En av bloggarna jag följer, vilken märkligt nog är en hundblogg, handlar i sitt senaste inlägg om mentaltest för hundar. Förutom att njuta av en oherrans massa små vättar på bild kan man där se hur det går till på ett mentaltest.
För er icke-hundmänniskor som råkar snava in på den här bloggen i någon missriktad tro att ni ska få läsa om rosor och aklejor och sånt, kan jag tala om att att mentaltest på hund är liksom för att testa om hunden har en sån. Mentalitet alltså. Typ.
När man bor långt nere i södra delarna av landet har man inte så nära till Västgötaklubbens mentaltest, så då försöker man ihärdigt prångla sig med på ett av de som anordnas av de lokala brukshundsklubbarna. Eftersom man då inte har en brukshund (sicket dumt namn för övrigt, alla hundar är väl brukshundar på sitt eget lilla vis?), ja då blir man obönhörligen utsorterad och får icke vara med.
Jag hade satt mig i sinnet att Huliganen skulle MH-testas. Varför kommer jag inte så noga ihåg just nu, men jag hade väl en eller annan idé om tävlingskarriär för oss båda. Alltså borde det väl ha varit jag som skulle testas, för är det någon som har dåliga tävlingsnerver så är det undertecknad.
Till slut lyckades vi dock, med hjälp av snälla kompisar, prångla oss med på ett MH-test. I dobermannklubbens regi...
Ni kanske kan se det framför er? Det vimlade av svarta, slanka, låååångbenta hundar överallt. In i detta sällskap klev en vimsig kvinna med en liten kortbent självgod herre med stubbsvans. Alla höll dock god min och vi hälsades välkomna som vore även vi ett tjusigt dobermannekipage.
Till slut kunde dock inte en av de övriga deltagarna hålla sig, utan kom fram och sa beklagande att inte för att han ville lägga lök på laxen, men var det inte så att jag hade blivit lurad när jag hämtade valpen?
- Va?!? utbrast jag förvånat, menar du att Huliganen inte är en dobermann? Det var märkligt! Uppfödaren svor på att hans ben nog skulle växa ut så småningom.
Nåja, testades gjorde vi, och ingen kunde av skallfrekvensen när vi mötte Dumpe och Spökena missta sig på att här, här var det minsann en västgötaspets i full aktion. Det blev väl lite blandade karameller, att jaga "harar" var minsann under Huliganens värdighet. Jaga harar liksom, vad är det för kul med det? Matte påpekade att hade man dragit en ko över stigen, ja då jädrar hade man fått se på vallning, men uppenbarligen ingår inte kovallning i MH-test. En brist kan man tycka. Däremot klarade Huliganen oväntade ljud, Dumpar och Spöken galant, tyckte matte. För visst är det så att man ska skälla ut Spöken efter noter om man nu oförhappandes råkar möta såna i skogen?
Men när det sköts, ja då var det morsning och goodbye, sånt vill man inte vara med om när man heter Huliganen. Då var det färdigtestat enligt hans åsikt. Fast vad gör väl det? Är man en Huligan så är man bäst ändå.
såklart han är!♥
SvaraRaderaDet sägs ju att en hundskallen är en avbild av sin mattes. Eller nåt... Vem fasen var det som sa det??
SvaraRaderaLotti: Ska notera Emils skall nästa gång han skäller och se om ni är lika ;)
SvaraRaderaIrene, ett spöke ska alltid utan omständigheter skällas på, oljud kan man vara utan och jaga harar? Han är en smart grabb, varför jaga något som man inte kommer ikapp?! Verkar knäppt! Sund är rätta ordet för både Huliganen och Maken som fick oss att förstå vårt ursprung.
Jag har ju sagt det och nu fick jag vatten på min kvarn. Strumpor som ser ut som fingervantar och osköna och kommer aldrig på en HIT! Nu vet vi varför!
Jag som numera är en "vä'skötte" på två ben, visserligen.
"Jag har ju sagt det och nu fick jag vatten på min kvarn. Strumpor som ser ut som fingervantar och osköna och kommer aldrig på en HIT! Nu vet vi varför!"
SvaraRadera-Hoppla, lite trött tror jag!
Strumpor som ser ut som fingervantar och ÄR osköna kommer aldrig BLI en hit...
Var bara det jag ville säga.
;)
Lotti: det kan inte ha varit någon med västgötaspets i alla fall!
SvaraRaderaHovslagaren: Tack för förtydligandet - jag måste erkänna att jag satt som ett frågetecken. "Strumpor?" frågade jag mig. "Kommer på en hit"? Varför inte dit, frågade jag mig vidare.
Det där med hararna, det var däremot glasklart!
Good morrning!
SvaraRadera(Som vi säger i västgötakretsar :0)
Inte alls ovanligt att en liten göte inte gillar skott. Bland mina 4 valpar i söndags var det en liten flicka som inte gillade skott - blev inte sk-t-rädd, om uttrycket tillåts, men ville inte ta upp leken efter skotten och hamnade på en 4. Övriga 3 hade inga som helst problem med skotten. Deras mamma, mormor och pappa har det inte heller, medan morfar ogillar skott.
Om vi tänker på vad deras ursprungliga uppgift var (och i många fall fortfarande är) så är det vallning, vakt av gård,sällskap, allmän uppsyningstjänst...
Skottberördhet är icke alls ovanligt i vallhundsraser, bland belgarna, bland BC, bland aussie.
En vallhund är avlad på att se allt, höra allt, reagera på allt - inte så märkligt då att man även reagerar på skott. Speciellt som man förmodligen inte satt skottfasthet som kriterium 1 när man väljer avelsdjur - skotten förekommer nämligen inte i en vallhunds arbetsliv. Medan däremot en skotträdd jakthund är tämligen värdelös i sitt jobb - där ser man helt klart skottfasthet som ett viktigt kriterium vid avel.
Ett litet klarläggande också.
Det MH vi hade på Mälarö BK i söndags var inte anordnat av SKV, utan av mig själv. Jag ville som uppfödare mentalbeskriva mina valpar (nu blev det 4 av 6, vilket jag är väldigt nöjd med, 2 kunde av olika anledningar inte komma).Jag är medlem i MBK, alltså ber jag min klubb arrangera ett uppfödar-MH och fyller så på med en annan uppfödares västgötar, så att vi får tillräckligt med hundar.
SVK har inte avtal med SBK om att arrangera MH:n (vilket en del klubbar har,förutom bruksraserna), men västgötaspetsägare och -uppfödare kan gå via en lokal brukshundklubb, precis som du gjorde.
Och visst är det svårt att komma med, som enskild icke bruksras-ägare och om du inte tänker tävla i en bruksgren (håller annars helt med dig om att de allra flesta hundar ÄR brukshundar).
Nu är det så lyckosamt att jag är ansvarig för mentalbeskrivningarna på MBK och har därför under ett antal år kunnat arrangera MH:n för västgötaspets-uppfödare - ibland har vi också haft exteriörbeskrivning samma dag.
Att plocka in en enskild västgöte är däremot betydligt svårare - i synnerhet om ägaren inte är klubbmedlem.
Good morrning... fniss! Så passande i alla fall i Huliganfamiljen där man ofta får påpeka att Huliganen morrar även när han är glad.
SvaraRaderaDu har ju helt rätt i det där att en vallhund är avlad för att se och höra ALLT och reagera på allt också, det är liksom inte så ofta en västgötaspets in har full koll på hela sin omgivning, inklusive vad grannarna gör två kvarter bort...