Beställningsjobb - till Ymer

Maken läste - självfallet - förra avsnittet och de kommentarer som kommit in. - Herregud, de är lika galna och ute i det blå som du, sa han förundrat.

- Nu vet jag vad du ska skriva! utropade han sen triumferande. "Skriv så här" fortsatte han diktatoriskt, och jag, som är en snäll och eftergiven fru, jag skriver så klart. Detta är ett inlägg till Ymer och hans Larsson med särskild hälsning från maken, nu inför nästa veckas operation där Ymer kommer att bli av med, inte sin manlighet, ånej, den sitter väl inte i ett par kulpåsar, men självaste roten till det onda.

Jo det var så här att maken, han läser mycket. Ideligen, ideligen hittar man honom med näsan i en bok. (Faktiskt betydligt mer ofta än man hittar honom bakom en dammsugare till exempel). När vi häromveckan flög till dottern i Skottland så försvann han ju bums ner i en bok på flyget i stället för att underhålla sin fru. Märklig prioritering kan man tycka, men så var det. Rätt som det var brast han ut i ett litet förtjust fniss. Eftersom jag visste att han satt och läste en historiebok så begrep jag inte riktigt vad det var som utlöste denna ovanliga munterhet, kan det ha varit tåget över Bälten? Slaget vid Stalingrad? När Napoleon fick på moppe vid Waterloo?

Länge behövde jag inte sitta i ovetskap och spekulera, nej maken läste glatt skrockande upp följande stycke för  mig:

"Skapelsen uppstod genom en kontakt mellan isens och eldens rike. Följden av detta blev att en urtidsjätte (alltså detta måste ju vara ett tryckfel, urtidsvätte måste det ju vara) vid namn Ymer skapades. Han livnärde sig genom att dia kon Adhumbla som hade skapats vid samma tillfälle. Andra jättar kom till (och läs noga nu, nu kommer det!) genom att Ymers tår avlade barn med varandra."

Alltså detta är ju lysande! Vem behöver kulpåsar när man har tår?

Och av detta kan man alltså lära sig att Ymer, han var först, bäst och störst. Och som sagt, att han och hans tår befolkat världen.