Full fart mot en rallylydnadskarriär!

Nu är vi peppade! Så nu tränas här varje dag, vi kilar bort till Gröningen och kör ett litet pass. Det tycker vi båda är kul, frolic kan ha något att göra med Huliganens inställning, men jag tror faktiskt att han ändå gillar det.

Nu har vi ju bara gått introduktionsgången och då fick vi gå en mycket kort liten bana, men även korta och enkla små banor kan ha sina stötestenar. Vår kom vi det moment som kursledaren sa "detta kan alla hundar -alla hundar kan sitta framför sin matte när de tigger". (Jag pratar alltså om momentet "Sitt framför, höger ingång, framåt"). Finemang! tänkte jag, gäller det att tigga så är vi liksom på vår mammas gata. Trodde jag. Men nu är det så att Huliganen sitter inte rakt framför när han tigger, han sitter vid sidan. Eller ligger under bordet och tjoar. Eller - om han ska var säker på omedelbar framgång - så går han slalom mellan mina ben och sätter sig sedan mellan benen och kikar upp på mig och ser oemotståndlig ut.

Så det där med att sitta rakt framför, det får vi träna på.

Nästa stötesten var momentet "Sitt, gå runt". Dvs, hunden ska sitta och matte (eller för all del husse) ska gå runt. OK, visst satt den lille huliganen. Men när jag gick runt så snurrade han med.

- Sitt still! sa jag då, men hunden hade drabbats av temporär dövhet (det händer ibland i lydnadssammanhang) och snurrade vidare.

- Du får tänka att vi leker "så går vi runt kring en enebärsbuske, enebärsbuske, enebärsbuske..." , buskar står där man placerat dem, föreslog jag då.

- Ska jag föreställa en buske!? sa Huliganen upprört. Näsåminsann att han tänkte vara buske, sådetså.

Jag insåg att vi fick ha ett litet annat angreppssätt, så jag ändrade raskt strategi och föreslog istället:

- OK då, föreställ dig att du är en allsmäktig envåldshärskare och att jag dansar en tillbedjande hyllningsdans omkring dig?

Och jag måste ju säga att jag är så himla klok! För nu när vi var ute på vår kombinerade promenad/träningsrunda, ja då satt han där. Som en liten diktator i västgötakläder som lät sig dansas runtomkring.

Det blir nog bra det här.

Kurs

Jag tror det inte själv, men egentligen är jag nog en kursmänniska; jag har ju nyligen gått fotokurs, photoshopkurs (vilket kanske inte direkt märks), jag har akvarellmålat, dansat bugg, spelat fiol, gått en massa ridkurser och - vilket man kanske inte tror - gått en massa hundkurser. Så jo, jag är nog lite kursmänniska trots allt.

Nu var det ju ny termin. Vad skulle man då välja? Åt vilket håll skulle jag utvidga mina vyer? Ryska? Origami? Redskapsgymnastik?

Sen föll min blick på den lille fyrbente familjemedlemmen. Aha!

- Huliganen, nu är det din tur att gå kurs, det var ett tag sedan! utbrast jag.

Huliganen lät meddela att någon jävla akvarellkurs tänkte han minsann inte gå på, så det så.

- Jag tänkte inte att du skulle måla eller sjunga eller så, svarade jag. Men kanske en liten trevlig hundkurs? Lite lydnad eller så?

Huliganen lät meddela i bestämda ordalag att någon lydnadskurs behövdes minsann inte. - Jag är lydig så det räcker och blir över! var hans inställning. Och jo, jag tycker nog att han är ganska lydig ändå, fast kanske inte direkt på tävlingslydnadssätt...

Men nu hade jag fått kiken på att Lunds BK skulle ha nybörjarkurs i rallylydnad, och det lät faktiskt väldigt kul. Så fick det bli! Och ikväll har vi varit där för första gången, Huliganen, jag, grannen och lille Linus.

Innan vi gick dit förmanade jag hunden; - nu knatar du inte in i gruppen och gastar "tjena, ska ni ha på flabben?!" det första du gör. Huliganen låtsades inte höra. Men jag predikade för honom och till slut gick han med på att bete sig.

Och så kul det var! Det kändes faktiskt väldigt roligt att vara tillbaks i hunderiet igen - och det tror jag faktiskt även att Huliganen tyckte. Trots att han inte fick ge någon på flabben.

Produktutveckling

I förra inlägget skrev jag om en gratis husvärdering som vi fått - men vi har faktiskt fått ännu fler grejer! Tyvärr ingen champagne vilket kan tyckas snålt, rentav lite ogint,  men titta här vad Ica i all sin välvilja skänkt oss, 2 kg gratis mjöl minsann!

 

Jag placerad mjölet på bordet där jag kunde beundra det. Presenter är ju alltid trevliga, så jag kände mig nöjd och belåten. Men sen började jag fundera.

- Är detta den optimala formen för mjöl? frågade jag mig.

Efter att ha funderat ett bra tag, rört, knådat, kavlat och  haft mig så såg mjölet ut så här:

 

Jag kände mig ganska belåten med hur det blivit, så jag tog en närmare titt, och nog är det så att det är bättre än i påse? Va?

 

Men sen så kom jag på hur jag ytterligare kunde förfina konceptet! Man tror kanske inte att det går, men skåda här! Bullfika i växthuset med maken.

 

Nu känner jag att bättre än så här blir det nog inte?

Vad är det för fel på folk?

Helgen har varit utmärkt så här pass långt. Man måste medge att helger i marssol är väldigt mycket trevligare än helger i novemberslask.

Solen visar dock andra sidor av tillvaron. Till exempel visar solen att ens fönsterrutor är alldeles väldigt oputsade. Då ställs man inför ett val; ska man putsa fönsterna på huset eller på växthuset? Ja det är konstigt som det kan bli, men det blev liksom växthuset som drog det längstra strået. Så jag och Huliganen vi putsade och torkade och sprätte vatten och jagade förskrämda spindlar. Väldigt roligt måste jag säga!

Men på tal om växthus så är det så att vi veckan hade vi en snubbe (eller faktiskt en snubba om vi nu ska vara skrupulöst ärliga) som var här och värderade huset. Inte för att vi vill sälja, ånej, men för att det var gratis och gratis är ju alltid bra - förvisso har väl Churchill rätt i att gratis ska vara kall, torr och champagne men okej, varför skåda given granskning i munnen?

Snubban kom, släpptes över tröskeln av huliganen och utförde sitt värv. Själv var jag på jobbet och sprätte papper så jag fick ju inte höra domen i första hand utan fick förlita mig på makens resummé.

Jodå, sa maken, domen hade varit på den positiva sidan och en värdering hade givits.

- Men vad sa hon om vårt växthus då, det måste väl ha satt sprätt på priskalkyleringen mot mount everestska proportioner? frågade jag.

Växthuset är ju liksom min stolthet, min lekstuga och min privata terapihörna. Det kan beskådas i detta inlägg . Visst är det fint?!

Men nä, maken sa att människan inte hade sagt något alls. Inte alls hade brustit ut i glädjetårar, inte ropat att detta, detta skulle liksom få varenda människa att lätta på plånboken!

Nähä.

- Men (sade maken tröstande), däremot hade hon blivit väldigt förtjust i hans lekstuga ! Den hade fått dollartecknen att dansa jenka i ögonen på henne.

Ja, jo, visst är det bra, för visst gillar även jag makens lekstuga. Men hur är man funtad om man inte förstår storheten i mitt växthus?

I alla synnerhet om det har så fina prydnader? Människan måste vara komplett galen.

Och eftersom hon dessutom hade sagt att hela huset måste stajlas och målas helvitt inför en försäljning (som inte ska ske), så kan man ju bara säga pah! åt henne. Möjligtvis kan man snörpa på munnen också.

Helvitt, det har vi haft. Men vårt hus är inget helvitt hus, det är ett sånt som ska ha röd matsal, gult vardagsrum, grönt sovrum, någon slags annat röd i hallen och guldbrunblommigt gästrum. Och begriper man inte det, och begriper man inte att växthuset är kronan på verket, ja då är man nog inte tillräknelig.

Trinitatis

Det blev visst inget bloggat igår. Detta var helt emot planen, för planen var att jobba, äta, titta på Antikrundan och sedan blogga. Den skarpsynte inser redan här att något gått snett. Och jo, det gjorde det. Delvis berodde det kanske på att jag inte hade något vettigt att skriva (vilket i och för sig inte brukar hindra mig från att lägga ut texten), delvis på att jag knoppade in redan efter 15 minuter av Antikrundan och sedan bara dök upp ur dvalan lite sporadiskt.

Så det fick bli så att jag rände runt med hunden på en kvällsrunda och sen stöp vi i säng.

Maken, som är av hårdare virke, behövde inte gå och lägga sig, utan han kom in för att dela ut en godnattpuss när både jag och hunden landat på kudden resp. biabädden.

Maken hade dessutom haft en härlig dag, full av föreläsningar på Historiska muséet och han hade underhållit mig med den rafflande historien om att Sven Tveskägg kan ligga begravd i Trinitatiskyrkan som man hittat här i Kattesund - tänk bara, en gammal historisk kung i vårt lilla Lund!! Ja man baxnar.

Nåväl, detta är faktiskt inget sidospår, utan bara en förklaring till att maken redan var inne på treenighetsspåret. Han tittade nämligen på oss och sa belåtet att vi är ju som Treenigheten - fadern, sonen och den heliga ande!

Men vem skulle vara den heliga ande? undrade jag då. Men då tittade vi båda på Huliganen som låg hoprullad i sin bädd och snarkade belåtet. Fast då blev det ju lite bekymmer, det där med "fadern" och "sonen"... äsch insåg vi sedan, vi är ju en mycket mer sekulär treenighet!

Hussen, Matten och den helige lille Anden. Jojomen.

Och nu har jag precis varit ute på morgonrundan med den lille Anden.

Jamen titta här då!

Jag skrev ju för något inlägg sedan om garnet jag hade köpt. Garnet som behövde nystas - och detta väckte tydligen anklang hos mången bloggläsare som hjälpt sin mamma med att hålla härvan.

Själv har jag ju inga hemmavarande barn att terrorisera med härvhållande, Huliganen vägrade ställa upp och maken flydde fältet så fort jag viftade förföriskt med en bomullsgarnsände... så jag fick väl nysta på för egen maskin. Jag nystade. Och jag nystade. Sen nystade jag lite till, det tog en jädrans tid rent ut sagt.

Men nu! Skåda så vackert, nu är det färdignystat!

 

Alltså, jag tycker det blev så himla fint så jag blev ju tvungen att dokumentera detta för omvärlden. Eller bloggvärlden. Eller vem som vill titta i största allmänhet.

 

När jag stått där och beundrat mitt verk så kom jag att tänka på att nystanen nästan liknar små färgglada påskägg. Och nu är det ju inte så vansinnigt långt till påsk.

Jag tittade på nystanen.... och sen tittade jag på hunden... och sen så tänkte jag så det knakade! Här fanns ju faktiskt material till ett sjuhelsikes påskkort!

Jag placerade således ut nystanen så att de skulle ligga där och se ut som påskägg av påskigaste slag och sedan bad jag Huliganen sätta sig där och se ut som en påskkyckling.

- Tänk Påsk! Tänk Kyckling! Visualisera dig själv som en Påskkyckling! instruerade jag honom och kände mig som en demonregissör av bergmanskt snitt.

Men jag vet inte riktigt... utstrålar detta påskkänsla?



The survival of the fittest

Nu när vinterns grus börjar sopas upp från vägarna, så spritter det ju onekligen i de gamla cykelbenen. Cykla är bra! Precis som kinderägg. Tre saker i ett enda paket; bra för miljön, bra för flåset, bra för plånboken. (Fast inte så mycket choklad).

Men så var det det där med växlarna... jag har en gammal cykel som plötsligt, på det mest oresonliga vis, släpper ur växlarna. Väldigt obehagligt.

Maken, som är en snäll make, erbjöd sig att lämna in cykeln hos en av de 15 lokala cykelmånglarna så att de kunde prata allvar med den.

Han återvände i triumf; cykeln var inlagd för omplåstring. Sedan meddelade han mig att cykelhandlaren sagt att växeltillverkaren av just den sortens mojäng som min cykel är behäftad med rekommenderade att man en gång om året monterade av baknavet och rengjorde det. Detta tyckte dock cykelhandlaren var till att ta i; en gång vart fjärde år rekommenderade han.

Jag köpte min cykel 1994. Är det någon som tror att jag monterat vare sig av eller på? Eller rengjort för den delen?

Ånej, här klemar vi inte med baknav.

Jahaja - jag är minsann inte bitter

Ånej. Varför skulle jag vara bitter för att det är måndagsmorgon och nu behagar soluslingen komma med den där vackra gryningssolen? Nejdå, jag är minsann mer storsint än så. Och bara för att bevisa det så ska jag dela med mig av mina bästa trädgårdstips.

Jag är säker på att ni alla kan de där vanliga; rosor ska beskäras när björkarna har musöron, maskrosor i gräsmattan är skit, kirskål är ännu mer skit. Så det behöver jag ju inte tjata om igen. Nej den absolut viktigaste kunskapen, den är att veta; när ska man fika med grannen i växthuset? Och svaret på den frågan, det är liksom det nav kring vilket hela trädgårdsarbetet cirklar.

Svaret? Så ofta som möjligt. Igår uppfyllde jag den kvoten, det känns bra att veta.

Glöm nu inte det här!

Söndagsmorgonplan

Jag hade en plan för söndagsmorgonen. Den var så här:

1. gå upp tidigt
2. åk ut med hunden och fotografera gryningssolskenet
3. motionera bort lite av gårdagens bubbel och tårta

En bra plan på alla sätt och vis, det tycker jag även så här i efterhand. Hur blev det då? Tja det sprack redan på punkt 1 kan jag meddela. Hanen hade hunnit gala minst 37 gånger innan jag hasade mig ur sängen, och klockan var redan 07.20 innan vi var ute vid Måryd, huliganen och jag. Maken låg då forfarande fast förankrad i sängen, hans plan för söndagsmorgonen var uppenbarligen som följer:

1. sov

OK, tänkte jag, det är ju ändå hyfsat tidigt, och kameran har jag med, vi vandrar vidare i planen. Men ta mig tusan, det sket sig även på andra punkten! Jo för solen som enligt alla meteorologiska källor skulle lysa över oss den var inte där. Förmodligen följde den makens plan. Nu var goda råd dyra. Dock återstod punkt 3. Här fanns ju fortfarande möjligheter att rädda något av planen.

- Spring du! sa jag uppmuntrande till Huliganen. -Här behövs motioneras, och matte orkar inte riktigt. Jag delegerar det till dig, det är ju så modernt. Och som han sprang, min lille kompis! Han bangar inte för lite motion minsann.

 

 

 

 

När Huliganen ränt upp och ner i backen så att kalorierna farit all världens kos och jag kände att nu, nu var nog såväl princesstårta som cup cakes ordentligt bortmotionerade var Huliganen törstig. Vi vandrade då bort till Boijsens dammar.

Väl där fortsatte denna dag i motsträvighetens tecken, för vad hittade vi väl då? Jo is!! Jädrans vilket hårt vatten, tänkte Huliganen.

 

 

Jaha, vad skulle man nu göra? Nu när man inte kunde fotografera soluppgånger, rosor i motljus, blommande liljekonvaljer?

Villrådig stod jag där med kameran i högsta hugg, men så föll min blick på världens vackraste motiv; Huliganen himself!

 

 

 

Fast nu börjar jag ju undra om det är lite för mycket hundbilder här? Kan det vara för mycket hundbilder är ju nästa fråga? För säkerhets skull får jag väl slänga in en annan bild. På något som inte är en hund.

 

Tja, det var väl det. Min fina plan gick ju rent åt fanders, men det var en skön runda ändå tycker vi, både Huliganen och jag. Maken som följde sin plan till punkt och pricka tycker nog det var minst lika skönt att inte följa med.

Men observera nu! Nu har jag faktiskt skrivit flera rader utan att lägga in en hundbild, så nu är ni väl mogna för en till, nu när man är inne på sluttampen? Och då en bild på en sluttamp i verkliga livet, eller IRL som vi moderna människor säger.

 

Och nu, nu är det dags att baka chokladkolakakor. Nu hinner jag faktiskt inte sitta här och blogga längre.

Nu kallar John Blund

Först ska det bli en liten kvällsrunda dock. Sen ska det ramlas i säng, och det kan väl hända att man redan småsnarkat i soffan lite. Men vem kan klandra en för det? Det har ju inte varit vilken vanlig lördag som helst. Ånej, idag har man varit på kalas! Man har bjudits på champagne, massor av god mat och tårta ovanpå det. Man har träffat en väldig massa trevliga människor! Bland annat en och annan hundbloggare som man inte träffat förut. Alltså har det pratats en hel del hund också, vilket ju är alldeles väldigt trevlig. Tänk så mycket roligare det är att prata hund än att prata skatteregler och utbredningen av barkborrar i Norrlands inland till exempel.

Ja, också har det druckits champagne. Sa jag det? Man har också skalat av sig den vanliga beklädnaden och till och med iklätt sig klänning. Ja ni förstår kanske vidden av festligheterna när man rapporterar att man även iklätt sig högklackat?! Det ska mycket till för det - men vad gör man inte när Briardens och Beardisens förträffliga matte fyller år. Så nu utbrister man i ett litet jamåhonleva här på sin kant, och sen stämmer man möte med Morfei.

God natt!

Om hunduppfostran

Här i Skåne har det regnat och slaskat lite, tjälen börjar försvinna och man blir härligt lerig när man är ute på hundpromenad. Efter alldeles för mycket snö denna vinter (man är ju skåning för bövelen och inte skapad för att stå ut med för mycket vitt elände) fröjdas man åt dessa tecken på vår.

Huliganen och jag tog således en rask och rejäl promenad. I harmoni vandrade vi hand i hand längs livets väg. Eller, tja, kanske inte precis hand i hand, men tillsammans kan man ju ändå säga. När vi var på hemväg över S:t Hans backar kände jag ett behov pocka på. Nej inget sånt behov! Nix, ett behov att tala med sonen. Eftersom sonen befinner sig i Halmstad och jag i Lund kan man ju inte bara höja rösten och tjoa till, det vill modernare apparatur till. Således fipplade jag fram mobilen ur fickornas djup från röran av bajspåsar, frolic, vantar, koppel, näsdukar och annat nödvändigt.

Samtalet expedierades under promenadens gång (jojomensan, simultankapacitet på hög nivå, här ser ni en som både kan gå och prata. På en och samma gång!!!).

När sen mobilen skulle förpassas ner i fickan igen skulle vantarna på. Eftersom man har två händer är det ganska lagom med två vantar. Men då upptäckte jag det! Det fanns bara en (1) vante kvar! Efter att ha grubblat på detta ett tag, efter att ha jämfört antal händer med antal vante kom jag fram till att det saknades en!!! Jag vände mig om. Spejade ut över nejden. Och långt därborta låg en liten, liten, ensam, eländig och ynklig vante. Bara att bita i det sura äpplet och traska tillbaka, tänkte jag. Hos mig är tanke och  handling ett (ja ibland hoppar jag faktiskt över det där med "tanke" och går direkt på handling), så jag vände tillbaka.

Men vänta nu här... jag har en hund med mig. En som borde kunna skickas i enklare ärenden, tänkte jag sedan.

- Hörredu Huliganen, löp iväg och hämta min vante! sa jag till min trogne följeslagare.

Denne tittade förstrött upp från en intressant snusfläck och sa "ööööhhhh... va? Ska JAG? Hämta DIN vante?? Gör det själv, det var du som tappade den."

Sån insubordination kan man ju inte tåla, så jag sa bestämt till honom att skutta iväg och hämta vanten. Huliganen suckade lite men rände iväg. Rätt så snart leddes han dock på avvägar in mot ett buskage där det uppenbarligen doftade jättegott, så då fick jag harkla mig så att mullrade över halva Lund.

- Herregud så brått du har då, sa Huliganen försmädligt men sprang fram till vanten, markerade den och kom tillbaka.

- Nu är det inte spårpinnar det där, sa jag småsurt, du ska hämta vanten, inte bara markera den, då får jag ju ändå gå själv, och det vill jag inte. Det är jag som är matte. Du är hund. Alltså ska du lyda mig och inte tvärtom, det står i alla hundböcker. Alla de där böckerna som du uppenbarligen inte läst.

Huliganen tyckte att jag var kinkig och småpetig men insåg att han fick väl göra en ansträngning till, så han löpte tillbaka, lyfte upp vanten ("Bra!!!" jublade jag som tror på att man ska belöna sin hund), och slängde den sedan med en snitsig snärtande rörelse rakt ner i en vattenpöl. En lerig vattenpöl. Då gick jag och hämtade vanten själv, jag vet när jag är slagen.

- hit me' en frolic, sa Huliganen, nu har jag gjort mig förtjänt av en.

Ånej minsann, svarade jag, man kan väl inte få frolic när man dänger vantar i pölar och inte alls utför ärenden till belåtenhet. Då fnös Huliganen. Pah! sa han sen överlägset och påtalade att han fick ju ändå frolic för det mesta, så varför inte nu?

- Read my lips, sa jag bestämt. Det blir ingen frolic. Vad är du för en bruksspets som gör lite som du vill? Som apporterar vantar rakt ner i lera? Som har åsikter om det mesta och för det mesta helt andra åsikter än matte? Det blir ingen frolic. No frolic. Rien du frolic! Kein. Nein. Njet. Nada. Sådeså. Jag är Bestämd. Konsekvent. En riktig ledartyp!

Huliganen log lite i mjugg.

...
...
...

jajaja - det blev väl en frolic då. Var det någon som trodde något annat?

Milstolpar

Jag har skrivit tidigare om makens bravader i köket. Han har ju gått från att

1. när vi träffades på universitetet förvisso laga mat, men med stöd av en mycket kompetent kompis, till att 
2. vara en sån som koker potatis i exakt 20 minuter enligt instruktionen, och sen rycker man kastrullen av spisen oavsett om potatisen är färdigkokt eller ej, till att
3. så småningom nästan inte laga mat alls, men däremot vara en mycket positiv och uppmuntrande ätare av den lilla hustruns (=moi) lagade mat, till att 
4. när han tog tjänstledigt för studier ta över matlagningen på vardagar och djärvt kasta sig ut i kokböckernas förunderliga värld

Och nu! Nu har ytterligare en milstolpe passerats. Jag tror faktiskt inte han märkte det själv, det gick liksom på räls. Häromdagen kom jag hem till köttfärs- och spenatpaj kryddad med ost och pepparrot. Väldigt god, tyckte jag, men maken rynkade lite lätt missbelåtet på pannan.

- Det hade blivit bättre om man haft i lite mer grädde och kanske värmt osten sa han, greppade raskt pennan och skrev in förbättringarna i receptet. !!! Det var som i en sån där sentimental film när boxaren som varit utträknad 72 gånger kommer igen i sista ronden och knockar den lede skurken, triumfatorisk musik hörs och inte ett öga är torrt.

(okej ungar, om ni läser det här kan ni hämta upp er tappade hakor nu).

Maken har nu alltså gått från att vara en man som viljelöst styrts av recept till att kreera själv i köket! Jag ska kanske börja kalla honom Jamie? Eller herr Oliver? Alltså, vilket tycker ni skulle passa maken bäst?

I detta inlägg nämns inte hunden alls, märkligt nog

Det behövdes mer garn. Och eftersom jag är en modern handarbetstant så beställde jag, med viss bävan, på nätet. Sen gick jag där och väntade. Bet på naglarna och suckade otåligt. Varje dag rusade jag ut till brevlådan och tittade. (Fast vad jag gjorde det för, det begriper jag ju inte, för i dessa moderna tider så får man ju ett sms med meddelande om att garnet är för avhämtning, så de där suktande turerna till brevlådan, de kunde jag besparat mig).

Men nu är garnet här! Titta så fint! Jag medger, jag hade svårt att välja färg.

Fast sen så kan man ju inte köra igång med virkning direkt - härvor måste nystas, det kommer man ju ihåg sedan sin barndom när man fick hjälpa mamma med det. 

Raskt grep jag mig verket an. Jag nystade och jag nystade och sen nystade jag lite till...

- Vad gör du? undrade maken förbluffat när han passerade.

- Jag står här och letar efter den röda tråden, svarade jag då.

Fast, kom jag sedan att tänka på, jag har ju inte köpt något rött garn! Var ska den röda tråden då komma ifrån? Jag får kanske beställa lite till?

En upptäckt

Det är märkligt hur mycket mer inspirerande och  mysigt det är att jobba när det är något som snarkar under ens stol.

Helst en hund.

Dramatik i Huliganhemmet!

Dagen började bra. Lite vårkänslor i luften och jag och den lille Huliganen vandrade ut i morgonen. Med vippande flipp-flopp öra gick vi längs fälten vid Vallkärra kyrka och då hörde vi lärkan i skyn! Jo, jag svär - och det hoppade till av fröjd i hjärtat. Om det gjorde det hos fyrbeningen vet jag inte riktigt, han var mest upptagen av Viktiga Saker; 1) snusa, 2) sprätta, 3) pinka.

Vi kom bort till ett annat fält; och där stod en buke gäss och betade. Ja det är ju det där med ornitologi. Det kan ha varit kanadagäss. Eller möjligen albatrosser? Med tanke på att fältet var fullt av - ursäkta mitt grova språkbruk - gåsskit så tror jag ändå på flygfän av gåsart. Huliganen spetsade örat och tittade intresserat. Flygfäna glodde tillbaka och bestämde sig sedan för att fly fältet. Kvar låg enbart en hög med - ursäkta igen - gåsskit. Det kanske är ett vårtecken, men jag kände att jag ville ha vårkänslor av mera finstämd natur.

- Nu drar vi oss hem och tittar på våra vintergäck igen! förslog jag. Huliganen var med på noterna och rände ut i trädgården och letade vid äppleträdet.

- Nästan rätt Flopsy, sa jag uppmuntrande. För de var ju inte så långt borta, de där gula sakerna.

Huliganen skuttade iväg, men sedan stannade han och tittade strängt på mig.

- vad var det du kallade mig?! undrade han upprört.

- Förlåt, du är ju mattes lille flopsöra, sa jag då med min allra som fjolligaste matteröst, jo för han är ju så makalöst söt!

Huliganen vill inte vara söt. Han vill vara hårdkokt och tuff och grabbig, det är vad han vill lät han meddela. Med eftertryck.

 

Sen tog han sitt pick och pack och flyttade!!!

- Jag drar! Här kan man ju inte bo. Nu flyttar jag och sen kan du sitta där och ångra dig matte!

 

- Här inne ska jag bo. Ensam och stark och självständig. Ingen som kallar mig gulleplutt, ingen som kommenterar mitt öra. Ha!

Men detta var ju rakt inte meningen! Jag stod där och stirrade moloket in bland grönskan och skymtade då och då en liten kamouflerad Huligan, en som var sårad i sin manliga själ. Herregud så tomt det skulle bli! Ingen som satt och tiggde ost när man öppnade kylskåpet. Ingen som snarkade i soffan när man satt där och virkade. Ingen som snusade i sin biabädd bredvid min säng. Ingen som ville följa med ut på promenader.

Framtiden tedde sig kall, karg och ödslig som en sibirisk tundra. Jag försökte locka ut honom men möttes bara av fnysningar. Ånej, så lätt lät han sig inte blidkas! Så då fick jag ju ta till list. Jag sträckte på mig, tittade på klockan och sa för mig  själv att nu är det nog dags att gå in och dricka en kopp te och äta en ostmacka....

Och se! Det fungerade! Han kom uttraskandes och frågade; sa du ostmackar? Med cheddar?

 

Det var ju för väl! Nu kan jag andas ut. Och jag lovar, jag ska sluta jollra över hans gulliga öra. I alla fall när han hör det.

Men medge att det verkligen är något att jollra lite över - har ni sett så gulligt?!

Botemedel mot rusk

Idag har det varit rackarns ruskväder, hela dagen. Blåst och regn och snöslask och rusk... inte direkt inbjudande, det kan man inte påstå. En av de där dagarna när man helst vill kura inomhus. Och när jag säger "kura inomhus" då menar jag ju inte direkt på jobbet.

Då är det betydligt trevligare att komma hem och hitta rosor på bordet.

 

Genast spratt det till i livsandarna. Blommor är nämligen ett osvikligt spritt-medel.

Inte nog med det, sedan var det dags för mat. Gudskelov, dagen hade dittills mest bjudit på havregrynsgröt och det är nog så bra, men nu kände jag att det var dags för något helt annat. Och detta "helt annat", det serverades i dessa skålar som fick följa med oss hem från vårt förra besök i Glasgow:

Jag är lite svag för le Creuset-grytor ända sedan jag köpte vår egen - jag känner mig alltid så himla fransk och chic när jag lagar mat i den! Det är nästan så jag tror att jag ska börja brista ut i tungomål, och då närmare bestämt fransyskt tungomål, när jag lagar mat i den. Detta vore i och för sig högst oväntat eftersom min kännedom om det franska språket är ganska begränsad.

I vilket fall som helst, i Glasgow finns en butik som enbart säljer le Creuset-grytor i alla modischanger och dit in klev vi. Trygga i förvissningen att vi ändå inte kunde ta någon med hem, de väger för mycket för att ta i handbagaget. Vilket vi tyckte var ganska bra, med tanke på att de inte direkt är gratis.

Men så stod ju de här små raringarna där! Och det gick ju itne att motstå, fast jag oroligt kved att "de kommer inte att få plats i resväskan", medan maken hur trosvisst som aldrig det försäkrade att det gjorde de visst det! Och nu vet jag inte om jag ska vara nöjd med att han hade rätt och att vi fick hem de här små grytskålarna, eller om jag ska reta mig på att han hade rätt och jag hade fel? Nåväl, strunt i det nu!

Lyfte man på lockat så hittade man dagens kvällsmat, fisksoppa!

 

Och det var väl där någonstans som jag kände att den här dagen, den är en rackarns bra dag. Regnrusk till trots.

Avslöjanden

Jag har en tid gått och hållit tyst om en sak. Tänkt att - äsch det är väl min ensak, allt behöver man väl inte avslöja på en blogg? Hela sitt liv intill skostorlek och om man gillar löskokta ägg? (det gör man inte). Jag har tänkt att jag kör på som vanligt, låtsas som ingenting.

Men samvetet har gnagt, gnagt lika ihärdigt som någonsin Huliganen på ett märgben.

...nu känner jag att jag kanske inte gör mig förstådd? Är det dags att ta bladet från munnen? Svälja stoltheten och börja från början?

Alltså, jag är ingen smalspårig finkulturell biobesökare. Ser jag att det kommit en albansk-makedonsk samproduktion på bio som handlar om kolgruvearbetares själsliv så står jag förmodligen inte först i kön. Men jag gillar filmer som får mig att tänka lite. Känna lite. Reflektera. Skratta. Gråta. Och jo, för all del, är Johnny Depp med på ett hörn så desto bättre! Mer Depp åt folket är min paroll.

Men förra veckan, vad jag befann jag mig sittandes och begloendes? Ja ni har säkert gissat det; Welkom to Knohult!!!! (här krävdes många utropstecken). Jag kunde ju skylla på maken som har en märklig fäblesse för allt som alla andra bara stirrar förvånat på. Jag kunde ju låtsas som om jag satt och fnös överlägset hela tiden. Men sanningen är att jag skrattade gott! OK, ingen Depp, men många skratt. Ja ingen kan ha varit mer förvånad än jag själv! Är detta JAG, sa jag till mig själv, som sitter här och skrattar?!

Se där. Den sjaskiga hemligheten avslöjad. Nu känner jag mig liksom lite renad, men också lite lätt generad.

Men så igår var maken, syrran och jag och såg the King's Speech, där Colin Firth gjorde en fantastisk prestation. En film väl värd att se! (trots, återigen, en sorglig Depp-brist).

Så skönt det känns - jag har återupprättat min cineastiska ära och kan åter se er i ögonen. (Ja detta ska tolkas bildligt, ni tror väl ändå inte att jag sitter bakom era datorskärmar som en annan stalker och håller koll på er? Va?)

Det där med Åsa-Nisse.... det kan väl vara glömt nu?

Nu är det vår. Så det så!

Visserligen var det minus en hel del grader imorse, och när Hugilanen och jag var ute på Backarna på morgonen så var det rimfrost överallt. Men solen sken! Vissa av oss rullade sig jättemycket i där frostiga och mös och pös. Andra bara mös.

Sen kom vi hem, åt frukost och gick ut i trädgården - ja idag har vi varit ute nästan hela dagen. Eller ute och ute, det är lite hur man definierar "ute". Inne fast ute, kanske man kan säga? Idag gick det inte att stå emot, nu var det dags att börja väcka växthuset ur törnrosasömnen. Så medan maken stånkade sig igenom Vasaloppet så bar vi ut alla krukor. Slängde alla lik. Olivträdet var dock alldeles väldigt levande, och det kändes bra!

Därefter utbröt det stora krukdiskningsraseriet. (Och som parantes: en sens moral av detta är att är man ordentligt, så skulle man diskat krukorna i höstas så hade de liksom varit färdiga. Men hur dumt hade inte det varit? Då hade man ju fått göra det i mörka november i stället för att stå i marssolens sken. Skjuta upp har sina poänger).

 

Sen blev det dags för årets första fika i växthuset. Det är livskvalitet, det!

 

Dags för årets första pensé - man kan ju inte låta bli, fast det fortfarande är kallt, som sagt.

 

Och när jag var och köpte penséen så stod den där och kallade. Inte kan man motstå? En äggskalspelargon, nej den måste ju följa med hem. Nu när alla krukorna är diskade menar jag. Någon nytt ska man väl ha av sin flit och nit?

 

Jag vet att det bara är mars. Att det kan komma mer snö. Kallare minusgrader. Iskallt regn som blöter ner en. Kalla vindar som blåser motvind. Men det skiter jag i! För idag var det vårkänslor. På hög och pelargonig nivå!

Motarbetad av Moder Natur

Strålande sol idag. Tänkte hjälpa våren på traven. Tänkte gräva upp en liten tuva snödroppar som ännu står i sin linda därute i den kyliga luften, plantera den i en liten fin glasburk jag har, lägga lite murgrönsrankor runtomkring. Sedan hade jag tänkt ta en vacker bild på dem, med kort slutartid och stor bländare. Hade funderat ut en bra titel. Skulle lägga ut alltihop på bloggen.

Jag klappade mig själv på axeln, stolt över min braiga idé. Här skulle både vårprydas inomhus och bloggas i en och samma smäll.

Kliver ut i trädgården med Huliganen i släptåg och planteringsspaden i högsta hugg. Riktar ett välriktat litet hugg mot snödroppstuvan och det tar liksom bara stopp. Det går nämligen inte att gräva i styv skånsk lerjord när tjälen gått på djupet. Detta borde man kunnat räkna ut. Ibland undrar jag hur jag själv tänker?

Alltså sitter jag här i soffan och virkar lite samtidigt som jag lyssnar på reportaget från skidskyttet. Då undrar jag; är det inte på tiden att Christer Ulfbåge slutar säga "jajamensingen"?? Låter det inte lite väl töntigt när en vuxen karl använder såna uttryck. I tv? Påpekade detta för maken som då tyckte att det vore på tiden att karln slutar säga något överhuvudtaget. Åtminstone i tv.

PT

Huliganen och jag har nyss varit ute och ränt runt St. Hans backar. Upp och ner, hit och dit. Tittat på utsikten, jagat varandra lite grann. En timme var vi ute.

För en liten, liten stund sen kom vi hem och sa hej till maken som trodde att han låg i sängen och läste tidningen. Det gjorde han inte, kan vi meddela. I alla fall inte om han inte kan se genom ögonlocken.

Själv kände jag att de ska bli skönt att sitta ner med en kopp te. Lägga upp fötterna. Huliganen däremot, han fick ett av sina stollingaryck. 17 varv runt matsalsbordet i 190 knyck. rusa in i arbetsrummet och göra en stoppsladd på mattan, sedan ner i vardagsrummet och varva soffbordet, för att därefter börja om runt matsalsbordet igen.

Jag borde kanske anlita honom som min träningscoach? Nog är det så att såna som är lite inne av sig har sin egna Personal Trainer?

Det rycker i vårkänslorna

Efter en ganska, med förlov sagt, pissig vecka blev det fredag. Jag parkerade mig i horisontalläge i soffan och åhörde makens städande. Med åhör menar jag kanske inte direkt brummandet från dammsugaren även om det också förekom; nej jag menar när maken går och påpekar "nu dammtorkar jag tavlorna".... och "nu dammtorkar jag på TV-bänken". Emellanåt avbröts detta av ljuden av maken och Huliganen som hade dragkamp om dammtrasan.

Efter ett tag kände jag att det var risk för att man skulle bli dammtorkad själv om man låg kvar, så jag tog hunden och vandrade ut i marseftermiddagen. Och har man sett! Plötsligt stod den där, årets första vintergäck. Och den blommade i grannens trädgård!! Jag blev grön av avundsjuka och galopperade raskt hemåt med hunden i släptåg för att se om inte vi hade någon vintergäck. Som tur var hittade jag en modig liten samling vid det gamla äppleträdets fot.

Okej, man får väl medge att som blomma betraktat är den kanske inte så överväldigande, men eftersom det är årets första så blir man ju nästan tårögd av förtjusning.

 

- Titta! sa jag förtjust till Huliganen, jag ville ju att han också skulle få njuta av vårens lille budbärare.

Huliganen tittade. Med outgrundlig blick spanade han ut över den trädgård som jag tror är min, men som  han med upphöjt lugn vet är hans domäner.

- Jamen du tittar ju åt fel håll! påpekade jag. 

- Hitåt då? sa Huliganen. - Jag tycker jag gör mig i profil.

Jag försäkrade honom om att han är väldans stilig i profil, precis som ur alla andra perspektiv, men det var ju inte ditåt heller.

 

Frolic är minsann bra till mycket.