Inget blir som man tänkt sig

Jag skulle ju ha skrivit en massa spirituella inlägg de här senaste dagarna, fullpepprade med fina bilder tagna av yours truly.

Har jag gjort det? Näe, så ser det väl inte ut. Inte blir det nu heller, för nu ska jag ju snart dra iväg mot jobbet. Huliganen kunde skriva, så hade man någon nytta av honom. Poetisk är han ju också, så det hade blivit litterärt och fint, men se det har han inte tid med, låter han meddela. Just nu måste han faktiskt sova sin skönhetssömn, säger han och snarkar vidare under min stol.

- Skönhetssömn? säger jag lite bittert och kastar en blick i spegeln. Det som avslöjas där är att min kvot av denna sömn långt ifrån uppfyllts. Med ett litet fasans skri studsar jag bakåt och avhåller mig sedan nogsamt från alla speglande ytor. Det är tur att synen blir sämre på äldre dar, lite lägre watt i badrummet, glömda glasögon och man kan åter möta sina medmänniskor i tron att man inte skrämmer slag på dem.

Annars är det ju fint nu. Ljusa morgnar. Kvitter i varenda buske. Och magnoliorna är på väg att slå ut! Det ska de göra här i Lund till 1:a maj, det är en sån sak som man måste prata om, antingen att de har slagit ut, inte har slagit ut, eller redan är överblommade. Kan man prata mycket och länge om i valborgstalen om den blånande blå natten och allt det där.

Själv har jag ingen magnolia (sa hon lite bittert. Igen). Det innebär inte att jag inte har planterat en, för jodå, det har jag. Ett rackarns dyrt litet magnoliaträd. Men vill det leva? Nä sorgligt självmordsbenäget visade det sig vara. Som tur är har vi grannar med mer tumme med magnolia, så vi kan ändå njuta av rosanupna gräddvita blommor. Och i ärlighetens namn, när blomningen är över så är liksom själva trädet inte så värst mycket att hänga i julgran, så då kan det ju lika gärna stå inne hos grannen.

Och nu, nu är det dags för jobb. Ajö.