En fantastisk morgon var det idag - solig, stilla, mild och blåhimlad.
Huliganen och jag traskade iväg på morgonpromenad innan fan hade fått på sig skorna. I alla fall mötte vi honom inte på vår färd. Faktum är att vi mötte inte någon alls, inte förrän mot slutet.
Vi vandrade på i gemytlig gemenskap, Huliganen snusade runt och pinkade här och där, jag tänkte djupa och många tankar om livet och meningen med det hela. Eller också kanske jag bara spankulerade utan att vara så värst djupsinnig, ja så kan det också ha varit.
När vi passerade St. Stefans kyrkogård och grundläggning kände jag hur det liksom sjöd och pös inom mig, något ville eruptera! Var det en ny vulkan som höll på att brisera?
- Stanna! sa jag till Huliganen, det är något som vill UT!
- Va'? sa Huliganen och tittade förstrött upp från en angenäm fläck.
Och nu kände jag vad det var, det var den Poetiska Ådran som ville ha utlopp. Jag blundade och deklamerade högtidligt för Huliganen:
Daggvåta tassar på förfäders grund
varglik varelse
i gryningsljus
- Va'? sa Huliganen igen.
Herregud, det är ju en haikudikt sa jag finkulturellt till hunden, men han bara stirrade medlidsamt på mig och påpekade att det där, det hade jag fått om bakfoten. Dikt? - Det rimmade ju inte, sa han avfärdande. Sen tänkte han en stund till och sa att såhär ska det ju låta om en dikt:
När gräset är grönt och solen den gassar
då har jag massor av spring i mina tassar
Skutt och knorr och morr och skall
Jag pinkar på en gammal tall
Möter jag den odrägliga labben
Så ska han få på flabben
Jag är så himla bra, ja jag är faktiskt bäst
Varhelst som jag drar fram, där blir det alltid fest
Huliganen tystnade och tittade triumferande på mig. Sen tänkte han lite till och la till följande rader:
Ja jag är världens bästa hunn'
Och vill ha många frolic i min mun
Han satte sig ner och gapade stort för att ta emot massornas jubel och för att jag skulle kunna häva in frolic i munnen på honom. Jag påpekade dock att "hunn'" och "mun" tyckte ju jag var ett nödrim, så det var inte värt så många frolic.
Sen gick vi hem till husse och åt frukost.
Alltså...ni två är bara för underbara!! :D
SvaraRaderaHa ha! Jag får erkänna att jag tyckte Huliganens dikt var bäst :)
SvaraRaderaSjälv är jag inte så där avancerad, tänker nöja mig med ett vårskrik alá Ronja Rövardotter. Men det får vänta till nästa vecka när jag är ledig.
SvaraRaderaMäh!!! Jag vill inte vara anonym! Det var JAG JEA som skrev om vårskriket! Jädrans blogg som valde att jag skulle vara anonym!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
SvaraRaderaLarsson, men som du säger. *rodnar generat* - ja dvs JAG rodnar, Huliganen tycker det är helt självklart att någon finner honom underbar.
SvaraRaderaLotti: Huliganen håller med dig. Han tyckte min dikt var mest pretentiöst skit sa han. Han är inte mycket för att linda in sin kritik.
Jea: Dumblogg!!!! skulle man kunna skriva. Vårskrik är minsann inte att förakta, tala om när du skriker bara, så jag kan gå ut i trädgården och lyssna.
*skrattar högt* Ni är bara så underbara! Gillar nog bäst Huliganens dikt framför Haiku faktiskt *sorry* Han är ju en poet i stor skala, när orden genom munnen skvala. Att på tallen pinka och kanske promenaden sinka,
SvaraRaderatycker vi är okej
Puss och kram från en gårdis tjej!
Ja uppenbarligen är det så att det är Huliganpoesin som väcker mest anklang. Jag som tyckte att min haiku var så oerhört raffinerad.
SvaraRaderaDessa kommentarer kommer jag dock inte att läsa upp för Huliganen, ej heller rimmade sådana, för då kommer den lille gangstern att bli helt odräglig och jättemallig.
Fantastiskt! Kan jag ha båda med på föreläsningen på onsdag? Med copyright, självklart. Icke anade jag denna poetiska ådra men jag blev både imponerad, rörd och berörd. Men jag undrar förstås hur Huliganen kan veta att han pinkade på just en tall, han når ju knappt upp till rötterna. Men det är kanske det som kallas poetisk frihet?
SvaraRaderaBitte: självklart får du det, tänk att få sprida poesi över nejden sådär.
SvaraRaderaAlltså det där med tall, de är ju inte så flitigt förekommande här i Lund, det KAN ha varit poetisk frihet, eller också skarvade han i jakten på det perfekta rimmet. Svårt att hävda att "skall" rimmar på "björk" till exempel.