Dagen efter kvällen före

Det var lite trött-i-nöttan i Huliganhemmet idag. Gårdagskvällen ägnades nämligen åt en hejdundrande 50-årsfest och Maken och jag åt, dansade och skrattade som om det inte fanns en morgondag. Det fanns (finns) det och därför var man lite lätt mosig i plytet när man klev upp.

Huliganen var inte ett dugg mosig utan såg till att matte kom upp och ut i den härliga vårmorgonen i god tid. Lite för god tid till och med för min smak, men äsch, det var en strålande morgon, ingen mening med att sova bort den! Sen gick vi hem och väckte brutalt maken som ännu inte insett att en ny dag randats.

- Solen skiner! utropade jag hurtigt och maken öppnade ett försiktigt öga, men slöt det sedan raskt igen med en rysning.

Efter någon timme vaknade dock även maken till liv och lät tappert meddela att eftersom det var så fint väder så kunde han tänka sig att förgylla vår eftermiddag med att följa med ut i naturen.

Sagt och gjort, vi packade in hund och oss själva i bilen och for iväg till Måryd. Det var rätt mycket snö där fortfarande och det var faktiskt lite jobbigt att ta sig fram.

- Det är tung snö! utropade maken. Jobbigt, tillade han sen. Eftersom vi bara gått i ca 15 meter sa jag kallsinnigt att han fick väl anstränga sig lite, helt slut kunde han väl inte vara?

Sen tyckte jag att vi kunde ju passa på att träna lite med Huliganen. Lite sök, till exempel. Eftersom det inbegrep att maken fick stå still och hålla Huliganen medan jag kutade ut i skogen och gömde mig så biföll han förslaget med acklamation.

På spänstiga ben ångade jag iväg och gömde mig bakom en sten. På avstånd hörde jag att Huliganen var missnöjd med sakernas tillstånd, alla ska vara samlade tycker han. Är det någon som ska springa för sig själv i skogen så är det minsann han och inte matte.

Sen kom han, som skjuten ur en kanon. Som en liten målsökande missil for han rakt ut till mig, inkasserade frolic och gastade "jag hittade henne, jag hittade henne!". Sen tvingade jag maken att gömma sig också, så lätt skulle han inte komma undan, och visserligen muttrade han något ohörbart, men pulsade sedan iväg.

Så småningom tänkte jag att vi kunde köra lite budföring också. Fint, tänkte maken, då får jag stå stilla igen.

Huliganen stannade hos maken och jag trampade iväg längs vägen. Maken gjorde allt som jag strängt sagt till, lät Huliganen sitta och sen springa på kommandot marsch! Huliganen spetade iväg i god fart, rundade mig och inkasserade sin lön.

Därefter skickade jag tillbaka honom. Hunden satte sig framför maken och tittade uppfordrande på honom. Nejmen, sa maken då, där ska du inte sitta, du ska sitta vid min sida, hörredu. Hit. Eller plats. Eller vad det heter, kommenderade han.

Huliganen tänkte att vet gubben inte själv vad han vill, så tänkte väl inte han anstränga sig.

Maken blev mer och mer desperat. Du ska sitta "här" pekade han. Okej då, tänkte huliganen och ställde sig nödtorftigt vid något som eventuellt, kanske, kunde tolkas som sidan. Nejnej, du ska sitta, sa maken då. Jaha? Och? tänkte Huliganen då och stod kvar.

Själv stod jag och skrattade så att tårarna rann, vilket kanske inte direkt hjälpte upp situationen.

SITTA! sa maken med desperation i stämman. "Han verkar exalterad" tänkte Huliganen, "tänk om han får en hjärtinfarkt? Bäst jag visar mig från min lydigaste sida". Huliganen la sig ner. Lydigare än så blir man liksom inte.

Maken tittade förbluffat på honom. - Jag menade sitt! försökte han påpeka sen. Huliganen låg som en sfinx. En lydig huligansfinx.

- Äh, va' f-n, sa maken då, och kommenderade sedan MARSCH så att det hördes över 3 häraden.

Huliganen är van vid att matte kommenderar 'marsch' i lite glad och uppmuntrande ton, så vad det här militäriska rytandet skulle betyda begrep han minsann inte alls. Han stirrade oförstående på maken som började bli alltmer röd i ansiktet.

- Alltså MARSCH, eller gå till matte, eller vad det heter babblade maken osammanhängande.

Då tänkte jag att jag nog fick rycka in och ropade på Huliganen. "Hit!" ropade jag, och Huliganen tänkte att gudskelov, äntligen ett begripligt kommando och kom som om han hade en liten reamotor i baken.

Då slutade vi träna. Makens nerver höll inte för mer träning påstod han.