Om älgar, morgonpromenader och Runeberg

I förrgår morse tog Huliganen en morgonpromenad - ja det gör vi ju alla morgnar så det kanske inte är så revolutionerande att skriva om. Men det som faktiskt var lite revolutionerande var att när vi spankulerade fram i allsköns samförstånd under en järnvägsbro så brakade det plötsligt till uppe på banken och vi hoppade högt. Bakom staketet fick vi syn på en häst - trodde vi. Då fick vi hjärtat i halsgropen, för hade den rymt? Tänkte den hoppa över stängslet? Jo, det tänkte den - rakt över staketet och ner på vägen. Och då visade sig hästen vara en älg! Första gången jag ser en vild älg får jag den nästan i knäet.

Någon kamera hade jag ju inte med, den låg hemma och hade sovmorgon. Alltså bestämde jag att idag skulle vi gå där igen så att vi nu kunde fotografera Skogens Konung. Huliganen såg tveksam ut och sa att sägs att blixten aldrig slår ner två gånger på samma ställe. Jag såg ju genast den svaga punkten i resonemanget och påpekade att det som gäller för blixtar inte nödvändigtvis gäller för älgar.

Alltså parkade vi oss under järnvägsbron med kameran i högsta hugg. Nu skulle här fotograferas! Efter 20 sekunder tappade jag tålamodet och sa till Huliganen att var det verkligen meningen att vi skulle stå där tills det växte mossa på oss? - Äsch, nu fotograferar jag, så får folk tänka sig en älg, lite fantasi ska de väl kunna ha? sa jag till Huliganen.

Älgbild. Den imaginära älgen hoppade ner en bra bit hitom stolpen på vänster sida

 

Lite snopet kändes det ju, så vi traskade vidare på vår promenad. Huliganen lovade att hjälpa mig leta efter andra djur att kompensera älgbristen med.

Han skuttade framåt längs vägen, hittade bland annat en snigel:

Fast jag vet inte riktigt, känns detta som en fullgod kompensation? Den var ju i alla fall inte så snabb, så man hann få den på bild.

Men plötsligt stannade Huliganen igen! Den därve stigfinnaren och spejaren hade spejat in ett nytt djur!

Nu var spänningen stor, vad kunde det vara? Var det något farligt? Något sällsynt? Något imponerande?

Jajamensan!

ok, kanske inte så farliga eller sällsynta - men medge att de är imponerande!

 

Vi tittade på varandra med ömsesidig uppskattning och sen vandrade vi vidare på vår älgexpedition. Nu var Huliganen taggad! Han sökte både lågt och högt!

... ok då mest lågt kanske..

 

Nu visade det sig att det vimlade ju av vilda djur! Titta bara:

Fjäriln vingad som flyttat hit från Haga

 

..och herr Humla..

 

...och små nyckelpigor..

(Coccinella sa maken. "Du ska ju alltid vara så märkvärdig, cocinella på dig själv du", svarade jag då)

 

Nöjd vandrade jag vidare. Men Huliganen såg lite misslynt ut. - Tror du inte det ser mesigt ut med en massa insekter i bloggen? undrade han. Tänk om vi hittade något annat vilt och farligt, det vore väl bra! Sen tindrade det i hans ögon och han sa belåtet att "då kan jag skälla lite på dem, ja så att de inte attackerar oss så klart". Jag tackade för erbjudandet men trodde mig om att kunna avvärja attacker från de flesta djur vi mötte.

Helt plötsligt så stod de där! Först såg jag den här stilige gynnaren och tänkte att herregud, den har minsann horn, den!

Sen fick jag syn på brorsan...

Huliganen kastade en blick på hornen och den självsäkra uppsynen och beslöt sig för att han nog inte hade lust att skälla, trots allt. Han var lite upptagen med annat. Beundra utsikten över mogna sädesfält till exempel:

utsikten ur Huliganperspektiv

 

Men Runeberg då, undrar ni kanske? Var kommer han in i det här?

Jo, för länge, länge sedan läste jag litteraturvetenskap på det lokala universitetet. Vid ett tillfälle hade vi gruppdiskussion om tolkningsföreträde, vem som har det, läsaren eller skribenten? Då kom Runebergs dikt upp, och en deltagare förfäktade att detta, det handlade minsann om ett älgmöte. Något som seminarieledaren vägrade acceptera, han trodde inte alls att Runeberg tänkte på älgar.

Men jag börjar undra, jag...

Allena var jag,         - check!
han kom allena;       - check!
förbi min bana
hans bana ledde,      - check!
han dröjde icke,       - check!
men tänkte dröja,
han talte icke,            - check!
men ögat talte. –
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden          - check!
blev hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljuva stunden.



Jag ja börjar nog ändå tro att Runeberg också mött en älg på morgonpromenaden.

Klang och jubel, nu är det torsdag!

Och inte vilken jämmergrå torsdag som helst. Nej det är första dagen på nya semesternperioden, nu väntar sju dagars njutningsliv.

Vi började i och för sig rätt så bra redan igår kväll med att dricka rosa bubbel. Och inte vilket jämmertrist rosa bubbel som helst, nej egenhändigt (eller ska det vara makehändigt?) sabrerat bubbel.

Instruktion:

1. Man tar en make, en stor kniv och en flaska bubbel.  Man förmanar maken att vara FÖRSIKTIG!!

2. Maken slår med kniven mot flaskmynningen medan man själv hukar förskrämt och undrar om han vet vad han gör??

3. Poff! flyger korken och bubblet gör vad det ska; bubblar

4. Maken viftar lite nonchalant med kniven och undrar om någon vill ha?

5. Klart man vill! Själva drickande finns dock inte på bild, man måste prioritera. Antingen bubblar man eller också fotograferar man

Giljotinerad kork

Somliga fick inte bubbla, utan nöja sig med att käka servett. Livet är bra orättvist!

 

Semesterkänslan förhöjes ytterligare flera steg genom att ha en Ellen i knäet

 

Och här sitter väl vi och viftar på tårna!

 

Är det dags för likvaka?

Det har ju inte direkt hällt ner här. Regnet alltså. Och jag är ju av den fasta övertygelsen att man vattnar inte i onödan, inte när rent vatten är en bristvara i stora delar av världen och när grundvattennivån är låg här hemma.

Lite känner man sig som Liemannen när man traskar runt i trädgården där gräsmattan prasslar gult och där till och med ogräset flämtar efter vatten. Jag förhärdar mig och tänker att gräset, det kommer alltid tillbaka. Och att det blir ju ett naturligt urval här, enbart tåliga och härdiga plantor göre sig besvär i Huliganträdgården. The survival of the fittest påpekar jag för Huliganen som är strängt upptagen med att slänga runt med bollen-i-snöret.

Men sen får jag ju syn på den här. En av favoriterna. Perovskian som blommar så hjärtknipande himmelsblått på sensomrarna. Nu blommar den inte. Nu ser den ut så här:

Kan det finnas hopp?

Jäkla Darwin.

Kärlek

Det måste vara hormoner eller nåt, för jag känner mig alldeles väldigt känslosam just nu.

Ibland tittar jag på Huliganen och grips av sådana oerhörda ömhetskänslor - jag kan inte förstå att det faktiskt är så att han är min! Att man kan älska en sån liten knodd så mycket. Ibland när jag vaknar så kikar jag över sängkanten ner i hans biabädd där han ligger på rygg och snarkar och får nästan nypa mig själv för att förstå att jag har en hund! Och just den hunden dessutom... vilken tur jag har!

Okej, han kan vara lite gapig emellanåt...

 

...och uppvisa lite piraja-drag...

 

Och det kan väl hända att han tigger lite...

Men se så klok han ser ut!

 

Och vilka gulliga tassar!

Som sagt - supergulliga!

...och mjuka luddiga öron...

...och mjuk, luddig, underbar nacke...

...och svansen! Sötare kan en svans inte bli!

"Jag vet, jag är helt enkelt bäst" tänker Huliganen helt blygsamt

 

Ibland så tänker jag att herregud, varför väntade jag så länge på hund? Varför begrep jag inte att jag är hundmänniska förrän jag blivit så pass gammal? Hur ska jag hinna med? Ha alla de hundar jag vill hinna med innan det är för sent? Det är så många frågor som inställer sig. Orkar man med en liten energisk vätte när man är gammal? Kan man spåra med rollator i skogen? Och kan man överhuvudtaget tänka sig livet utan en sån här:

Nej det kan man väl inte?!

...

Jahaja, det var veckans känslosamma utbrott. Nu ska jag gå tillbaka till att vara mitt vanliga hårdkokta jag.

Vånda

Imorgon är det dags. Imorgon ska det avgörande beslutet tas, så ännu har jag lite frist, lite betänketid. Så nu vankar jag här som en äggsjuk höna och tänker "å ena sidan..." men sen "å andra sidan...".

Det är inte lönt att fråga maken. Inte för att han inte har någon synpunkt, åjo, det har han visst. Men är det en väl underbyggd synpunkt, något som man bör/ska/vill ta hänsyn till? Beslutet är mitt, visst är det så. Ibland är det ju ändå skönt att fråga någon till råds.

Men som sagt, frågar jag maken så svarar han med förlängda ryggmärken, hans automatiska reflexer slår till, vesslesnabbt:

- Långt är fint.

På detta har jag ju bara ett svar, nämligen att jag vänligt påpekar att det är hans neanderthaljag som talar, hans urfader från länge sedan som vill att håret ska vara långt så han kan grabba tag i det och släpa hem hustrun till elden och matlagningen i grottan. Maken vägrar att erkänna släktskapet med sin neanderthalske förfader, men förfäktar ändå envist att långt hår, det är fint det.

Och ja, jo, jag tycker också det är fint med långt. Om man nu inte har sånt där nordiskt hår som jag, flygigt med tunna hårstrån. Då hänger det mest som en ledsen golvmopp, hur mycket man än stylar till det på morgonen. Inte för att jag direkt är typen som stylar till något hår, hur ska man hinna med det när Huliganen ska galopperas runt på morgnarna?

Dessutom ser jag ut som en häst (och inte direkt av ädlaste slag) i långt hår. Plus att det blir varmt i nacken. Plus att man får hår överallt.

Maken lyssnar på mina argument, eller rättare sagt, de studsar mot hans tillslutna örongångar och sen säger han förhoppningsfullt igen:

- Långt är fint!

Jag har haft långt hår, jodå. Det är därför jag vet hur varmt det är. (En period på det glada 80-talet hade jag långt hår, som dessutom var rödfärgat och permanentkrulligt - detta var nog höjden av min hårkarriär enligt maken. När jag påpekar det för min frisör håller hon på att ramla omkull av munterhet. Maken skulle nämligen gärna se att håret förutom att vara långt dessutom var sådär rödkrusigt...)


Samtidigt så vill jag ju gärna att maken ska tycka att jag är lite fin. Jag drar dock en bestämd gräns vid rött permanentkrull, det gör jag. Därför har jag dragit ut på klippningen ett bra tag, men oavsett hur jag ska göra så måste det ju ändå klippas någon gång.

Kanske man kan kompromissa genom att låta luggen växa ut? Fast jag har ju en svag känsla av att detta inte skulle tillfredsställa grottmannainstinkterna. Därav denna vånda.

Makens frisyr, kanske någon undrar? Jodå, han är inte den som bangar för att ändra frisyr! När vi träffades 1976 hade han polisonger. Det har han inte nu.

Jag hade en plan

Eller, tja, plan och plan, det låter ju rätt så högtflygande. Säg så här; jag hade en önskan. En förhoppning. En tanke att kanske vi skulle kunna visa upp hur träningen fortskridit. Tass-i-vatten-träningen alltså, nu när vi fått så himla bra tips av Jea.

Sagt och gjort. Jag tog behövliga ingredienser:

1. En hund av huliganmodell
2. En skål
3. En disktrasa
4. En klicker
5. En näve frolic
6. En kamera

Sen klev vi ut i trädgården och nu, nu skulle jag föreviga hur Huliganen klev i badet, tvålade sig under armarna, plaskade i vattnet och allmänt såg ut att njuta.

- Nu ska vi bada tassar! sa jag uppmuntrande till Huliganen.
- Jaså minsann, svarade Huliganen på sitt vanliga träningsvilliga sätt.

Entusiastisk, engagerad och träningsvillig Huligan...

 

OK, jag fick väl börja med att klicka in honom på disktrasan, targetmattor vet han ju vad det är. Huliganen greppade raskt disktrasan, sprang bort till mig och dängde den med berömvärd precision på mitt ben.

"Nu ska du få, matte!"

 

- Hallå där! sa jag upprört, vad gör du egentligen, det är väl inte jag som är targeten?!!

Matte blev visst lite upprörd, tänkte Huliganen, då måste jag nog visa mig från min lydigaste sida. Huliganen har en något snedvriden bild av vad det innebär att vara lydig, enligt hans åsikt är man som lydigast när man ligger. Alltså la ha sig, helt utan att ta hänsyn till att vad jag ville var ju det där med att bada tassarna.

Så tjurig hon ser ut, bäst jag ligger, tänker Huliganen

 

Jag suckade lite, räknade sammanbitet till 8 792 på mitt vanliga tålmodiga vis och sen började vi om. Jag upptäckte att det hade sina brister att försöka fotografera samtidigt som man klickertränar, så det blev inte så värst väldokumenterat, det blev det inte. Huliganen vägrade nämligen osamarbetsvilligt att tolka kameraklicket som klickerklick, så jag fick koncentera mig på den vanliga klickern.

Han körde förvisso sin egen modell. Visst kom vi så långt som till disktrasan i baljan, men då bestämde Huliganen raskt att om han hämtade upp den, la den på gräsmattan och trampade på den så var det good enough. Tramp som tramp tyckte han, och krävde frolic av matte.

Sen gjorde han också några försök att massakrera disktrasan, men då sa jag strängt till honom att så fick han väl inte göra, hur skulle det se ut på bloggen, vavava?!?!

Och titta noga nu (jag erkänner att det kanske inte är världens mest imponerande bilder, men i alla fall.

Titta, titta! Ser ni! Ser ni vart tassen är på väg?!

 

Och voila! (sa hon utmattat men triumferande)

 

Skalbaggarnas nederlag

När jag skaffade min dator förra sommaren var min avsikt att kunna sitta i växthuset och surfa, blogga och skriva - i en sån miljö måste ju kreativiteten frodas tänkte jag. Glatt susade jag ut dit med datorn i högsta hugg. Bara för att upptäcka att det de icke-existerande trådarna i det trådlösa nätverket inte nådde dit ut! Därför fick bloggen bli vad den blev, utan denna extra stimulans.

Nu var det dock dags att skaffa mera kräm i näteriet tyckte maken och införskaffade en ny router. Därefter dök han modigt in längst in under skrivbordet där det säkerligen var ohyggligt varmt såväl som dammigt. Efter en stund kom han ut på altanen, svettig men belåten. Nu var routern installerad, meddelade han.

- Lösenordet är Läderbagge, väste han konspiratoriskt i mitt öra. Jag kände mig som något i en agentfilm, kastade förstulna blickar över axeln och sen knappade vi glatt in detta lösenord.

Datorn hickade till. Sedan meddelade de på ett sätt som jag enbart kan beskriva som försmädligt att ä:n icke accepterades.

En stridslysten blick tändes i ögonen på maken. Inte tänkte han låta sig besegras så lätt, ånej minsann.

- Jag installerar skiten hela konkarongen igen! utropade han.

Han galopperade raskt in till den andra datorn och hamrade loss på tangenterna. Sedan kom han ut igen och väste lika konspiratoriskt, men nu också triumferande, att det nya lösenordet var Dyngbagge!

. Dyngbagge är ordet! kvittrade jag beundrande.

Datorn tuggade. Sedan meddelade den koncist och utan vidare vare sig spisning, förklaring, rim eller reson att lösenordet icke accepterades. Jag såg att maken nu fick en envis blick i ögonen, och insåg att han kunde tänka sig att prova med såväl ekoxe, jordlöpare, pingborre eller någon annan av alla de tusentals skalbaggesorter som finns, eventuellt med alla dess latinska namn. Själv är jag mer pragmatisk och ville ju ha igång eländet, så jag föreslog fantasilöst att vi kanske skulle försöka med att använda det lösenord som systemet föreslog?

Maken såg ut att tycka att detta var oerhört andefattigt, plus att han nog tyckte att detta var att vika ner sig för lätt, men gav efter.

Således har vi nu en sån där obegripligt och tråkig ansamling av siffror och bokstäver som lösenord, men, å andra sidan, nu kan jag minsann blogga i växthuset!

För varmt för matlagning

Det sägs att det ska bli svalare... och det kanske det blir. I november eller så. Fast ok, nu kanske man inte ska vara spydig, för då blir väl augusti regnig och uppnår inte en grad över huttriga 14 och då kommer man att ångra sina hårda ord och böna och be om lite sommarvärme igen.

I alla fall, när det är så här varmt, då orkar man inte slamra med grytor och kastruller, brässera, koka, sautera, fräsa och ha sig. Inga långkok här, inte. Ens lust att göra plommonjärpar är helt obefintlig. Tanken på att trilla köttbullar får en att rysa.

Mat vill man ju ändå ha. Är man riktigt listig, ja då blir man bortbjuden och får sitta på Ellenfamiljens nya altan och äta en massa god mat. Det hade man ju i och för sig kunnat göra många kvällar... men de vill väl kanske inte ha gäster jämt, kan man tänka? Igår var dock en sån lycklig dag, och njöt man av bubbel, vin, grillat, sallad, melon och lufttorkad skinka och basilikaskorpor. För att inte tala om efterrätt. Ellenbebis fick inget av det här, utan nöjde sig med att gnaga på majskrokar, vilket i ärlighetens namn såg rätt smaklöst ut, men hon var lika glad för det.

Idag var dock en sån där dag då man var utlämnad åt sig själv och sina kastruller.

Då blev det sallad med quinoa, räkor, kräftstjärtar och avokado, och det slank ner, det med.

Moderna träningsmetoder

Det har ju varit ganska, milt sagt, varmt den senaste tiden. Själv har man ju nödtorftigt kunnat kyla sig med ett glas svalt vin i päronträdets skugga, men man bekymrar sig ju om den helnykteristiska familjemedlemmen, djurvän som man är.

Häromdagen fick jag en snilleblixt! I ett enda snillrikt drag skulle jag kunna underlätta för den lille quadropeden samtidigt som han fick lite välbehövlig hjärngympa. Kalla mig Einstein. Jag plockade fram nödvändiga attiraljer och meddelade maken att nu skulle han få se på gnistor! Maken vaknade till ur sin dvala där i skuggan, hasade sig upp i solstolen och tittade intresserat medan jag apterade träningsutrustningen; balja, vatten, klicker och frolic.

Snabbaste sättet att kyla ner en hund är att doppa tassarna i svalt vatten, så nu tänkte jag få Huliganen att själv kliva ner i baljan. Huliganen hyser en viss skepsis mot vatten, om det inte är sånt han kan dricka ur vattenkannan, så jag gissade att det skulle kräva en viss tillvänjning.

Huliganen känner igen en klicker när han ser den, och vet mer än väl att när den är framme så haglar frolicen. Alltså kom han galopperande och tittade intresserat på.

Jag, som är en modern matte, tänkte shapea in beteendet. Eller rättare sagt, shejpa, som vi lite käckt säger på nysvensk träningsdialekt.

Alltså satte jag mig tillrätta och inväntande att Huliganen skulle göra något.

Det gjorde han också - han tog till knep 1A, vilket är att skälla upphetsat. Ja, för all del, det är inte bara knep 1A utan även 1B, 7C, 14F osv.

Jag är en hårt matte, så det blev inget klick för skällandet. Maken började se lomhörd ut.

- Aha! tänkte Huliganen då, och petade till baljan med nosen. Och voila! Klick-godis-duktig! följde som ett brev på posten. (Ja nu får man ju tyvärr sällan brev längre, och om man får det så är det ju för det mesta räkningar eller kallelse till bilbesiktning och det blir man ju inte direkt gladare av... fast nu hamnar jag visst på avvägar här).

- Hallå där! sa maken upprört. - Ska han få frolic utan att ställa tassen i vattnet?!

- Tsss! svarade jag avmätt och drog sedan den där harangen om moderna träningsmetoder och shejping. Maken såg tvivlande ut, men jag lät meddela att här var det var jag som var träningsguru och inte han. Basta!

Under tiden tränade sig Huliganen själv. Mest med att fortsätta skälla, men även med att peta med tassen. Jag klickade och berömde, men tyckte sedan det var dags att höja ribban. Pet-med-tass - INGET klick! Man kunde känna Huliganens bestörtning. Vad nu då?

Sedan körde han ett frentiskt petande, ja det var ett ihärdigt viftande med såväl höger- som vänstertass. Allt ackompanjerat av ett ihärdigt skällande, grannskapet till fromma.

Doppa den tänkte han dock inte. Inte på villkors vis. Maken började se definitivt road och oimponerad ut. "Åt fanders med shejping" tänkte jag då, "det kan väl inte vara meningen att man ska visa tålamod hur länge som helst?". Jag är en handlingens kvinna så jag grabbade tag i tassen och körde ner den i vattnet. Enda resultatet var att Huliganen träffsäkert vispade till så att jag fick en svalkande dusch. Nåja, då blev ju en av oss lite svalare i alla fall.

- Där ser du, sa jag anklagande till maken, hur det går när man följer dina metoder! (Jag är en varm anhängare av tesen att anfall är bästa försvar, i alla fall när man ska komma med undanflykter). Maken hickade till inför denna uppenbara orättvisa, men han är en snäll make, så han hällde inte rieslingen över huvudet på mig.

Under tiden fortsatte Huliganen att träna sig själv. Han studsade. Han hoppade. Han försökte gräva in sig i baljan från sidan.

Tja, sedan har vi fortsatt lite då och då. Egentligen tycker jag det är ganska bra att det tar lite tid, för Huliganen är normalt sett en ganska smart hund (om än envis...), så han brukar snabbt klura ut vad jag vill, och då blir han ju inte så värst stimulerad kan jag tänka.

Idag försökte jag igen. Men nix. Ingen frivillig tass i vattnet där inte. Jag glodde stint på Huliganen, som glodde lika stint tillbaka. Det var verkligen viljornas kamp! Jag började så smått inse att i denna kraftmätning skulle jag kanske komma till korta. Då tog jag fram trumfkortet! Make him an offer he cannot refuse muttrade jag tyst och skar upp lite av Holmgrens hemmalagade lammkorv som maken och jag köpt på Saluhallen.

Och har man sett på fanken! På två röda sekunder lärde sig Huliganen tricket. Inte att kliva i vattnet, ånej, denna begåvade hund lärde sig att snabbt som ögat peta fram lammkorven ur mattes hand! Visst är han smart?!

Ja må den leva!

Idag är det inte vilken dag som helst, ånej. Idag är det bloggens födelsedag!

Precis denna dagen, för ett år sedan, började jag skriva den här bloggen, mest för att ha något att pyssla med med min då sprillans nya dator. Hade jag varit maken hade jag kanske gjort mig ett excelark med sjuttiofnutti kolumner och värden och decimaler och y-axlar och x-axlar. Nu är jag ju som bekant inte det, så inget vore mig mer främmande än y-axlar kan jag ju säga. Skulle vara x-axlar då.

Nej en blogg fick det bli, och jag trodde väl mest att det skulle bli som för många av mina projekt - jag startar storstilat och sen blir det liksom knappt ens en liten fingertuta, som i sagan. Men tji fick jag!

Jag trodde väl förvisso att det liksom skulle bli lite mer seriöst. Att jag skulle rabbla latinska växtnamn och lägga ut strålande träningsbilder på hunden, att folk skulle tänka att "det där, det är minsann en kvinna som vet vad hon gör!". Riktigt så har det väl inte blivit... och hur skulle det förresten kunnat ha bli det?

Men så kul det varit, det här året! Och tänk att man kommit i konktakt med en en massa trevliga personer som man med all säkerhet inte gjort annars. Att man fått se bilder på många fina västgötaspetsar och även andra hundar. Att man blivit inspirerad till att träna lite andra saker. Att man blivit inspirerad till att köpa sig en ny kamera. Att man fått läsa fantastiska texter av folk som faktiskt vet vad de gör. Att det helt plötsligt står otroligt trevliga bloggläsare och knackar på dörren. Att man fått skratta så mycket

Ja det var ju en evig tur att jag för en gångs skull råkade vara lite uthållig.

Kära blogg, nu utbringar jag ett trefaldigt lundensiskt leve för dig; hurra, hurra, HURRA!!!

Fast tårta får du inte, ånej. Bara en rabarbermuffins, och den åt jag förvisso upp själv... sån är jag!

Huliganen älskar mjukisdjur

... med en vild och våldsam kärlek.

Jag är inte säker på att den är besvarad.

Kulturellt inslag

Jag vaknade och drabbades av ruelse.

- Det här duger inte, sa jag till maken. Jag bloggar bara om vindrickande och slappande och Huliganen och slams och trams. Bloggen behöver lyftas till en högre kulturell sfär! Jag känner att alla bloggläsare behöver mer stimulans, mer espri, mer...mer.... äh, inte vet jag, men något annat!

Jag grubblade frenetiskt. Det är ju viktigt att inte fastna i gamla hjulspår. Att inte automatiskt vika av på vägen som är skyltad med "Rosor". Eller "Huliganen". Eller "Vin".

- Gör något kulturellt! uppmanade jag maken. Så att jag kan skriva om det, fortsatte jag sedan.

Maken hukade räddhågset bakom en av sina märkliga böcker och hummade något ohörbart. Jag tyckte mig eventuellt kunna urskilja något om att "...kulturell kan du vara själv...", men jag är inte säker.

Nåväl, igår var vi faktiskt kulturella, till min stora lättnad. Så nu kan jag lite nonchalant, så där i förbigående, tala om att maken, syrran, lite andra vänner och jag var på Trollenäs slott igår. Bara det är ju kulturellt så det förslår, men inte nog med det! Ånej, är jag kulturell, så är jag det med besked.

Vi var och såg Skånska Operans uppsätting av Donizettis Kärleksdrycken, och det var alldeles väldigt trevligt. Dels för att man först äter middag i slottets röda sal, dels för att man sen sitter längs väggarna i gyllenlädersalen, hela publiken på knappt 100 pers, och har ensemblen nästan i knäet. Det är något otroligt häftigt att ha en operasångare på en meters avstånd som tutar på för fulla muggar, där gomseglet vajar som i storm - man begriper inte HUR de kan låta så mycket och det är så att håren på armarna reser sig.

Operan var som operor brukar vara; kärlek med förvecklingar där det antingen a) löser sig i slutet, eller b) alla dör på slutet. Detta var en variant a-opera, och det tyckte jag var trevligt. Man blir ju gladare av ung kärlek som finner varann än av att folk kolar till höger och vänster. Det var ungdomligt, charmigt och endorfinhöjande.

Sådär, nu har jag varit kulturell, nu kan jag återgå till huliganen, rosorna och allt det där.

Mot nya spännande mål!

Inte för att det känns särskilt vettigt att ägna sig åt att fundera på arbetstid när man har semester, men på måndag är det ju dags att kasta sig med dödsförakt in i grottekvarnen igen. Förmodligen med ett riktigt magplask, men i alla fall. (Blandar jag metaforer tycker ni? Äsch, nu får man tänka utanför boxen som det så modernt heter, man kan säkert plaska i en grottekvarn, om man bara lägger den sidan till).

Jag trivs ganska bra på mitt jobb, det får jag nog säga. Framför allt är det ju bra att tjäna en slant till den dagliga frolicen och havregrynsgröten. Fast man ska ju vara måttfull i allt, så därför jobbar jag bara deltid. Ingen idé att överdriva menar jag. Att jobba deltid började jag med när barnen började anlända till huliganhemmet. Min avsikt var att börja arbeta fulltid igen när de började skolan - fast så var det ju det där med att inte överdriva, plus att det ju var rätt så angenämt att glida runt på en räkmacka (vem kan tänkas ha kommit på detta talesätt, i ärlighetens namn låter det ju mest smetigt och kladdigt?), så ja, jag får väl erkänna att trots att barnen både börjat och avslutat skolstadiet så har det liksom aldrig blivit så att jag gått upp på heltid igen. (Om man nu inte kan anse att det är att gå i skolan att doktorera? För i så fall så...)

Men nu blir det till hösten en liten skolgosse i familjen igen! Nej, det är inte Huliganen som ska gå lydnadskurs. Själv tycker han att han är lydig så det räcker och blir över, och jag tycker att det känns ganska onödigt att försöka få honom på skolbänken igen.

Det är inte heller så att det liksom smugit sig in ett nytt lite barn i familjen.

Nej, det är minsann självaste maken som nu ska köpa nya blyertspennor, omslagspapper och suddgummi och traska iväg till uppropet i skolan. Det är nämligen så här att maken funderat lite på livet och meningen med det hela. När han funderat färdigt kom han hem till mig och sa "jag som har en känslig skalbaggssamlarsjäl, jag finner inte längre att det fröjdar mig att periodisera, kreditera och debitera och slipsbeklädd traska iväg till styrelsemöten, nej jag vill få utlopp för min kreativa ådra! Jag vill skapa, jag vill damma ner mig i arkiv, jag vill gräva!"

- Vill du gräva? frågade jag förbluffat då, och tänkte att var det bara det, så kunde han väl få gräva så mycket han ville i trädgården.

Men sen så förstår jag ju så väl att man måste få bana nya stigar på livets väg, att man måste få utrusta sig med machete och hugga sig in på obanad studiemark, att man måste få luft under vingarna. I all synnerhet man helt frivilligt läser böcker som heter sånt som "Skånska privilegie- och reduktionsfrågor 1658-1686. Studier rörande Karl XI:s skånska räfstepolitik och Skånes försvenskning" - har man såna drifter så måste de ju få utlopp!

Alltså börjar maken studera till hösten, och jag tycker det är så otroligt häftigt att i mogen (väldigt mogen, men inte övermogen!) ålder byta bana helt och hållet. Om allt går som det ska, så kommer familjen att begåvas med en arkeolog/historiker, och därför går jag upp i arbetstid.

Och, som jag sade till maken, det passar ju bra, då förstår jag ju än mer varför man åker ut för att titta på utgrävningar, när man nästan är som ett gammalt stolphål själv. - Är jag ett stolphål? undrade maken förvånat. Hellre stolphål än stolpskott, kvittrade jag glatt till svar.

Fast inte på heltid. Man ska ju, som sagt, inte överdriva.

Golf

Maken och sonen trotsade värmen och gav sig ut för att spela golftävling häromdagen. Såsom god maka och mor viftade jag glatt av dem och lyckönskade mig själv till att vara så mycket klokare och förnuftigare, så att jag inte gav mig ut på en golfbana i trettio graders värme.

Efter många timmar kom de hem igen, svettiga, solsvedda och trötta. Jag vinkade lika glatt och husmoderligt välkommen till dem och undrade hur det hade gått.

Maken såg glad ut och viftade med en zingoflaska. Herregud, tänkte jag, nu har det slagit slint för honom, ska man vifta glatt med flaskor ska det väl vara champagneflaskor? Eller möjligen vin i största allmänhet.

Triumferande höll han upp zingoflaskan framför mina ögon. I den befann sig en skalbagge, en som såg lätt klibbig och bedagad ut.

- men golfen då? undrade jag.

- Golfen?? sa maken och såg lätt förvirrad ut. "Jaså den, tja det gick väl sisådär, men titta vad jag hittade på 8:ans tee!" sa han sen lyckligt. Skalbaggen såg inte lika lycklig ut.

Uppenbarligen hade maken snavat över baggen, tvingat sonen att dricka ur sin zingo och sedan ömt burit med sig insekten i stekande hetta runt hela banan. Undra på att han (skalbaggen alltså) såg lite medtagen ut.

Nu är han tvättad och maken har ägnat en lycklig stund åt att artbestämma. Ett hett tips är tydligen att det kan vara en pingborre. (Jamen milde tid, finns det såna??)

Generande hårväxt har den i alla fall. Över stora delar av kroppen.

PS. Maken har just läst inlägget och påpekade upprört att så hade det inte alls gått till! Ånej. Det var på SJUANS tee han hittat baggen. Jag rullar mig i stoftet och erkänner att jag hade fel.