuda mig på en chokladpralin av dyraste slag, massera min nacke eller bara sitta och kasta dyrkande blickar på mig där jag sitter och sorterar rosor och lavendel.
Här har jag alltså helt och hållet sorterat bort allt som har med kompost, snärjmåra, styv lerjord, mördarsniglar, kirskål, bladmögel, bladlöss, gräva, taggar, rivsår på armarna, jord upp över ögonbrynen att göra. OM jag överhuvudtaget tänker på det så föreställer jag mig möjligen en trädgårdsmästare som gör allt det där.
I verkligen livet (eller IRL som vi moderna människor säger) så är det ju oftast dock snärjmåra och kirskål blandat med ryggont som gäller.
Men så, plötsligt, så händer det! Man får känna sig så där ljuvt romantisk ett tag. Förvisso utan såväl pinot gris som chokladpraliner. De dyrkande blickarna var också frånvarande, eftersom maken inte pallrat sig ur sängen ännu. Bortsett från det så var dock allting så rätt, så rätt! (ok, hatten kanske mest var rekvisita...)
I denna drömvärld ser jag mig ofta spatsera omkring i min prunkande trädgård, luktandes på blommorna, iklädd något rent och klädsamt som sveper kring benen och med halmhatt på skulten. I släptåg har jag en väluppfostrad huligan. På armen har jag en korg där jag lägger de blommor jag knipsat av för att sedan kreera blomsteruppsatser värdiga en Karen Blixen. Emellanåt slår jag mig ner i syrenbersån och dricker en kopp te eller rentav ett glas pinot gris. Då kommer maken ilandes och frågar om han kan bjuda mig på en chokladpralin av dyraste slag, massera min nacke eller bara sitta och kasta dyrkande blickar på mig där jag sitter och sorterar rosor och lavendel.
Här har jag alltså helt och hållet sorterat bort allt som har med kompost, snärjmåra, styv lerjord, mördarsniglar, kirskål, bladmögel, bladlöss, gräva, taggar, rivsår på armarna, jord upp över ögonbrynen att göra. OM jag överhuvudtaget tänker på det så föreställer jag mig möjligen en trädgårdsmästare som gör allt det där.
I verkligen livet (eller IRL som vi moderna människor säger) så är det ju oftast dock snärjmåra och kirskål blandat med ryggont som gäller.
Men så, plötsligt, så händer det! Man får känna sig så där ljuvt romantisk ett tag. Förvisso utan såväl pinot gris som chokladpraliner. De dyrkande blickarna var också frånvarande, eftersom maken inte pallrat sig ur sängen ännu. Bortsett från det så var dock allting så rätt, så rätt! (ok, hatten kanske mest var rekvisita...)
tisdag 21 juni 2011
Om elefanter
Elefanter glömmer aldrig sägs det ju. Nu har jag ingen elefant så jag kan inte säkert säga om detta verkligen är sant. Däremot har jag en liten västgötaspets som har ett synnerligen gott minne. Det kan hända att han inte alltid väljer att låtsas komma ihåg, men då är det mest för att han har bättre saker för sig just då.
Huliganen (och vi med föralldel, eftersom vi bor i Huliganens hus) har en granne i närområdet som kanske inte är av det mer fryntliga slaget. Hon och huliganen har liksom aldrig riktigt kommit överens, mycket beroende på att hon haft för vana att poppa upp som gubben-i-lådan över häcken och titta ogillande på honom. Detta tyckte Huliganen redan som valp var ett synnerligen ohyfsat beteende och tog för vana att morra tillbaka.
- Alla hundar älskar mig! utropade sura tanten då och stirrade ännu mer ogillande på Huliganen, som just vederlagt denna sköna teori. Tanten meddelade även en förbluffad make när han var ute med hunden i snöret (eller om det var tvärtom?) att det faktiskt finns hundpsykologer för hundar med problem. Huliganen måste ju onekligen ha problem eftersom han inte älskade henne. Maken såg artigt förbluffad ut, men nickade till svar. Huliganen blängde under lugg och tänkte förmodligen att var det någon som behövde psykologhjälp mot problem, så var det i alla fall inte han.
Själv tyckte jag att så kunde vi ju inte ha det, så jag tog för vana att när vi passerade Tjuriga Tantens häck så tränade vi på att gå fot, och när man tränar på att gå fot, ja då blir man ju belönad med frolic. Detta fungerade ganska bra, och numera totalignorerar Huliganen tanten.
Däremot så kan vi inte passera huset utan att Huliganen automatiskt går fot. Han går fot så att han liksom är själva inkarnationen av Fotgående Hund. Oavsett vem han går med. Däremot så tänker han ju inte gå där och gå fot alldeles obelönad, så han stirrar stint och uppfordrande på en. Begriper man inte den hypnotiserande blicken som säger "Frolic! Nu!!" rycker han en i byxbenet.
Detta har fått till följd att vänner och bekanta som vid tillfällen motionerat Huliganen när jag eller maken inte kunnat, förbluffat sagt att han betett sig så märkligt "just när vi passerade häcken därborta".
Ibland försöker jag säga att "ånej, lille vän - du VET att du ska uppföra dig här, så det ska du inte behöva belönas för längre". Då ger Huliganen mig en blick. En blick som säger att ska det va' på det här viset, så kan han minsann drabbas av akut glömska på stört. Och det vågar man ju inte riskera.
Huliganen (och vi med föralldel, eftersom vi bor i Huliganens hus) har en granne i närområdet som kanske inte är av det mer fryntliga slaget. Hon och huliganen har liksom aldrig riktigt kommit överens, mycket beroende på att hon haft för vana att poppa upp som gubben-i-lådan över häcken och titta ogillande på honom. Detta tyckte Huliganen redan som valp var ett synnerligen ohyfsat beteende och tog för vana att morra tillbaka.
- Alla hundar älskar mig! utropade sura tanten då och stirrade ännu mer ogillande på Huliganen, som just vederlagt denna sköna teori. Tanten meddelade även en förbluffad make när han var ute med hunden i snöret (eller om det var tvärtom?) att det faktiskt finns hundpsykologer för hundar med problem. Huliganen måste ju onekligen ha problem eftersom han inte älskade henne. Maken såg artigt förbluffad ut, men nickade till svar. Huliganen blängde under lugg och tänkte förmodligen att var det någon som behövde psykologhjälp mot problem, så var det i alla fall inte han.
Själv tyckte jag att så kunde vi ju inte ha det, så jag tog för vana att när vi passerade Tjuriga Tantens häck så tränade vi på att gå fot, och när man tränar på att gå fot, ja då blir man ju belönad med frolic. Detta fungerade ganska bra, och numera totalignorerar Huliganen tanten.
Däremot så kan vi inte passera huset utan att Huliganen automatiskt går fot. Han går fot så att han liksom är själva inkarnationen av Fotgående Hund. Oavsett vem han går med. Däremot så tänker han ju inte gå där och gå fot alldeles obelönad, så han stirrar stint och uppfordrande på en. Begriper man inte den hypnotiserande blicken som säger "Frolic! Nu!!" rycker han en i byxbenet.
Detta har fått till följd att vänner och bekanta som vid tillfällen motionerat Huliganen när jag eller maken inte kunnat, förbluffat sagt att han betett sig så märkligt "just när vi passerade häcken därborta".
Ibland försöker jag säga att "ånej, lille vän - du VET att du ska uppföra dig här, så det ska du inte behöva belönas för längre". Då ger Huliganen mig en blick. En blick som säger att ska det va' på det här viset, så kan han minsann drabbas av akut glömska på stört. Och det vågar man ju inte riskera.
söndag 19 juni 2011
Efterlysning - igen!
Är det någon som vet vad det här är för något? Han (eller möjligen hon - eller kanske den?) dök upp i min rabatt för någon vecka sedan tillsammans med en kusin. Han/hon/den/det växte sedan så det knakade och nu har det börjat blomma.
Och jag har minsann ingen aning om vad det är? Det kanske är något sällsynt, vacker växt som gärna kan få prunka i rabatten? Eller också är det ett illvilligt ogräs som nu sprider sina pålrötter och ogräsfrön över hela trädgården, den kanske strävar efter världsherravälde med utgångspunkt just från min trädgård?
Jag velar och vacklar; ska den dras upp? Ska den pysslas med? Ska jag låta Huliganen pinka på den?
Med tanke på hur frisk, frodig och snabbväxande den är misstänker jag ju att det är ett ogräs - de rara plantorna brukar vara mer ömtåliga av sig.
Som sagt, kan någon skingra det mörker vari jag befinner mig (åtminstone plantmässigt), vore jag innerligt tacksam.
Det är bl.a. därför jag är glad det inte är januari
OBS! Känsliga läsare varnas; inlägget innehåller bilder som kan upplevas som stötande om man tillhör riskgruppen. Gå i stället in på en annan blogg, en som handlar om motorcrosscyklar, pole dancing, bästa sättet att lägga ner avloppsrör till exempel. Riskgruppen, ja de är de som fått nog och övernog av rosor och västgötaspetsar. Det kan nämligen förekomma bilder på just dessa kategorier här.
OK, nu är ni varnade. Nu kör vi!
Alltså, det där med rosor, jag vet inte vad det är som är så fascinerande med dem. De får bladlöss. Rosrost. Bladmögel. De sticks. De skrumpnar ihop. De är känsligare än den mest krävande primadonna på Metropolitan. Nog för att få vem som helst till att övergå till att odla potatis istället.
Men så blommar de så där ljuvligt att man blir svag i knävecken. Och varje år far jag ut med kameran och fotograferar, trots att jag har rosbilder i övernog i förskott. Det hjälps inte; blommar rosorna, ja då måste detta förunderliga faktum dokumenteras! Compassion; som har en tveksam färg men är blomvillig som få! Eden Rose, i sanning en paradisisk ros. Cottage Rose; taggig och jävlig men ack så söt. Ghislaine de Feligonde, en urblekt blondin.
Det är ju inte nog med dessa rosor, så lätt slipper man inte undan! En gång om året blommar honungsrosen, och då gäller det att passa på! Den doftar ljuvligt, sticks och bråkar och är alldeles, alldeles underbar!
Fast sedan hörde jag en upprörd röst.
- ska du vara så där himla tråkig? Va?! Rosor och rosor och rosor, hur kul är det på en skala? Jag vill också va me´. Annars blir jag sur och går min väg och då kan du stå där och ångra dig! Hmpff!!
- Jamen så allvarlig du ser ut, lille vän. Säg nu "omelett" så jag får en glad bild!
- Omelett!? fnös Huliganen. Nänänä, jag säger "cheese" i stället, fortsatte han och såg genast betydligt gladare ut.
lördag 18 juni 2011
Kalla mig Gudmodern
Jag vaknade imorse, full av dådkraft och energi! Jag orkade i alla fall hasa mig ur sängen, och det är väl dådkraftigt en lördagsmorgon?
Efter promenad-frukost-tidningsritualen kände jag mig synnerligen energisk. Full av planer. Nästan lite diktatorisk.
- Make him an offer he cannot refuse, muttrade jag mafiosolikt för mig själv och utsåg mitt första offer. Blicken föll på Huliganen. Tjipp-tjopp-svisch-svosch! så skar jag upp lite ostbitar av Kvibilles Cheddar och la ut en liten rallylydnadsbana i trädgården. Ostbitarna la jag i en liten skål.
- Vill du ha lite ost, lille vän? frågade jag sedan förföriskt.
Det ville Huliganen. Och tänk vad en liten vätte kan jobba på, om det står en skål med ost som väntar. Spiraler och tyska vändningar och det ena med det andra. Ibland lite väl schvungfullt och kanske lite väl kreativt och egenpåhittat men ett bra pass. Efteråt var vi båda nöjda, och den ena av oss tuggade ost med något drömskt i blicken.
Uppmuntrad av denna exempellösa framgång gick jag in för att köra mafiosostilen med maken också. Han låg intet ont anande i sängen och läste tidningen. Jag mumlade tyst mantrat för mig själv ("make him an offer osv", ja ni förstår), klampade in i sovrummet och frågade:
- vill du följa med ner i stan och gå i en massa affärer och pilla på miljarders mojänger som du inte behöver?
Men någonstans gick det tydligen fel? För tänk, det ville inte maken. Och eftersom jag inte direkt vill meja ner honom med kulspruta som jag förstått är standardmetoden när mafiosos inte får som de vill, så får jag väl åka ner själv då.
Efter promenad-frukost-tidningsritualen kände jag mig synnerligen energisk. Full av planer. Nästan lite diktatorisk.
- Make him an offer he cannot refuse, muttrade jag mafiosolikt för mig själv och utsåg mitt första offer. Blicken föll på Huliganen. Tjipp-tjopp-svisch-svosch! så skar jag upp lite ostbitar av Kvibilles Cheddar och la ut en liten rallylydnadsbana i trädgården. Ostbitarna la jag i en liten skål.
- Vill du ha lite ost, lille vän? frågade jag sedan förföriskt.
Det ville Huliganen. Och tänk vad en liten vätte kan jobba på, om det står en skål med ost som väntar. Spiraler och tyska vändningar och det ena med det andra. Ibland lite väl schvungfullt och kanske lite väl kreativt och egenpåhittat men ett bra pass. Efteråt var vi båda nöjda, och den ena av oss tuggade ost med något drömskt i blicken.
Uppmuntrad av denna exempellösa framgång gick jag in för att köra mafiosostilen med maken också. Han låg intet ont anande i sängen och läste tidningen. Jag mumlade tyst mantrat för mig själv ("make him an offer osv", ja ni förstår), klampade in i sovrummet och frågade:
- vill du följa med ner i stan och gå i en massa affärer och pilla på miljarders mojänger som du inte behöver?
Men någonstans gick det tydligen fel? För tänk, det ville inte maken. Och eftersom jag inte direkt vill meja ner honom med kulspruta som jag förstått är standardmetoden när mafiosos inte får som de vill, så får jag väl åka ner själv då.
fredag 17 juni 2011
Efterlysning
Inte efter en tappad bloggsug, ånej. Utan snarare efter fler timmar och mer ork. Vad är det för en gnetig rackare som bestämt att dygnet ska innehålla 24 timmar? Är det inte snålt tilltaget?
Själv gillar jag att bloggar uppdateras ofta, hur kul är det att gå in på en trevlig blogg och inse att "nähänä, inte idag heller"? Nu inser inser jag generat att jag själv inte skrivit ett (blogg)ord sedan i måndags kväll!
Men det har väl inte hänt så mycket att skriva om kanhända. Å andra sidan brukar detta inte direkt hindra mig från att lägga ut texten. Men nu ekar det tomt därinne där hjärncellen ska skvalpa runt. Just nu verkar den ligga och snarka i ett hörn, nästan komatös verkar den.
Jag får helt enkelt ta den lätta utvägen och rekapitulera veckan som gått;
Måndag; jobb. I övermått. Rallylydnad, som tidigare redovisats.
Tisdag; jobb igen. I ännu mer övermått. Tycker mig minnas ett kollapsande i soffan framåt senkvällen.
Onsdag; ja jag är tjatig. Jobb. Övertid. Igen. Häckklippningskrattade efter flitig make.
Torsdag; vårdplanering för gammal far med syster och berörd personal. Och här vill jag bara ha sagt, att någon personal i hemtjänsten kommer jag aldrig att bli, för det har jag inte tålamod till. Jag tycker det är berömvärt och beundransvärt, men jag är inte känd för mitt tålamod. Det är inte det att jag inte har tålamod. Det har jag visst det. Mycket. Men i mycket korta tidsspann.
Ja, sen var det ju jobb igen. Flitig som en myra. Möten. Blablabla. Kvällen tillbringades på brukshundsklubben med en provtävling inför den officiella rallylydnadstävlingen lite längre fram. Själv tävlade jag inte, men jag vill nog ändå hävda att jag var den viktigaste personen på plan. Ja, jo, tävlingsdeltagare och domare i all ära, men hur skulle det kunna bli en tävling utan en funktionär som med myndig röst står och ropar in de tävlande i rätt ordning och håller reda på folk och fä? Va? Det hade ju inte gått om inte jag stått där som Sankta Per och släppt in folk genom himlaporten. Eller in på planen då. (Det där med Sankta Per, det var en metafor, förstår ni, himlaporten befinner sig nämligen inte på Lunds BK:s appellplan).
Och nu är det fredag. Snart dags för....ja ni har säkert gissat! *triumferande trumvirvel dånar ut över Lundaslätten*: JOBB! Men inte hela dagen. Ånej. I eftermiddag ska det motioneras - det ska gås. Med hund. Över stock och sten. Det som ska motioneras är nog dock mest munlädret, för i eftermiddag ska det gås med Briarden, Beardisen och deras Matte. Gudskelov! Det kommer att bli veckans höjdpunkt, det är jag säker på.
That's all, folks!
Själv gillar jag att bloggar uppdateras ofta, hur kul är det att gå in på en trevlig blogg och inse att "nähänä, inte idag heller"? Nu inser inser jag generat att jag själv inte skrivit ett (blogg)ord sedan i måndags kväll!
Men det har väl inte hänt så mycket att skriva om kanhända. Å andra sidan brukar detta inte direkt hindra mig från att lägga ut texten. Men nu ekar det tomt därinne där hjärncellen ska skvalpa runt. Just nu verkar den ligga och snarka i ett hörn, nästan komatös verkar den.
Jag får helt enkelt ta den lätta utvägen och rekapitulera veckan som gått;
Måndag; jobb. I övermått. Rallylydnad, som tidigare redovisats.
Tisdag; jobb igen. I ännu mer övermått. Tycker mig minnas ett kollapsande i soffan framåt senkvällen.
Onsdag; ja jag är tjatig. Jobb. Övertid. Igen. Häckklippningskrattade efter flitig make.
Torsdag; vårdplanering för gammal far med syster och berörd personal. Och här vill jag bara ha sagt, att någon personal i hemtjänsten kommer jag aldrig att bli, för det har jag inte tålamod till. Jag tycker det är berömvärt och beundransvärt, men jag är inte känd för mitt tålamod. Det är inte det att jag inte har tålamod. Det har jag visst det. Mycket. Men i mycket korta tidsspann.
Ja, sen var det ju jobb igen. Flitig som en myra. Möten. Blablabla. Kvällen tillbringades på brukshundsklubben med en provtävling inför den officiella rallylydnadstävlingen lite längre fram. Själv tävlade jag inte, men jag vill nog ändå hävda att jag var den viktigaste personen på plan. Ja, jo, tävlingsdeltagare och domare i all ära, men hur skulle det kunna bli en tävling utan en funktionär som med myndig röst står och ropar in de tävlande i rätt ordning och håller reda på folk och fä? Va? Det hade ju inte gått om inte jag stått där som Sankta Per och släppt in folk genom himlaporten. Eller in på planen då. (Det där med Sankta Per, det var en metafor, förstår ni, himlaporten befinner sig nämligen inte på Lunds BK:s appellplan).
Och nu är det fredag. Snart dags för....ja ni har säkert gissat! *triumferande trumvirvel dånar ut över Lundaslätten*: JOBB! Men inte hela dagen. Ånej. I eftermiddag ska det motioneras - det ska gås. Med hund. Över stock och sten. Det som ska motioneras är nog dock mest munlädret, för i eftermiddag ska det gås med Briarden, Beardisen och deras Matte. Gudskelov! Det kommer att bli veckans höjdpunkt, det är jag säker på.
That's all, folks!
måndag 13 juni 2011
Måndag?!
Huliganen och jag, vi är ett organiserat team. Välplanerat och strukturerat på alla sätt och vis. Vi planerar, tränar fokuserat mot vårt mål. Vi går från a till b till c, vi bockar av nr 1 och 2 och 3 i rätt ordning.
Att vi alltså vaknade imorse och tänkte att "tjosan hoppsan! Det är visst måndag igen och då är det rallylydnad och vi har visst inte tränat så värst..." - ja det var ju helt och hållet ovanligt, oväntat, oförutsett och allt möjligt annat på o-.
Vi rev väl av ett eller annat litet moment på morgonpromenaden, men sedan trängde sig ju den bistra verkligheten i form av jobbåsånt sig på. Väldigt buffligt trängde den sig på. Alltså fick jag försöka lösa det här på annat sätt, så att vi slapp att stå där med skammens rodnad på våra fårade kinder. (Det hade väl mest synts på mina, eftersom a) Huliganens kinder är täckta av päls, och b) eftersom han högaktningsfullt hade skitit i det).
Jag beslöt att försöka införa lite självstudier och sa högtidigt: "Huliganen! träna dig!", lite som "Sesam öppna dig" tänkte jag.
Huliganen visade vad han tyckte om det där med självstudier genom att raskt gå och gömma sig bakom en kruka på altanen. Eftersom rumpan stack ut hittade jag honom och halade raskt ut honom igen.
Då försökte han en ny taktik och påtalade han att han är såsom liljorna på marken, de arbeta icke, ej heller spinna de. På detta svarade jag att med spinnandet fick han göra som han ville, men det där med att arbeta, det kunde ju löna sig...
Huliganen funderade lite.
- Löna sig? undrade han sen. - Får man springa med bollen-i-snöre? Jättefort och du kan inte ta mig?
Jag utlovade massor med bollspring men sen så råkade det ju hampa sig som så att jag i min överentusiasum råkade placera bollen högt uppe i päronträdet. Huliganen suckade över sin klantiga matte och lät förstå att skulle han jobba så fick jag nog skärpa till mig lite.
Då gick luften ur mig lite, så jag behövde stärka mig med lite rosdoft.
Det kändes rätt ok, det gjorde det... men något saknades.
Fast sen kom jag på den ultimata kombinationen!
Bättre än så här blir det inte; ros OCH Huligan. Perfekt. Inspirerande.
Och i denna anda av inspiration (och lite hjälpt av god korv) lyckades vi åstadkomma en helt passabel uppvisning på rallylydnaden. Gudskelov så växer det inga päronträd inne på appellplan heller, så bollen fick vi med oss hem.
Men nästa måndag, oj vad vi kommer att vara förberedda och vältränade då.
Att vi alltså vaknade imorse och tänkte att "tjosan hoppsan! Det är visst måndag igen och då är det rallylydnad och vi har visst inte tränat så värst..." - ja det var ju helt och hållet ovanligt, oväntat, oförutsett och allt möjligt annat på o-.
Vi rev väl av ett eller annat litet moment på morgonpromenaden, men sedan trängde sig ju den bistra verkligheten i form av jobbåsånt sig på. Väldigt buffligt trängde den sig på. Alltså fick jag försöka lösa det här på annat sätt, så att vi slapp att stå där med skammens rodnad på våra fårade kinder. (Det hade väl mest synts på mina, eftersom a) Huliganens kinder är täckta av päls, och b) eftersom han högaktningsfullt hade skitit i det).
Jag beslöt att försöka införa lite självstudier och sa högtidigt: "Huliganen! träna dig!", lite som "Sesam öppna dig" tänkte jag.
 |
| Gömd huligan |
Då försökte han en ny taktik och påtalade han att han är såsom liljorna på marken, de arbeta icke, ej heller spinna de. På detta svarade jag att med spinnandet fick han göra som han ville, men det där med att arbeta, det kunde ju löna sig...
 |
| Huliganlilja |
Huliganen funderade lite.
 |
| "Hmmmm.... jobba, sa du?" |
- Löna sig? undrade han sen. - Får man springa med bollen-i-snöre? Jättefort och du kan inte ta mig?
 |
| "Bara försök att ta min boll, säger jag!" |
 |
| Hoppsan! |
Det kändes rätt ok, det gjorde det... men något saknades.
Fast sen kom jag på den ultimata kombinationen!
Bättre än så här blir det inte; ros OCH Huligan. Perfekt. Inspirerande.
Och i denna anda av inspiration (och lite hjälpt av god korv) lyckades vi åstadkomma en helt passabel uppvisning på rallylydnaden. Gudskelov så växer det inga päronträd inne på appellplan heller, så bollen fick vi med oss hem.
Men nästa måndag, oj vad vi kommer att vara förberedda och vältränade då.
lördag 11 juni 2011
Maken tar sig ton
Ja alltså, min värld är i uppror! Här har man traskat på i sitt äktenskap, år efter åt, trivts bra, haft roligt, förvisso haft våra diskussioner. Maken, som är en klok man, har ju ibland ändå tyckt fel. Dvs han har inte tyckt som jag. Men detta har ändå alltid gått att lösa. (För det mesta när han insett att jag ändå haft rätt).
Men nu! Ja jag vet inte... ska man tåla sånt här?
Sedan maken tog tjänstledigt så har han ju skött en hel del av matlagningen och veckostädningen. Igår tyckte jag ändå att jag kunde bidra eftersom jag inte hade något bättre för mig och maken hade lite ont i ryggen. Jag tog således dammsugningen, och maken jagade runt med dammtrasa och våttorkade och hade sig.
Allt var frid och fröjd. Brummandes och gnolandes jobbade vi oss fram genom huset. Ända tills maken undrade:
- har du inte dammsugit arbetsrummet?
- inte än, jag tar köket och matsalen först, svarade jag glatt, ja rentav lite muntert.
Och det var då han sa det. Det där oförlåtliga.
- det är fel ordning. Sa han. Bara så där. Det visade sig att maken tycker man tar vardagsrum-sovrum-arbetsrum-matsal osv. Själv gör jag inte så. Jag tar det i en helt annan ordning, vilket jag vänligt förklarade för maken.
- Det är fel ordning. Helt ologisk! uttalade sig denne mansperson kategoriskt då.
Jag stirrade bestört och avvisande på honom. Förr, när vi hade våra meningsskiljaktigheter kunde jag ju alltid svalt fråga om han ville laga sin egen mat när han vägrade inse sakernas rätta natur (= dvs att jag har rätt). Det brukade få honom att besinna sig. Men nu kan jag ju inte göra så! Nä för då går han bara ut och rasslar med kastrullerna och fixar något själv.
Hjälp! Har jag närt en städningsfascist vid min barm?!? Hur lösa detta dilemma?
Men nu! Ja jag vet inte... ska man tåla sånt här?
Sedan maken tog tjänstledigt så har han ju skött en hel del av matlagningen och veckostädningen. Igår tyckte jag ändå att jag kunde bidra eftersom jag inte hade något bättre för mig och maken hade lite ont i ryggen. Jag tog således dammsugningen, och maken jagade runt med dammtrasa och våttorkade och hade sig.
Allt var frid och fröjd. Brummandes och gnolandes jobbade vi oss fram genom huset. Ända tills maken undrade:
- har du inte dammsugit arbetsrummet?
- inte än, jag tar köket och matsalen först, svarade jag glatt, ja rentav lite muntert.
Och det var då han sa det. Det där oförlåtliga.
- det är fel ordning. Sa han. Bara så där. Det visade sig att maken tycker man tar vardagsrum-sovrum-arbetsrum-matsal osv. Själv gör jag inte så. Jag tar det i en helt annan ordning, vilket jag vänligt förklarade för maken.
- Det är fel ordning. Helt ologisk! uttalade sig denne mansperson kategoriskt då.
Jag stirrade bestört och avvisande på honom. Förr, när vi hade våra meningsskiljaktigheter kunde jag ju alltid svalt fråga om han ville laga sin egen mat när han vägrade inse sakernas rätta natur (= dvs att jag har rätt). Det brukade få honom att besinna sig. Men nu kan jag ju inte göra så! Nä för då går han bara ut och rasslar med kastrullerna och fixar något själv.
Hjälp! Har jag närt en städningsfascist vid min barm?!? Hur lösa detta dilemma?
torsdag 9 juni 2011
Är det för tidigt?
Att prata om julen menar jag. Känns det lite out of season? Blir man kanske rentav lynchad? Men jag tar betäckning här bakom min datorskärm, hukar mig lite och skriver oförtrutet vidare om julens fröjder. Nämligen den del av fröjderna som börjar växa till sig och synas; grönkålen!
Jag har varit väldigt sen med mina sådder i år, jag har ju fnattat hit och dit och det har liksom inte varit någon reda med någonting. Men lite måste man ju odla. Också är det ju det där med maken (jag tycker mig minnas att jag nämnt någon gång att jag har en make? Känns det vagt bekant?).
Maken är hallänning. I Halland äter man grönkål till jul. Maken gillar grönkål. Jag gillar maken. Således odlas det grönkål i huliganträdgården och det resulterar i ett julinlägg redan i juni. Här växer alltså makens (och min, jag tycker det är rätt gott också, mycket bättre än den skånska brun-diton) julefröjd.
...
Fast jag inser att jag nog måste göra lite bot och bättring, man kanske inte kan slänga grönkål i nyllet på folk som snavar in i ens blogg, chocken blir möjligen för stor. Folk bryter kanske ihop, börjar irra med blicken och minns den förfärliga vintern vi hade. Man kan ju inte förneka att julen liksom infaller mitt under isigaste vintertid. Så för att lugna upprörda sinnelag, gjuta olja på vågorna, skänka sinnesfrid och sommarfröjd lägger jag även in en bild på årets första rosenbukett!
Generös som jag är bjuder jag inte bara på Ghislaine de Féligonde och Crown Princess Margareta, ånej, jag slänger in lite kirskål, salvia och romersk malört också. Sån är jag. Givmild liksom.
Kanske bäst att ta en rosenbild till? För säkerhets skull, så att man helt kan förtränga det där medvinter den där avlägsna årstiden ni vet.
Sådär. Nu är det nog lugnt.
Maken är hallänning. I Halland äter man grönkål till jul. Maken gillar grönkål. Jag gillar maken. Således odlas det grönkål i huliganträdgården och det resulterar i ett julinlägg redan i juni. Här växer alltså makens (och min, jag tycker det är rätt gott också, mycket bättre än den skånska brun-diton) julefröjd.
...
Fast jag inser att jag nog måste göra lite bot och bättring, man kanske inte kan slänga grönkål i nyllet på folk som snavar in i ens blogg, chocken blir möjligen för stor. Folk bryter kanske ihop, börjar irra med blicken och minns den förfärliga vintern vi hade. Man kan ju inte förneka att julen liksom infaller mitt under isigaste vintertid. Så för att lugna upprörda sinnelag, gjuta olja på vågorna, skänka sinnesfrid och sommarfröjd lägger jag även in en bild på årets första rosenbukett!
Generös som jag är bjuder jag inte bara på Ghislaine de Féligonde och Crown Princess Margareta, ånej, jag slänger in lite kirskål, salvia och romersk malört också. Sån är jag. Givmild liksom.
Kanske bäst att ta en rosenbild till? För säkerhets skull, så att man helt kan förtränga det där med
Sådär. Nu är det nog lugnt.
onsdag 8 juni 2011
Krånglande teknik?
Apparaturen krånglade. Big time. Om det inte lyste "ERROR!!!", så stod det försmädligt "fel PXQW19992 - å supporten har gått hem för dagen" i rutan.
Goda råd var således dyra. Mycket dyra! Ty det var ju fotbollsdags på TV, och inte vilken fjutt-champions-league-final som helst, nä det var ju Sverige-Finland. Och då kan det verkligen inte stå "ERROR", då vill man ju se vårt broderfolk få på tafsen.
Maken trixade. Han fixade. Han klurade. Men TV-skrället vägrade samarbeta på ett synnerligen osportsligt sätt.
Då tittade maken på mig och det glimmade till i hans ögon.
- Du är ju så teknisk, du kanske kan lösa det? föreslog han.
- Teknisk?! Moi?? svarade jag synnerligen förvånat. (Alltså vi pratar om jättemycketmegamest-synnerligen).
- Var inte fånig, fortsatte jag sen, - jag är ju blond så jag begriper mig verkligen inte på "fel PXQ etc".
Men maken han påstod att jo jag var visst teknisk. Beviset var att jag är en sån modern människa, en sån som har Iphone. Hur svag är inte den bevisningen, då?
Jag kände mig dock lite utmanad och grep manualen och tänkte att nu, nu ska han få se på trissor, den gode maken.
Herregud! VEM skriver tekniska manualer? Man trasslade ju in sig redan på första meningen och sen kom man liksom aldrig rätt igen. Så småningom, med gemensamma krafter, kom vi dock fram till att jo, visst skulle det funka, och nog var tv:n förberedd, men för att peta i mojängen i manicken så saknades en mackapär.
Det var då min tekniska sida slog till. Det var då jag greppade Iphonen och ringde syrran och bjöd in oss på fotbollstittande. Mycket lyckat! Vi fick pratat och gått på promenad med lycklig Huligan, maken fick tittat på fotboll och alla fick fika med rabarbermuffins.
Så har man tekniska problem - vänd er med fullt förtroende till undertecknad!
(Och här utbrister hela Huliganfamiljen i ett stort och innerligt tack till syrran!)
Goda råd var således dyra. Mycket dyra! Ty det var ju fotbollsdags på TV, och inte vilken fjutt-champions-league-final som helst, nä det var ju Sverige-Finland. Och då kan det verkligen inte stå "ERROR", då vill man ju se vårt broderfolk få på tafsen.
Maken trixade. Han fixade. Han klurade. Men TV-skrället vägrade samarbeta på ett synnerligen osportsligt sätt.
Då tittade maken på mig och det glimmade till i hans ögon.
- Du är ju så teknisk, du kanske kan lösa det? föreslog han.
- Teknisk?! Moi?? svarade jag synnerligen förvånat. (Alltså vi pratar om jättemycketmegamest-synnerligen).
- Var inte fånig, fortsatte jag sen, - jag är ju blond så jag begriper mig verkligen inte på "fel PXQ etc".
Men maken han påstod att jo jag var visst teknisk. Beviset var att jag är en sån modern människa, en sån som har Iphone. Hur svag är inte den bevisningen, då?
Jag kände mig dock lite utmanad och grep manualen och tänkte att nu, nu ska han få se på trissor, den gode maken.
Herregud! VEM skriver tekniska manualer? Man trasslade ju in sig redan på första meningen och sen kom man liksom aldrig rätt igen. Så småningom, med gemensamma krafter, kom vi dock fram till att jo, visst skulle det funka, och nog var tv:n förberedd, men för att peta i mojängen i manicken så saknades en mackapär.
Det var då min tekniska sida slog till. Det var då jag greppade Iphonen och ringde syrran och bjöd in oss på fotbollstittande. Mycket lyckat! Vi fick pratat och gått på promenad med lycklig Huligan, maken fick tittat på fotboll och alla fick fika med rabarbermuffins.
Så har man tekniska problem - vänd er med fullt förtroende till undertecknad!
(Och här utbrister hela Huliganfamiljen i ett stort och innerligt tack till syrran!)
måndag 6 juni 2011
6 juni
Ja det är ju väldigt bra med nationaldag måste man säga. I synnerhet när solen skiner som den gör, vilken fantastisk helg det varit! Huliganen tycker i och för sig att det är något i varmaste laget, men han knoppar in i skuggan på altanen och har det nog ganska skönt.
Och skönt, det har jag det också. Här sitter jag i skuggan under äppleträdet på samma altan, virkar, pratar med maken (som försöker läsa en historisk artikel och därför mest svarar "mhmm..."), bloggar och dricker ett glas vitt vin med lite is i. Tanken på att det är måndag och jag egentligen skulle suttit på jobbet gör ju inte känslan mindre behaglig!
Men tro nu inte att jag bara suttit här och slöat hela dagen. Nänä, här har susats runt. Gåtts på tidig långpromenad med hunden (medan det fortfarande var någorlunda svalt), bakats lite, sovits lite (ok det kanske är en ganska slö aktivitet, det medges) och sen så har maken och jag tränat lite på drivingrangen. Det gick väl rätt ok, jag sprätte bollar i diverse riktningar. Sen föreslog maken att vi skulle träna bunkerslag.
- OK! Kör i vind! svarade jag som inte bangar för någonting (om det inte inbegriper skidor och utförsåkning).
Jag vevade på. Sanden yrde. Bolluslingen låg kvar och log försmädligt. Men vad i helskotta?! Jag vevade på igen och nu träffade jag. "Fjutt" sa det och bollen hoppade iväg tre dm och rullade sedan tillbaka. Maken tittade på och frågade med viss försiktighet - han känner nämligen sin frus humör - om han fick komma med ett gott råd.
- Föralldel, sa jag och tänkte för mig själv att det kommer inte att hjälpa. Ånej. Men man ska inte underskatta maken, för rätt vad det var så hoppade bollskrället upp ur bunkern. Och mer än en gång. Då slutade jag. Man ska sluta när man är på topp.
För övrigt så var vi bortbjudna igår. Och jag var så till den milda grad uppsnoffsad att jag hade klänning med bra schvung i kjolen och högklackade skor! Jajamen, här sparades inte på effekterna. Det kändes dessutom som ett överkomligt projekt eftersom vi inte skulle gå längre än in till grannen, så jag klamrade mig fast vid makens arm och stolpade iväg. Och idag sitter jag här och kommer ihåg varför jag så sällan går i högklackat. Mina fötter är liksom inte gjorda för att vara så eleganta - men snyggt är det. Maken jublade, han gillar högklackat och nu får han leva länge på det här minnet.
Och skönt, det har jag det också. Här sitter jag i skuggan under äppleträdet på samma altan, virkar, pratar med maken (som försöker läsa en historisk artikel och därför mest svarar "mhmm..."), bloggar och dricker ett glas vitt vin med lite is i. Tanken på att det är måndag och jag egentligen skulle suttit på jobbet gör ju inte känslan mindre behaglig!
Men tro nu inte att jag bara suttit här och slöat hela dagen. Nänä, här har susats runt. Gåtts på tidig långpromenad med hunden (medan det fortfarande var någorlunda svalt), bakats lite, sovits lite (ok det kanske är en ganska slö aktivitet, det medges) och sen så har maken och jag tränat lite på drivingrangen. Det gick väl rätt ok, jag sprätte bollar i diverse riktningar. Sen föreslog maken att vi skulle träna bunkerslag.
- OK! Kör i vind! svarade jag som inte bangar för någonting (om det inte inbegriper skidor och utförsåkning).
Jag vevade på. Sanden yrde. Bolluslingen låg kvar och log försmädligt. Men vad i helskotta?! Jag vevade på igen och nu träffade jag. "Fjutt" sa det och bollen hoppade iväg tre dm och rullade sedan tillbaka. Maken tittade på och frågade med viss försiktighet - han känner nämligen sin frus humör - om han fick komma med ett gott råd.
- Föralldel, sa jag och tänkte för mig själv att det kommer inte att hjälpa. Ånej. Men man ska inte underskatta maken, för rätt vad det var så hoppade bollskrället upp ur bunkern. Och mer än en gång. Då slutade jag. Man ska sluta när man är på topp.
För övrigt så var vi bortbjudna igår. Och jag var så till den milda grad uppsnoffsad att jag hade klänning med bra schvung i kjolen och högklackade skor! Jajamen, här sparades inte på effekterna. Det kändes dessutom som ett överkomligt projekt eftersom vi inte skulle gå längre än in till grannen, så jag klamrade mig fast vid makens arm och stolpade iväg. Och idag sitter jag här och kommer ihåg varför jag så sällan går i högklackat. Mina fötter är liksom inte gjorda för att vara så eleganta - men snyggt är det. Maken jublade, han gillar högklackat och nu får han leva länge på det här minnet.
lördag 4 juni 2011
Det är olika med helger
Denna helgen sitter jag i sommarvärmen på altanen, iförd sommarklänning och bloggar. Vi har cyklat till stan. Suttit ute och ätit lunch. Njutit av solen, värmen och livet i största allmänhet.
Förra helgen gick ju mer i lammullskoftans tecken. Jo för syrran och jag drog ju till Glasgow för att besöka dottern. Det var nervöst, det var det - skulle vi komma iväg? Med tanke på illvilliga isländska vulkaner som gjorde sitt för att sätta käppar i hjulet. I rent uppfostrande syfte (se hit, alla isländska vulkaner!) vill jag alltså visa en väluppfostrad skotsk vulkan, en som liksom gjort sitt och som nu vilar på sina lagrar och som möjligen är lite svettig att ta sig uppför, men annars är stillsam och beskedlig, nämligen Arthur's seat i Edinburg.
För övrigt var det en mycket trevlig, om än något kylig och regnig helg. Det regnade dock inte hela tiden, ånej! Men liksom ofta. Det var "paraply upp!" och "paraply ned!" ideligen, ideligen. Vi är dock tre rediga kvinnor så vi löste det genom att ägna oss åt lite shopping bl.a. Bl.a. köpte jag mig en prickig väska, för jag insåg att livet, det är liksom inte värt att leva om man inte har en prickig väska. För säkerhets skull köpte jag mig en prickig plånbok också. Allt för att passa ihop med bloggens prickiga tema.
Sen så åt vi också. Såklart. Man kan ju inte resa bort utan att äta? Fast någon haggis blev det väl inte den här gången.... det blev afternoon tea på the Willow tearooms vilket kan beskådas här! Fast vi åt ju nyttiga saker också, härliga frukostar, gröna sallader, pregnant Jooles pasta ur Jamie Olivers bok, frangipani. Oss gick det ingen nöd på!
Det är väldigt bra att resa med syrran. Till exempel om man ska sy maskeraddräkter med miljarders paljetter på. Dottern ska nämligen på maskerad där med skotskt tema. Det snillrika barnet har därför valt att gå som ett regnmoln, vilket känns synnerligen skotskt! (en avgjord förbättring från när hon var barn och prompt ville bli utklädd till bord och jag fick tvinga på henne en tyllkjol och säga ifrån att hon fick väl vara prinsessa som alla små flickor vill - herregud jag kan väl inte sy ett bord?! ). Sy är inte min starka sida. Inte dotterns heller tror jag. Så vi lagade mat och syrran sydde:
Ena dagen skulle vi ta en morgonpromenad i Glasgows fina botaniska trädgård. Denna promenad fick till att börja med ske inomhus eftersom himlen öppnade sig. Igen. Det gjorde dock inget, det finns fina växthus där.
Så småningom klarnade det upp, och jag tvingade med mig syrran och dottern att beskåda rosorna.
Det klarnade upp mer och mer, och vi vandrade längs river Kelvin och det var riktigt fint, vilket kändes som en angenäm omväxling måste jag säga.
Dottern behövde dock ägna sig åt diverse kemistiska aktiviteter. Hennes moster och jag följde med och ställde diverse intelligenta frågor. Eller rättare sagt, det kanske jag inte gjorde, jag begriper verkligen inget av kemi så jag fotograferade sånt som ändå ser påtagligt ut. Labbglas, till exempel.
Dottern utförde diverse mystiska riter i ett dragskåp, och vi fann för gott att lämna henne där ett tag (vilket hon säkert uppskattade!), medan vi drog oss ner mot stan och förberedde shoppingen.
På vägen hem gjorde vi ett stopp i Edinburgh vilket är en vacker stad. Vackrare än Glasgow får man väl säga, även om jag gillar frejdigheten, vänligheten och andan i Glasgow mycket. Jag förstår förvisso inte vad de säger, men man blir glad av att höra det vilda tungmålet.
Men visst är Edinburgh fint?
Skotsk industri ligger också i den absoluta teknologiska framkanten, se bara här!
Det var verkligen en himlans trevlig resa! Mycket prat, mycket mat, mycket shopping och väldigt roligt att få träffa dottern igen. Då blir man så här glad!
P.S. Det regnade inte i Edinburgh. Det haglade. En synnerligen vältajmat liten hagelskur precis utanför en härlig garnaffär så visst kom jag hem med lite garn. Och håll i er nu; det var inte grönt!! Nix ett lila merinoull/silkesgarn fick följa med. Och en härva rött. Men inte den minsta lilla gröna garntåt, vilket kändes lika omvälvande som att syrran besökte en quiltbutik i Glasgow och kom ut utan att ha köpt något tyg!! Jomensåatt. Man kan fortfarande förbluffa sin omvärld.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Dottern utförde diverse mystiska riter i ett dragskåp, och vi fann för gott att lämna henne där ett tag (vilket hon säkert uppskattade!), medan vi drog oss ner mot stan och förberedde shoppingen.
På vägen hem gjorde vi ett stopp i Edinburgh vilket är en vacker stad. Vackrare än Glasgow får man väl säga, även om jag gillar frejdigheten, vänligheten och andan i Glasgow mycket. Jag förstår förvisso inte vad de säger, men man blir glad av att höra det vilda tungmålet.
Men visst är Edinburgh fint?
Skotsk industri ligger också i den absoluta teknologiska framkanten, se bara här!
 |
P.S. Det regnade inte i Edinburgh. Det haglade. En synnerligen vältajmat liten hagelskur precis utanför en härlig garnaffär så visst kom jag hem med lite garn. Och håll i er nu; det var inte grönt!! Nix ett lila merinoull/silkesgarn fick följa med. Och en härva rött. Men inte den minsta lilla gröna garntåt, vilket kändes lika omvälvande som att syrran besökte en quiltbutik i Glasgow och kom ut utan att ha köpt något tyg!! Jomensåatt. Man kan fortfarande förbluffa sin omvärld.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)