Lunchrasten ägnades åt att skala av lite vinterpäls (min) och sedan raskt galoppera runt en runda med hunden innan jag ilade tillbaka till min arbetsplats, full av arbetsglädje, energi och effektivitet. Eller något åt det hållet.
Medan jag galopperade fram med vinden fläktandes i de nyfriserade hårtestarna observerade jag något. Något litet, ettrigt gult som försiktigt lyste upp det vintertrötta gräset.
Vårens första tussilago! Jag stannade upp, glömsk av arbete, effektivitet och allt det där.
- Titta Huliganen! Vårens budbärare! sa jag förtjust.
Huliganen tittade artigt men oengagerat dit matte pekade, lyfte sedan benet och pinkade på tussilagon.
Det är inte alltid så tacksamt att vara en vårens budbärare i Huliganens närhet.
Och jag hörde bofinken! Nu du!
SvaraRaderaJajamensan, nu är den på gång! Oåterkalleligen är det så. Bofinkar och tussilago, tecknen är otvetydiga.
SvaraRaderaHund pinkandes på tussilago tycker jag är ett vårtecken så gott som något. Hund pinkandes på vadsomhelst är ju inte precis något vårtecken!
SvaraRaderaKan du inte be Huliganen komma hit och hjälpa Emil pinka på snön? Den brukar smälta så fint då!
SvaraRaderaNu är jag övertygad om att Skåne inte ligger i Sverige! Vaddå tussilago?? Där jag bor har "tussilago" och "bofink" utgått ur ordförrådet. Finns ingen anledning att ha ord för saker som inte existerar.
SvaraRaderaDäremot har vi numer väldigt många ord för snö.
Annika: därav drar man slutsatsen att Huliganen oftast inte är ett vårtecken! Men söt ändå.
SvaraRaderaLotti: jag skickar honom bums. Kan du möta upp vid bussen, ifall han inte hittar?
Larsson: Ni börjar bli lite eskimåiga alltså? Visst har de massor av ord för snö? Då kan du ha Ymer och Gusten till slädhundar!
Meh. Nu fick jag en inre syn av en liten huliganisatorisk vätte som på korta ben och med en liten resväska i munnen hoppar av bussen, sträcker upp tassen och undrar om vi ska gå hem nu.
SvaraRaderaSnuttegulleplutten då.
En snuttegulleplutt är precis vad han är! Fast han vill inte erkänna det.
SvaraRadera