Nä, det gör inte ett dugg ont!

När knoppar brister, alltså. Jag har stor respekt för Karin Boye, men hur jag än känner efter så är det bara ett stort glädjespritt i kroppen som känns när man ser det här:

Syrenen visar otvetydiga tecken på att jo, nu är det på gång minsann.

Visserligen har vi svinkalla morgnar fortfarande, men solen, den skiner som om den vore på lyset minst sagt och framåt dagen så är det till och med någon plusgrad. Snön smälter, knopparna växer och katten har blivit av med sin snömössa och sitter där och ser så högdragen ut som bara katter kan:

Uppfordrande katt

Han blickar ut öve sitt kungarike och ser ut att tänka att nu får hon väl ändå sätta fart, den där människan?

Själv går jag runt och njuter av att trots -9 på morgonen så är det VÅR!! Ja minsann. Än så länge är jag ju dessutom i det där saliga skedet att det faktiskt är för tidigt att börja gräva och rota och rensa och planera och vara seriös.

Man kan spankulera runt och lättsinnigt tänka att tja, kanske jag skulle anlägga en surjordsrabatt här? Eller gräva upp ett jättemegagigantiskt köksland där? Där jag självklart skulle rensa, så, ansa och sen skörda så det stod härliga till i upphöjda odlingsbäddar där jag sådär estetiskt sprängt in lite vanliga blommor och en och annan antik grekisk staty som jag hittade där den låg och skräpade i något hörn. Ja ni vet, så som det ser ut i trädgårdstidningsreportage där varenda människa tycks ha gigantiska antika terrakottaurnor, käcka loppisfynd som man släpat med sig från den lilla pikanta loppisen i Övre Mongoliet när man råkade passera. Inte massproducerat från Plantagen precis.

Men än är det ju för tidigt. Man kan inte börja klippa ner de gamla vissna perennerna än. Det finns inga ogräs. Det finns bara förväntan!

När man gått omkring och känt förväntan tillräckligt länge och börjar bli lite köldnupen om kinden så drar man sig in i växthuset. Kollar om någon pelargon verkar överleva. Tittar på tulpanerna och narcisserna som verkligen visar livslust så det spritter om det:

Hurra, det växer!

Efter allt detta trägna arbete har man verkligen gjort sig förtjänt av en liten tepaus i växthuset. En kopp Kusmis chaite, Allt om Trädgård och livet känns verkligen på topp!

Just då känns det där med mördarsniglar, bladlöss, svarfläcksjuka, åkervinda och sånt väldigt långt borta.

Det är inte bara jag som njuter av att kunna vara ute igen:

Trädgårdshuligan

Huliganen kontrollerar snödjupet och konstaterar att det är inte så mycket kvar. Sen far han runt i murgrönan bakom växthuset så att livsglädjen hörs över hela kvarteret, skäller på grannen som är ute och bär sten, far runt och tjoar på en annan granne som luftar sin motorcykel och låter rent allmänt omgivningen veta att våren är på gång och västgötaspetsen med den.

Sen går vi och tittar på fler knoppar, klätterhortensian ligger verkligen i startgroparna:

Jag känner efter igen. Men nej, inte det minsta lilla magknip känns, bara ren och skär fröjd!