Bloggsynpunkter

Maken läser min blogg, minsann. Vartenda avsnitt läser han och emellanåt kommer han med påpekanden om vad jag skulle kunna skriva om, om de mest märkliga saker som - om jag ska vara skrupulöst ärlig - kanske inte är av gigantiskt stort jätteintresse.

Ibland rynkar han dock lite bekymrat på pannan när han läst ett av mina inlägg. Sen påpekar han försiktigt att jag kanske har friserat verkligheten en aning. Broderat ut en och annan kommentar. Jag tittar på honom och ser ut som om jag vore en fjortis i värsta "och??!!"-åldern.

Då kommer han med dråpslaget för att verkligen påtala min bristfälliga kontakt med Den Sanna Verkligheten: Hundar pratar inte! säger han triumferande.

Jag tittar medlidsamt på honom och svarar bestämt "Han pratar med mig" ungefär som den italienske restaurangägaren i Lady och Lufsen. Funderar sen på att lägga till ett litet Capice?! för att ytterligare betona min tuffa maffiastil, men bestämmer mig för att avstå, less is more har man ju hört sägas.

Maken ser ut att muttra lite tyst för sig själv Mamma Mia, hundar börjar prata mat (eller träning, eller jobb, eller....  stryk det som ej önskas). Övertygad ser han inte ute att vara i alla fall.

Men ärligt talat, hur kul är det att läsa "Jag gick upp. Morgonrunda med hunden. Jobbade. Lunchrunda. Jobbade. Efter-jobbet-runda. Åt mat. Somnade i soffan. Kissrunda med hunden. Godnatt"?

I mitt eget blogguniversum, ja där pratar hundarna. Där skriver vi lite som vi vill.

Hälsar
Bloggens Envåldshärskare (som delar makten med Huliganen)

P.S. När maken läser det här kommer han att säga "Jamen så sa jag väl inte ändå, riktigt? Mamma Mia och allt det där. Nu har du hittat på igen!"

Han förstår liksom inte den artistiska friheten tror jag. *Rullar frustrerat med ögonen*