Ibland blir det bara så himla konstigt

Som nu till exempel. Jag skulle egentligen packa liten väska, städa litet golv, skriva liten inköpslista, hänga liten tvätt.

Gör jag det? Hur jag än känner efter, så känns det mest som om jag sitter i fåtöljen och surfar lite. Mycket märkligt tycker jag.

Fast jag har hunnit med väldigt viktiga och väsentliga saker också, förutom det där med golvet och tvätten, hör bara: jag har varit nere i vinkällaren och hämtat upp en flaska bubbel, jo för snart drar vi ut till landet, ut till fåglarne... nej jag menar ju att vi ska ut till Ellenfamiljen och fira Valborg. Dessutom har jag bakat en körsbärstårta på chokladmandelbotten som ska följa med dit ut. Alltså har jag hunnit med det väsentliga, så jag tror jag hoppar över det där med dammsugning osv.

Har redan hunnit med ett dagens utbrott, så jag tror jag ska lyckas hålla mig lugn och snäll resten av dagen.  Men visst är det märkligt att folk kan vara så urbota korkade, ja alla utom jag förstås. Och ni, såklart! (skyndar jag mig att tillägga så ingen blir purken).

Nu hinner jag inte mer, nu ska jag gå och packa lite frolic och tandborsten så att det väsentliga kommer med. (ja också bubblet och tårtan såklart. Får heller inte glömma maken, han kan vara bra att ha. Och Huliganen, men han tränger sig nog med så honom behöver jag inte skriva upp särskilt på kom-ihåg-listan).

Glad Valborg! Visst är det härligt att vintern äntligen rasat?

Grand Finale

Kulturell dag idag igen. Inte så mycket poesi, vare sig rimmad eller orimmad, nej idag var det mer visuell kultur. Närmare bestämt av akvarellistisk typ. Kursdag nämligen.

Huliganen, som hört talas om konstnärliga små vättar ville följa med.

- Jag vill också måla! sa han bestämt.

- Det är inte lönt att du följer med, svarade jag som känner min pappenheimare. - Du kommer inte att få måla vare sig frolic eller bollar-i-snöre, och då kommer du att skälla på instruktören och sen blir det en jädra röra av alltihop. Färg överallt, akvarellpapperstussar över helt golvet, nej det går ju inte för sig.

Huliganen tittade troskyldigt på mig och sa att han minsann inte skulle skälla, inte det minsta lilla knorr skulle undslippa hans läppar. Men jag känner som sagt min hund, så det där gick jag ju inte på.

- Du får stanna hemma och passa husse, sa jag uppmuntrande. Huliganen såg ut som om han tyckte att husse kunde passa sig själv, men fick foga sig.

Idag var sista gången på terminen, ja faktiskt sista gången överhuvudtaget för mig, eftersom jag tänkte mig att gå en fotokurs till hösten i stället.

Jag får nog säga att instruktören spottat upp sig vad gäller motiv på slutet. Inga rosor, ånej, det vore väl till att ta i, men ändå rätt glada och trevliga motiv. Idag fick vi måla ett litet sjömotiv från Härjedalen, och det var minsann riktigt kul att måla.

Själv tycker jag ju att jag fått fram den Härjedalska väldigt väl, nog är det väl så att det formligen skriker Härjedalen om det här?

Eller vänta nu - var det så att det var Värmland han sa?

Vad tror ni, Härjedalen eller Värmland?

Inget blir som man tänkt sig

Jag skulle ju ha skrivit en massa spirituella inlägg de här senaste dagarna, fullpepprade med fina bilder tagna av yours truly.

Har jag gjort det? Näe, så ser det väl inte ut. Inte blir det nu heller, för nu ska jag ju snart dra iväg mot jobbet. Huliganen kunde skriva, så hade man någon nytta av honom. Poetisk är han ju också, så det hade blivit litterärt och fint, men se det har han inte tid med, låter han meddela. Just nu måste han faktiskt sova sin skönhetssömn, säger han och snarkar vidare under min stol.

- Skönhetssömn? säger jag lite bittert och kastar en blick i spegeln. Det som avslöjas där är att min kvot av denna sömn långt ifrån uppfyllts. Med ett litet fasans skri studsar jag bakåt och avhåller mig sedan nogsamt från alla speglande ytor. Det är tur att synen blir sämre på äldre dar, lite lägre watt i badrummet, glömda glasögon och man kan åter möta sina medmänniskor i tron att man inte skrämmer slag på dem.

Annars är det ju fint nu. Ljusa morgnar. Kvitter i varenda buske. Och magnoliorna är på väg att slå ut! Det ska de göra här i Lund till 1:a maj, det är en sån sak som man måste prata om, antingen att de har slagit ut, inte har slagit ut, eller redan är överblommade. Kan man prata mycket och länge om i valborgstalen om den blånande blå natten och allt det där.

Själv har jag ingen magnolia (sa hon lite bittert. Igen). Det innebär inte att jag inte har planterat en, för jodå, det har jag. Ett rackarns dyrt litet magnoliaträd. Men vill det leva? Nä sorgligt självmordsbenäget visade det sig vara. Som tur är har vi grannar med mer tumme med magnolia, så vi kan ändå njuta av rosanupna gräddvita blommor. Och i ärlighetens namn, när blomningen är över så är liksom själva trädet inte så värst mycket att hänga i julgran, så då kan det ju lika gärna stå inne hos grannen.

Och nu, nu är det dags för jobb. Ajö.

Andra sorters utbrott

Idag skulle Huliganen och jag spåra. Passade fint eftersom det är en strålande dag, nästan sommar! Vad kan väl vara bättre då än att ta den lille poeten, spårpinnarna och dra ut i skogen? Har inget svar på den frågan, men det blev inte så, och det jag verkligen gjorde, ja det var avgjort sämre. Mycket sämre.

Igår lyste flitens lampa på maken och mig. I all synnerhet på maken, så man fick ligga i som en iller för att hålla tempot: det sågades ner häck, klipptes ner valv, köptes kalvlever, drack bourgogne (ja det där sista hade jag inga som helst problem att hänga med i). Dessutom oljade jag teakbänken som står på altanen.

På kvällen, efter lever, vin o goda ostar började det klia. Inte måttligt heller, och jag var avgjort störd av det hela. Tänkte att det berodde på scaliborhalsbandet som  Huliganen blivit prydd med under dagen, det mot fästingar alltså. Inte för att jag är en fästing, men kanske att halsbandet inte är så värst selektivt i sin aktion?  Jag kylde i alla fall ner ansiktet med kylklampar och stämde möte med Morfei.

Kontentan är i alla fall att efter att ha pratat med diverse medicinmän idag eftersom kliet visade sig efterhängset, blev jag tvungen att åka in till akuten, eftersom det kliade i halsen. Onödigt, tyckte jag, eftersom jag inte hade problem med att andas, men de lyckades skrämma upp mig med allt sitt prat om ambulans och att "det kan gå fort!" (sagt i illavarslande ton), så eftersom maken inte var hemma ringde jag syrran som körde in mig, och som sen tillbringade några timmar på akuten med mig där jag slapp vänta i någon som helst kö (det var rena gräddfilen in så fort man sa det magiska orden "kli i halsen") och fick cortison och antihistamin. Visst är det väl en gullig syster jag har?

Och nu så är jag trött - om det beror på tabletterna och cortisonet, eller om det beror på att läkaren sa att jag skulle bli trött (suggestionens makt är stor), det vet jag inte.

Men något spårande blev det inte.

Vad lär man sig då av detta? Jo att man inte ska vara så jämrans präktig och olja bänkar, för det var förmodligen den oljan som utlöste det hela. "Kan ge allergiska reaktioner" stod det. Jomen.

Utbrott på morgonkvisten

En fantastisk morgon var det idag - solig, stilla, mild och blåhimlad.
Huliganen och jag traskade iväg på morgonpromenad innan fan hade fått på sig skorna. I alla fall mötte vi honom inte på vår färd. Faktum är att vi mötte inte någon alls, inte förrän mot slutet.

Vi vandrade på i gemytlig gemenskap, Huliganen snusade runt och pinkade här och där, jag tänkte djupa och många tankar om livet och meningen med det hela. Eller också kanske jag bara spankulerade utan att vara så värst djupsinnig, ja så kan det också ha varit.

När vi passerade St. Stefans kyrkogård och grundläggning kände jag hur det liksom sjöd och pös inom mig, något ville eruptera! Var det en ny vulkan som höll på att brisera?

- Stanna! sa jag till Huliganen, det är något som vill UT!
- Va'? sa Huliganen och tittade förstrött upp från en angenäm fläck.

Och nu kände jag vad det var, det var den Poetiska Ådran som ville ha utlopp. Jag blundade och deklamerade högtidligt för Huliganen:

Daggvåta tassar på förfäders grund
varglik varelse
i gryningsljus


- Va'? sa Huliganen igen.

Herregud, det är ju en haikudikt sa jag finkulturellt till hunden, men han bara stirrade medlidsamt på mig och påpekade att det där, det hade jag fått om bakfoten. Dikt? - Det rimmade ju inte, sa han avfärdande. Sen tänkte han en stund till och sa att såhär ska det ju låta om en dikt:

När gräset är grönt och solen den gassar
då har jag massor av spring i mina tassar
Skutt och knorr och morr och skall
Jag pinkar på en gammal tall
Möter jag den odrägliga labben 
Så ska han få på flabben
Jag är så himla bra, ja jag är faktiskt bäst
Varhelst som jag drar fram, där blir det alltid fest


Huliganen tystnade och tittade triumferande på mig. Sen tänkte han lite till och la till följande rader:

Ja jag är världens bästa hunn'
Och vill ha många frolic i min mun

Han satte sig ner och gapade stort för att ta emot massornas jubel och för att jag skulle kunna häva in frolic i munnen på honom. Jag påpekade dock att "hunn'" och "mun" tyckte ju jag var ett nödrim, så det var inte värt så många frolic.

Sen gick vi hem till husse och åt frukost.

Det är lika bra att erkänna

Jag är en missbrukare. Det borde finnas stödgrupper för såna som mig. Jag kunde ingå i en grupp där vi alla sitter i ring runt en terapeut, också reser vi oss i tur och ordning och säger "hej jag heter ... ( i mitt fall: Huliganmatten) och jag är utropsteckenmissbrukare".

Japp, nu är det offentlgt. Skelettet i skåpet visas upp i all sin ömkliga glans.

Jag är en sån som som gärna avslutar meningar med utropstecken. Såna här alltså: !!! Kan jag klämma in mer än ett njuter jag av välbehag och känner att livet, det är minsann värt att levas. Jag associerar utropstecken med positiva saker och varma och glada känslor. Det signalerar: här är en kvinna som vet vad hon vill, som inte backar, som är glad, självsäker och bestämd. Som vill förmedla enbart positiva energier.

Alltså måste jag läsa igenom allt jag skriver i efterhand och radera ca 85% av alla utropstecken för att inte framstå som en enveten, egensinnig fjortis som tror att hon kan och vet allt.

Och det var därför jag ändrade namnet på bloggen från "Västgötaspets och trädgård!" till "Västgötaspets och trädgård". Utan "!". Mera moget. Mera eftertänksamt. Mera... tja vad vet jag... vuxet?

Kan ju vara dags. När man är 53.

Inte ens en liten vindpust

För ett litet tag sedan tog jag det avgörande och stora beslutet att ändra lite här på min blogg (nej, jag menar inte ändringen av kommentarsfältet).

Det kändes pirrigt, det gjorde det. Men nödvändigt.

- Mod, Huliganmatte! utropade jag hurtigt till mig själv och redigerade med hjärtat i halsgropen.

Med bävan undrade jag sen om det skulle bli våldsamma reaktioner? Om folk med avsmak skulle vägra att längre läsa min blogg? Man läser ju så mycket i tidningarna om tittarstormar och läsarstormar för saker som man faktiskt kan tycka är tämligen triviala, inte alls av samma dignitet som det här.

Varje dag har jag tänkt att nu, nu börjar det snart välla in klagomål, hejarop, kommentarer och förmananden. Facebookuppror kommer att startas. Pressen kommer att höra av sig.

Men nä. Inte minsta lilla knyst. Inte ett pip. Inte en vindil.

Fast - det blev ju vulkanutbrott ändå? Kan det vara mitt fel?

Aktiv dag idag

Först så var det ju jobb. Jobb är bra, då drar man in kosing till falukorven. Inte för att vi direkt äter falukorv, men som de intelligenta bloggläsare ni är så förstår ni säkert att det var bildligt menat. Jag menade ju champagnen - nä nu blev det tokigt IGEN! - sellerin och purjolöken och mineralvattnet och alla de där nyttiga sakerna som vi äter ideligen, ideligen...

jMen man orkar ju inte jobba hur mycket som helst, så därför arbetar jag bara halva torsdagar. (Måtta i allt är min paroll. Möjligen med undantag av choklad. Och champagne. Och rosor). Nåväl, då ska Huliganen vara hemma på förmiddagen och sen är vi lediga han och jag. Idag framförde han dock med ackuratess sin föreställning JAG får minsann aldrig följa med någonstans, så på någon vänster lyckades han prångla sig med till jobbet. Jag hade nämligen totalt glömt bort att jag stämt möte med en mycket seriös person, nämligen för att gå igenom företagets pensionsavsättningar.

När det ringde på  dörrklockan for Huliganen först ut och gastade i högan sky "det kommer någon, hallååå!!". Damen backade lite förskräckt och frågade "bits den?". Jag försäkrade att nejdå, Huliganen bits inte, samtidigt som jag tittade strängt och förmanande på Huliganen. Han tittade längtansfullt på damens smalben, men försvann sedan in under skrivbordet.

När hon skulle gå igen följde vi henne till dörren, artiga som vi är. Då kom en av företagets forskare, som skulle cykla hem på lunch. I handen hade han sin cykelpump och med den blåste han luft på Huliganen, som ju, som den vallhund han är, reagerade prompt och högljutt. Synnerligen högljutt.

"TACK OCH ADJÖ" hojtade jag till damen, som försvann ut med en lättnadens suck.

Sen åkte vi hem, skurade fläkten, gjorde rent ugnen, dammsög, tvättade och polishade köksgolvet, manglade handdukar och dukar, spelade golf med syrran, diskuterade odling av vinrankor med revisorns fru, handlade mat, gjorde bruschetta, hamnade i soffan... och nu, nu är vi rätt trötta både Huliganen och jag. I synnerhet jag, som faktiskt är den som gjorde det mesta av allt det där, medan Huliganen mest ägnade sig åt att, tja, vara kontrollant och övervakare.

Ärlighet in absurdum

Har funderat vidare på det där med ärlighet och att alltid säga sanningen rakt ut - är det inte lite överskattat?

Häromåret när det blev lite grus i maskineriet så uppsökte jag den lokala kvackaren, eller om vi nu inte ska vara så genuskorrekta, kvackerskan. Hon konstaterade raskt att det var artros i knäet och spände sen ögonen i mig och sa utan vidare spisning

- du är för tjock! Gå ner minst 10 kg.

Eftersom det var en manhaftig och bestämd kvinna, till och med mer än jag själv, så vågade man ju inte annat än hörsamma den något burdusa uppmaningen.

Nu var det dags att åter inträda bland vitrockarnas skara för att gnälla vidare, inte så mycket om knäet den här gången, utan om höften. Jag traskade in och framförde lite blygt mina klagomål.

Den här gången var det en annan kvackerska, men av samma kaliber. Hon konstaterade raskt att det var artros där också, skrev ut lite nya medikamenter och sa sen hurtigt att man får så småningom fundera på operation.

- Operation? skrattade jag glatt, det är jag alldeles för ung för! Inom mig tänkte jag att det var ju en glad och munter tant det här, som så skämtar aprillo med sina patienter.

- Inte alls, svarade läkaren och tittade menande på mig.

Jag kände hur åren började hopas på mina axlar, hur rynkorna poppade upp värre än lavan från en isländsk vulkan, hur jag sjönk ihop mer och mer, hur de gråa håren förökade sig likt pilska kaniner.

Alltså, vad lär de sig på läkarutbildningen? Vad hände med fint sätt på sängkanten?

Har jag blivit lurad?

En av bloggarna jag följer, vilken märkligt nog är en hundblogg, handlar i sitt senaste inlägg om mentaltest för hundar. Förutom att njuta av en oherrans massa små vättar på bild kan man där se hur det går till på ett mentaltest.

För er icke-hundmänniskor som råkar snava in på den här bloggen i någon missriktad tro att ni ska få läsa om rosor och aklejor och sånt, kan jag tala om att att mentaltest på hund är liksom för att testa om hunden har en sån. Mentalitet alltså. Typ.

När man bor långt nere i södra delarna av landet har man inte så nära till Västgötaklubbens mentaltest, så då försöker man ihärdigt prångla sig med på ett av de som anordnas av de lokala brukshundsklubbarna. Eftersom man då inte har en brukshund (sicket dumt namn för övrigt, alla hundar är väl brukshundar på sitt eget lilla vis?), ja då blir man obönhörligen utsorterad och får icke vara med.

Jag hade satt mig i sinnet att Huliganen skulle MH-testas. Varför kommer jag inte så noga ihåg just nu, men jag hade väl en eller annan idé om tävlingskarriär för oss båda. Alltså borde det väl ha varit jag som skulle testas, för är det någon som har dåliga tävlingsnerver så är det undertecknad.

Till slut lyckades vi dock, med hjälp av snälla kompisar, prångla oss med på ett MH-test. I dobermannklubbens regi...

Ni kanske kan se det framför er? Det vimlade av svarta, slanka, låååångbenta hundar överallt. In i detta sällskap klev en vimsig kvinna med en liten kortbent självgod herre med stubbsvans. Alla höll dock god min och vi hälsades välkomna som vore även vi ett tjusigt dobermannekipage.

Till slut kunde dock inte en av de övriga deltagarna hålla sig, utan kom fram och sa beklagande att inte för att han ville lägga lök på laxen, men var det inte så att jag hade blivit lurad när jag hämtade valpen?

- Va?!? utbrast jag förvånat, menar du att Huliganen inte är en dobermann? Det var märkligt! Uppfödaren svor på att hans ben nog skulle växa ut så småningom.

Nåja, testades gjorde vi, och ingen kunde av skallfrekvensen när vi mötte Dumpe och Spökena missta sig på att här, här var det minsann en västgötaspets i full aktion. Det blev väl lite blandade karameller, att jaga "harar" var minsann under Huliganens värdighet. Jaga harar liksom, vad är det för kul med det? Matte påpekade att hade man dragit en ko över stigen, ja då jädrar hade man fått se på vallning, men uppenbarligen ingår inte kovallning i MH-test. En brist kan man tycka. Däremot klarade Huliganen oväntade ljud, Dumpar och Spöken galant, tyckte matte. För visst är det så att man ska skälla ut Spöken efter noter om man nu oförhappandes råkar möta såna i skogen?

Men när det sköts, ja då var det morsning och goodbye, sånt vill man inte vara med om när man heter Huliganen. Då var det färdigtestat enligt hans åsikt. Fast vad gör väl det? Är man en Huligan så är man bäst ändå.

Ytterligare bloggsynpunkter!

Min vän, den förträffliga briard & valpmatten skickade ett frustrerat mail till mig, ett skrik långt inifrån en plågad själ, ett nödrop ut i cyberrymden:

Det har gått för långt. Gränserna är sedan länge passerade. Tålamodet är slut.
Jag kommer nu att anmäla den i och för sig utmärkta bloggen “Västgötaspets och trädgård” till samtliga relevanta instanser: PO, DO, JO, Publicistklubben, PEN, FN, MÄHÄ samt Hembakningsrådet. Utan att genera sig ett ögonblick diskriminerar och censurerar nämligen “Västgötaspets och trädgård” åsikter och inlägg från fullkomligt oskyldiga (men visa) bloggföljare. Så vitt jag kan se är detta att motarbeta det fria ordet, alltså rent fascistiska tendenser. Varför, frågar jag, kan inte jag kommentera inläggen i “Västgötaspets och trädgård”? Varför är mina åsikter, synpunkter och kommentarer mindre värda? Skulle kanske detta negligerande vara påkallat av kommentarernas bristande kvalitet eller insiktsfullhet vill jag återigen påminna om Det Fria Ordet.

Jag vill vara med! Jag vill att mina kommentarer ska fastna på bloggen, inte bara försvinna ut i cyberspace (vilket det även gör i A-K:s blogg, alltså är detta inlägg riktat även till hennes blogg).
Nu undrar jag bara: kommer detta inlägg att publiceras – eller censureras?
 
Kära vän, självklart kommer detta att publiceras! Inte vill jag stå i vägen för Det Fria Ordet! Och framför allt vill jag för bövelen inte bli anmäld till Hembakningsrådet, tänk att bli svartlistad i alla bakande kretsar för tid och evighet, man bleknar ju av fasa inför denna möjlighet.
 
Märkligt är det i alla fall, jag vill ju ha kommentarer! Så många som möjligt, the more the merrier och allt det där. Varför, frågar man sig, väljer mitt bloggverktyg att illvilligt förvisa en del kommentarer ut i kylan? Är det fler som drabbas, frågar man sig vidare oroligt?
 
Jag har ju satt alla parametrar till att vara så tillåtande och välkomnande och hyggliga som möjligt. (Precis som jag själv, skulle jag ha sagt om inte min blygsamhet förbjudit mig).

Beställningsjobb - till Ymer

Maken läste - självfallet - förra avsnittet och de kommentarer som kommit in. - Herregud, de är lika galna och ute i det blå som du, sa han förundrat.

- Nu vet jag vad du ska skriva! utropade han sen triumferande. "Skriv så här" fortsatte han diktatoriskt, och jag, som är en snäll och eftergiven fru, jag skriver så klart. Detta är ett inlägg till Ymer och hans Larsson med särskild hälsning från maken, nu inför nästa veckas operation där Ymer kommer att bli av med, inte sin manlighet, ånej, den sitter väl inte i ett par kulpåsar, men självaste roten till det onda.

Jo det var så här att maken, han läser mycket. Ideligen, ideligen hittar man honom med näsan i en bok. (Faktiskt betydligt mer ofta än man hittar honom bakom en dammsugare till exempel). När vi häromveckan flög till dottern i Skottland så försvann han ju bums ner i en bok på flyget i stället för att underhålla sin fru. Märklig prioritering kan man tycka, men så var det. Rätt som det var brast han ut i ett litet förtjust fniss. Eftersom jag visste att han satt och läste en historiebok så begrep jag inte riktigt vad det var som utlöste denna ovanliga munterhet, kan det ha varit tåget över Bälten? Slaget vid Stalingrad? När Napoleon fick på moppe vid Waterloo?

Länge behövde jag inte sitta i ovetskap och spekulera, nej maken läste glatt skrockande upp följande stycke för  mig:

"Skapelsen uppstod genom en kontakt mellan isens och eldens rike. Följden av detta blev att en urtidsjätte (alltså detta måste ju vara ett tryckfel, urtidsvätte måste det ju vara) vid namn Ymer skapades. Han livnärde sig genom att dia kon Adhumbla som hade skapats vid samma tillfälle. Andra jättar kom till (och läs noga nu, nu kommer det!) genom att Ymers tår avlade barn med varandra."

Alltså detta är ju lysande! Vem behöver kulpåsar när man har tår?

Och av detta kan man alltså lära sig att Ymer, han var först, bäst och störst. Och som sagt, att han och hans tår befolkat världen.

Bloggsynpunkter

Maken läser min blogg, minsann. Vartenda avsnitt läser han och emellanåt kommer han med påpekanden om vad jag skulle kunna skriva om, om de mest märkliga saker som - om jag ska vara skrupulöst ärlig - kanske inte är av gigantiskt stort jätteintresse.

Ibland rynkar han dock lite bekymrat på pannan när han läst ett av mina inlägg. Sen påpekar han försiktigt att jag kanske har friserat verkligheten en aning. Broderat ut en och annan kommentar. Jag tittar på honom och ser ut som om jag vore en fjortis i värsta "och??!!"-åldern.

Då kommer han med dråpslaget för att verkligen påtala min bristfälliga kontakt med Den Sanna Verkligheten: Hundar pratar inte! säger han triumferande.

Jag tittar medlidsamt på honom och svarar bestämt "Han pratar med mig" ungefär som den italienske restaurangägaren i Lady och Lufsen. Funderar sen på att lägga till ett litet Capice?! för att ytterligare betona min tuffa maffiastil, men bestämmer mig för att avstå, less is more har man ju hört sägas.

Maken ser ut att muttra lite tyst för sig själv Mamma Mia, hundar börjar prata mat (eller träning, eller jobb, eller....  stryk det som ej önskas). Övertygad ser han inte ute att vara i alla fall.

Men ärligt talat, hur kul är det att läsa "Jag gick upp. Morgonrunda med hunden. Jobbade. Lunchrunda. Jobbade. Efter-jobbet-runda. Åt mat. Somnade i soffan. Kissrunda med hunden. Godnatt"?

I mitt eget blogguniversum, ja där pratar hundarna. Där skriver vi lite som vi vill.

Hälsar
Bloggens Envåldshärskare (som delar makten med Huliganen)

P.S. När maken läser det här kommer han att säga "Jamen så sa jag väl inte ändå, riktigt? Mamma Mia och allt det där. Nu har du hittat på igen!"

Han förstår liksom inte den artistiska friheten tror jag. *Rullar frustrerat med ögonen*

Höll ju på att glömma

Spruttigast av oss alla verkar akvarellinstruktören vara. Hör bara: igår var det kurs och vi fick måla en brygga i ett sommarhav.

Alltså: inget hav med isflak, ingen algblomning, inga höststormar, ingen - i alla fall inte synlig - oljekatastrof. Bara ett blåskimrande hav med en gammal gisten brygga.

Jag är helt mållös. Förbluffad. Stum av förvåning. Vad tog åt honom?

Vårsprutt på hög nivå!

Nu känns det väldigt avlägset det där när man skrev inlägg efter inlägg och stönade över vinter och snö. Gudskelov!

Nu, nu är det nästan försommarljuvligt och ja, man vet att det är för tidigt och inte kommer att vara, och man ska inte sälja några björnskinn i förväg och allt det där snusförnuftiga som man inte vill lyssna på när solen skiner och det våras sådär hjärtslitande vackert.

Man sitter där inne på kontoret och längtar UT!! "Kom så drar vi!" säger Huliganen, och då gör vi det.

Ut till vitsippsbackarna och fåglar av obestämd art som gastar i himmelns höjd. Just då och just där är livet så perfekt som det bara kan vara.

Huliganen har jobbat klart

På språng mot friheten

I vitsippsskogen hittade vi fina balansstenar och långa tungor

Jaja, jag vet att äpplet inte är riktigt i fokus, men skit i det nu, känn frihetskänslan, känn försommarvärmen, känn livsglädjen!

Sen drar vi mot hemmet. Kollar in vad som växer i trädgården, beskär ett äppleträd - Cox Orange, min favorit.  Inte för att jag vet om det är rätt tid, rätt plats, rätt metod, rätt något-överhuvudtaget, men för att det känns handlingskraftigt och bra där i solskenet.

Jag beskär tills jag inte orkar mer, sen lämnar jag lite till maken för att han också ska få känna sig handlingskraftig.

Och titta! Här växer sommarens rabarberpaj

Julros heter det ju, men den blommar NU! Nu är det ju inte jul, men det är bara bra, tycker jag

Och titta! Det  här är minsann inte snus i gyllne dosor, ej heller rosor i spruckna krus, men däremot en liten begynnande Eden Rose. Välkommen! säger jag

Fikar i växthuset med grannen och lille Linus som börjar bli stor grabb som lyfter på benet och sprätter lite. I alla fall när inte Hampus är i närheten, för han hyser en viss känsla av att man nog inte ska reta gamla gubbar alltför mycket. Men annars går det bra, de pinkar i samförstånd på forsythian, snusar runt i varandra sällskap och verkar också njuta av livet.

Kung Bore, gå och dra något gammal över dig!

Jamåhonleva

Om man inte hade varit en sån hänsynsfull mamma, omtänksam, kärleksfull och tja, helt enkelt bara ett praktexemplar till mamma, ja då hade man ringt nu ungefär till dottern och i disharmoniska tonlägen tillsammans med maken gastat "jamåhonlevautihundradeår" till dottern helt utan tanke på att klockan i Glasgow är 06.01 och inte 07.01 som här.

Då hade hon dessutom fått njuta av Huliganens ylanden som ackompanjerade skönsången.

Nu gör man ju inte det, nu nöjer man sig med att gasta

GRATTIS HÖRREDU!!

här på bloggen.

Skottland i bilder

Och hur hamnade nu de här på bild? Jaja, de får väl vara kvar.

Lärdomssäte - Glasgow är Storbritanniens näst äldsta universitet, efter St. Andrews

  kemistiska attiraljer     

Skotska får och skotsk border collie

Skotsk kossa i vildvuxen frisyr

(obs! Kan ha varit tjur, tittade inte efter så noga)

Skotsk hänsyn - stör inte den whisky som sover

Skotsk bostadsstandard - nog ingen double glazing här!

Skotsk utsikt. Tilltalande.

Skotsk lyktstolpe. Estetisk.

Kelvingrove - utomordentligt museum

Upphängda turister?

Av kultur blir man hungrig. Tur att dottern bakar scones till en då!

Är det inte lite märkligt?

Idag tittade jag på mina frösådder i växthuset. Det låter säkerligen betydligt mer imponerande än vad det är - alltså vi talar inte hundratals små plantor under specialbelysning och ömt omhuldade, små plantor av sällsynta arter och av obeskrivlig skönhet.

Nä, här snackar vi lite småblommig tagetes, lite dubbel rosenskära, lite slingerkrasse och lite tomater. Jag köpte en ny sort från Impecta, picknicktomater heter de och ska tydligen växa i klyftor. Fick fröpåsen, en lagom stor med fin bild på.

Inuti påsen låg fröna. Fem (5) små uschla frön. Alltså vad tänker de, hur stor tror de chansen är att jag ska lyckas få dessa små frön att gro? Sannolikheten är ganska liten kan jag tala om, här talar vi nämligen mer om survival of the fittest. Men, jaja vi får väl se.

Men på tal om survival och fittest, kan någon människa begripa varför fläder har en groningsprocent på 104,5%? Där behövs ingen öm omvårdnad, fläderplantor hittar man på alla omöjliga och omöjliga ställen. Idag hittade jag en rackare som trasslat in sig i Compassion-rosens rot. Men den slet jag skoningslöst upp. Vi för en skoningslös kamp mot varandra, fläderskotten och jag. Tyvärr känner jag att oddsen är på fläderns sida.

Men snart ska det väl bli dags att så mangold och vaxbönor också? Och makens grönkål!

Erkänn nu att ni blir imponerade och tänker att människan har ett jättelikt välskött trädgårdsland? Och inte tänker jag ta ur er den villfarelsen... fast jag kan ju säga att direkt självförsörjande på grönsaker är vi inte. Men herregud, sånt kan man ju köpa på torget! Lokalproducerat och mycket finare än vad jag hade åstadkommit.

Vårluften suger

Hela lördagen tillbringades i stort sett utomhus. Det var städande i rabatter, tvätt av altanen, frösådder, nerklippning av humlen och lavendelgången, promenader och luft, luft, luft tills man nästan storknade. Fast det gjorde man ändå inte, för de här första riktiga vårdagarna är så ljuvliga.

Än så länge är det inte vansinnigt mycket ogräs. Rosorna har inte hunnit få rost, svartfläcksjuka, bladlöss och annat. Förvisso har de inte fått blad överhuvudtaget, men man  har väl fantasi? Tänker sig hur såväl Compassion, Crown Princess Margareta, Eden, Ghislaine de Féligonde, Felicia  och allt vad de heter ska prunka som aldrig förr. Sen ska man bara finspatsera runt i sin trädgård med stråhatt på huvudet, korg på armen och plocka rosor i oanade mängder och skapa buketter som till och med fått Karen Blixen att blekna av avund.

På tal om rosnamn, har ni tänkt på att det finns aldrig några rosor som heter Ann-Britt, eller Fru Karlsson till exempel?

När man inte röjde runt så kastade man lite boll åt Huliganen. Gjorde man det inte tillräckligt ofta så tog han saken i egna händer och dängde bollen på ett synnerligen menande sätt i knävecken på en. Lättövertalad och medgörlig som man är, så fick man ju då leka med liten vätte ett tag.

När man inte lekte med vätte så utstötte man uppmuntrande tillrop till maken som kämpade med terassen. Ni trodde kanske att det var jag som skurade den? Ånej, det är väl det man har makar till? Vi har ett ganska stort trädäck i vinkeln mellan vardagsrum och kök, där tillbringar vi hela sommaren i skuggan under den gamla markisen och det gamla äppleträdet som står utanför köksdörren. Det är så sagolikt vackert när det blommar, gammalt och knotigt att det får vara kvar trots att det är ett Transparent Blanche, vilket väl måste vara den mest meningslösa äpplesort som finns? Äpplena går från nästan-mogna till totalt-övermogna-supermjöliga på ungefär en kvart.

Där lever vi i alla fall, äter, sover i stolarna, läser, umgås. Men då måste ju träet tvättas och oljas och det är vårens eviga törnetagg, det är smutsigt och tråkigt. Alltså får maken göra det. Listig som jag är uppmuntrar jag honom därför flitigt och talar om hur duktig han är och hur fint det är hela tiden. Maken, som är en klok make, genomskådar min taktik förvisso, men städar snällt vidare.

Sen meddelade jag att vi skulle äta lunch i växthuset. "Jaså minsann" svarade maken då. "Du behöver inte, om du inte vill, men då får du laga din mat själv" sa jag.

Maken log lite och muttrade tyst för sig själv make him an offer he cannot refuse och sen åt vi lunch i växthuset, vilket var väldigt mysigt.

På kvällen var vi bjudna till Ellenfamiljen, och det var också väldigt, väldigt trevligt. Vad annat kan det bli när man blir bjuden på sparris med parmesankräm och rostade pinjenötter, lammfilé med potatiskaka och kantareller och sen hallontryfflar?

Mätt och belåten satt man sen i soffan, sjöng Tänk om man hade en liten, liten apa, ompa, bompa, fallerallera, om blåsippan som ute i backarna står, herr kantareller och allt vad det var. Märkligt som det kan bli - för några år sedan pratade vi om andra saker, nu sjunger vi sånger för en glad och flirtig Ellen och det är minst lika roligt! Sen somnade Ellen gott, och alla vi andra också, trots att vi inte ätit välling.

Träningsfredag

Besöket i Skottland satte ju sina spår. Spår som måste utplånas tyckte jag. Alltså bokade jag en träningstimme med instruktören på gymmet.

Hon är ung och smal och, tja vältränad. Som en instruktör bör vara. Själv är man ju inte det, för då hade man ju liksom inte behövt instrueras.

- Vad behöver du träna? undrade hon. Jag mumlade lite tyst något om magen och ryggen. "Kanske armarna också?" föreslog hon glatt. "Trimma gäddhänget lite!" utropade hon sedan hurtigt. Med en suck fick jag erkänna att gäddhänget antagit gammelgäddsproportioner, inget litet gäddyngel där inte.

Sen tränade vi med pilatesbollen. Magen och ryggen och rumpan och armarna. Jädrans jobbigt, om jag får säga det själv. Det märkliga är att när instruktören visade så kunde hon både prata och göra övningen samtidigt (kvinnlig simultankapacitet, jajamensan!), medan jag bara kunde flåsa och få nära-döden-upplevelser när jag försökte göra efter.

Ganska nöjd åkte jag sedan hem till Huliganen.

- Matte har tränat! meddelade jag belåtet. Precision och balans och styrka. Svettigt var det också.

Huliganen såg lätt skeptisk ut. "Träna?" såg han ut att tänka - "vadådå?".

"Asså, vad menar hon? Träna?"

Sen undrade han: fick du apportera spårpinnar?

Spårapportsträning

Jag fick ju erkänna att nej, några spårpinnar var inte inblandade.

Nähänä, sa Huliganen då. "Fick du springa fort som f-n?"

Jädrar i min lilla låda, här går det undan! Fotografen hinner inte med

Mja, nä, det gjorde vi väl inte heller, fick jag tillstå.

- Men då fick du väl snurra runt med liten boll, i alla fall? undrade Huliganen.

Huliganen demonstrerar centrifugalträning med liten boll

Jag skakade stumt på huvudet och började undra vad vi egentligen hade gjort?

Då la Huliganen in nådastöten. "Fick du klick och frolic efteråt?". Suckande tvingades jag medge att utdelningen av såväl klick som frolic totalt hade uteblivit.

- Kan inte ha varit mycket till träning, blev Huliganens dom.

Och nu sitter jag här och undrar om man inte borde införa lite mer klickerbetonad belöning på gymmet? Kanske inte direkt frolic, men en liten chokladbit efter 10 armhävningar?

Lång dags färd mot natt. Eller "Huliganen möter Brigadgeneralen"

Fullt schema idag. Knappt så man hann jobba. Jo lite jobb på förmiddagen fick det väl bli, men sen drog man väl raskt hemåt i det underbara vårväder som råder.

Det rådde igår också, och då ägnade jag mig åt att städa växthuset, eftersom det spratt och sprätt (eller är det 'sprutt' jag menar?) i kroppen av nyvaknade livsandar. Det känns i ryggen idag kan jag ju säga. Man ska vara försiktig med livsandarna när man är en mogen kvinna uppenbarligen.

Nåväl, störtade mot hemmet och fräste runt med liten Huliganhund på promenad. Sen gick man ut i trädgården för att beskåda vårliga tecken. Och jo, visst fanns det sådana, titta bara här:

Längtans blåa blomma. Eller i alla fall förgätmigej. Tror jag. Eller något annat blått krafs.

Det spirar även sånt som man faktiskt tycker kunde låta bli. Vem bad kirskålen sticka upp sitt fula tryne mitt i min rabatt, jag bara frågar?!

Synnerligen oinbjuden kirskål

Solen den sken och vi skulle till Halmstad för att övervara medaljutdelning för KFOR-styrkorna som kom hem från Kosovo igår. Och då i synnerhet vår egen soldat såklart! (Höll på att skriva "lille soldat" men det gör jag inte, a) för jag vill inte genera sonen, b) eftersom han är nästan 30 cm längre än sin mor).

Jag packade Huliganen och solglasögonen och sa till maken att "nu drar vi!". Och det gjorde vi.

Mitt på Stora Torg i Halmstad skulle ceremonin gå av stapeln. Jag såg framför mig hur vi skulle stå där i solen och på ett behagfullt sätt njuta av tillvaron.

På Stora Torg vimlade det av grönklädda figurer. Marinens musikkår. Fanor och generaler och majorer och gudvetinteallt. Samt regn. Vem hade beställt det? Där hade man ingen nytta av sina solglasögon kan jag ju säga, men som tur var hade maken paraply med sig.

Musikkåren stämde upp i lite ompa-bompa-musik. Huliganen stämde upp i litet protesterande skall. "Sluta med det där oväsendet!" ylade han. "Tyst, nu räcker det" sa jag vänligt då och log lite urskuldande till de omkringstående. Huliganen lyssnade inte på mig, så jag fick väsa och hota och muta och ha mig lite till. Sonen drog på munnen, det såg jag nog. Jojo, det skallet, det kände han minsann igen.

Sen talade Brigadgeneralen. Han var mycket högtidlig och höll ett fint tal, allt ackompanjerat  och punktuerat av huliganskall. Det uppskattade han säkert. Tyckte nog att det verkade som om han kortade av det lite på slutet? Fast det kan  ju ha varit regnet...

Sen fick alla medalj. Sonen också. En mycket fin medalj, men som mor tycker jag ju att den kunde ha varit ännu större. Och i guld.

Det är han i grönt som är sonen

(äsch nu skämtade jag - det är han i mitten)

Också tycker jag ju att de kunde placerat soldaterna ännu närmre så jag kunnat ta en vettig bild, nu när jag inte har ett jättestarkt zoomobjektiv. Än så länge. Men i alla fall, den där långe ynglingen, det är sonen, numera medaljerad.

Äntligen sen fick han komma och prata med oss, och Huliganen kastade sig kring benen på honom och ylade "nu är han här! Hurra! Hurra!!".

Blöta och lomhörda drog vi oss sedan mot hemmet. Brigadgeneralen såg lättad ut när vi försvann, tyckte jag nog.

Älskade vänner

Ibland känns livet så oerhört tungt. Alldeles nyss fick jag besked om att den bästa av alla vovvar, den vänaste och vänligaste - och roligaste och envisaste - Nike inte längre finns. Det går inte att förstå. I nästan hela mitt hundliv har hon funnits där. Nike och hennes matte har lärt mig och Huliganen det mesta av det vi kan om att vara hund och matte.

Vi har haft så mycket roligt tillsammans! Skrattat så mycket tillsammans, jo för Nike var en hund med humor! Hon såg på världen med vänliga bruna pepparkornsögon, men utan att någonsin hemfalla till mjäkighet eller tamhet.

Nike lärde mig att jo, det kan vara väldigt roligt att träna lydnad, vi som hade stora dubier efter våra stapplande försök på brukshundsklubben. Hennes matte tränade mig och Nike tränade Huliganen - gjorde han som han ville (dvs ägnade sig åt annat än sin matte) så for hon ut på planen och sa "hör nu här, unge man, kallar matte, ja då kommer man in till hennes sida!".

Huliganen hade stor respekt för Nike, även en sån ung slyngel som  han var då insåg att Nike var en Dam, och en sån kunde man liksom inte behandla hur som helst. Fast hon aldrig så mycket som fräste åt honom visade han alltid en högst okarakteristisk artighet i hennes närhet. Och jag tror att det är Nikes uppfostran som gör att Huliganen går så bra ihop med fyrbenta damer.

Nike tog inte bara hundar under sina vingars beskydd, ånej, hon månade om alla. Maken är inte direkt hundvan, och kan bete sig lite irrationellt i all välmening när han träffar hundar. Nikes syster tyckte att maken var rätt skum när de skulle sova över, och ville helst inte se honom. Då tog Nike hand om maken, slog sig ner vid hans sida och slickade honom kärleksfullt och vek inte från hans sida. Alla skulle få vara med i flocken, hon tänkte minsann inte lämna någon utanför.

På  natten talade jag om för Nike och Cirkus att i Huliganhemmet sover inga hundar i sängen. Cirkus la sig snällt på mattan och Nike annekterade prompt Huligansängen, varpå Huliganen fick ligga på golvet. Mitt i natten vaknade jag av en Nike i sängen. Synnerligen diskret och synnerligen förstulet hade hon ålat sig upp i sängen - och inte hade man hjärta att köra ner  henne då? Hon begrep ju det som inte vi begrep, nämligen det att vanliga inga-hundar-i-sängen-regler självfallet inte gällde henne!

Vi har haft så mycket roligt! Långvandrat och kortvandrat, tränat och lekt och busat. Alltid med glimten i ögat, alltid med integritet, vänlighet och klokhet.

Nike var en av de lydigaste hundar jag träffat. Hon skulle aldrig drömma om att dra i kopplet till exempel (och just där kan jag ju känna att där kunde hon kanske ha lagt lite mer energi på att överföra denna kunskap till Huliganen). Med tilltagande ålder tog hon sig kanske lite mer friheter, i en suverän känsla av att herregud, hon visste ju ändå bäst, nu fanns det liksom inte mer att bevisa vad gällde lydighet.

Bakom det väna sättet fanns också en stor portion envishet. Aldrig att Nike skulle bete sig slyngelaktigt i likhet med vissa hundar i vår närhet, typ kortbenta huliganer, men ändå lyckades hon alltid på ett självklart sätt få som hon ville. Bland annat tyckte Nike inte att hon skulle behöva sitta i bagageutrymmet när vi till exempel var ute och spårade med de andra hundarna. När man kom tillbaka till bilen hittade man henne oftast belåtet i passagerarsätet. Ingen begrep hur hon lyckades åla sig över, trots galler och hinder - men inget hindrade en beslutsam Nike!

Hon blev lite tröttare, lite stelare, men hade en fantastisk kondis och var i ett skick som man själv kan hoppas uppnå när man är en gammal dam med artros.

Det går inte att förstå, jag kan inte begripa att jag aldrig mer ska få klappa henne, aldrig mer se hennes varma, kloka, bruna ögon, aldrig mer traska ut på långpromenader...

Den oerhörda saknad och tomhet jag känner bevisar ju bara hur oerhört lätt hon var att älska. En alldeles ljuvlig hund med stor personlighet!

Jag sörjer med hennes matte, samtidigt som jag gläds med henne åt att hon fått ha en sån rolig och fantastisk hund i 11 år!

En hälsning från haggisens förlovade land

 Haggis, neeps and tatties

Maken och jag drog till Glasgow för att hälsa på kemistiska dottern. Allt gick bra, förutom att jag dränkte mig i rödvin på flyget (tag varning, om någon vill servera er rödvin ur aluminiumburk (tänk öl-) i ett sprucket plastglas, fly så fort ni kan. Nåja, rödfläckig men glad ändå anlände vi till ett snöigt Skottland.

 Här tittas det på 500 MHz NMR:apparaten

Nu ska inte det här bli en lång uppräkning av vad vi gjort och ätit och druckit, men jag måste tala om att vi efter att ha varit på Glenturrents whiskydestilleri och därvid provsmakat denna ädla dryck faktiskt uppammade tillräckligt mycket mod för att prova den skottska nationalrätten haggis. Jo, det behövs mod för att äta hackade obestämbara inre delar av lammet som koks i hop i själva magsäcken. Och då pratar vi nog inte om filén direkt...

Till vår oskrymtade förvåning visade det sig vara ganska gott!

Nu ska dottern, maken och jag dra till Kelvingrove för att vara lite kulturella, sen blir det afternoon tea på the Willow Tea Rooms och sen, ja sen får det nog bli puben. Väldigt trevlig påsk det här - fast inte så mycket påskris om man säger så.

Dagens visdomsord

Fredagmorgnar är alltid bra morgnar. Men lediga fredagsmorgnar är nog snäppet vassare!

Se där - det var väl en bra kunskap att bära med sig genom livet?



Glad Påsk!

Har inte tid med Blåkulla...

...här läses det instruktionsböcker så ögonen går i kors. Herregud, inte visste jag att man måste kunna så mycket för att ta ett ynkans litet foto. Jag läser om bländare och slutartider och färgbalans och fokus och ISO och blir mer och mer förvirrad.

Ibland tänker jag tillbaka på den där lilla instamaticen man hade i tonåren, där man bara kunde trycka på knappen och inte ställa in en endaste liten parameter. Slutartid och bländare hade man aldrig hört talas om... och det mest avancerade man kunde göra vara att köpa till en sån där lös radda med blixtar som man satte ovanpå kameran och i bästa fall så utlöstes en blixt när man tog en bild. Alla bilder hade glatt rödögda människor och alla sa "omelett!!" när man knäppte av.

Maken, hunden och jag drog till skogen i det vackra påskvädret. Nu skulle jag prova de enklare inställningarna, som ändå inte var bara "auto".

Alltså fotograferade jag en blomma i blomläget. Eller tja, blomma och blomma, men växt. Typ. Äsch, close enough tycker jag.

Sen provade jag porträttläget.

Maken var lite tveksam till att vara med på bild

Vi traskade vidare. Nu ville jag prova landskapsläget. Så här blev det.

Det är i alla fall en LITEN bit av ett landskap. Ett landskap som pinkas på

Sen skulle jag prova "fart"-läget, alltså där man tar bilder av något som rör sig snabbt. "Spring!" sa jag  uppmuntrande till maken. Denne bakåtsträvare ville inte, sa han, han tyckte att vi hade ju andra alternativ att välja på. Det hade han ju rätt i, så det fick bli ett annat motiv, nämligen detta:

I ärlighetens namn så ljuger bilden... jag tog ett antal och lyckades liksom aldrig pricka rätt, för Huliganen hade redan hunnnit springa UR bild innan jag hann trycka av. Till slut fick jag ändå en bild, ute i ena hörnet syntes en springande huliganhund. Det är denna bilden som alltså är kraftigt beskuren.

Tja och sen så blev det väl några bilder till på Huliganen. En eller annan. Eller kanske en fjorton-femton stycken.