Huliganen drar till golfbanan

Nu är det vår, sa maken, nu ska vi spela golf! Sagt och gjort, kl nio imorse stod vi på ettans tee tillsammans med vännen M, medförandes ett styck golf-huligan.

Notera: kl 9! Vilket alltså är kl 8 vintertid, vilket ju är en högst rimlig tid att gå ut, tycker Huliganen och jag men maken och M såg lite lätt bekymrade ut när de insåg att detta innebar en timmes tidigare uppstigning.

Nåväl upp kom vi, och iväg kom vi. I ärlighetens namn ska påpekas att jo, det finns ju ingen snö, och ja, det var 6 grader "varmt", men det är vått. Vått i skåne = lera. Mycket lera. Klafs och plask och tjipp och tjopp när man går. Det var ändå skönt att komma ut får man medge.

Huliganen tyckte också det var skönt, han blir ivrig och glad och hoppade av fröjd. Det visade sig också att förra årets träning på att hitta golfbollar satt i. Sen har vi ju nu i vinter tränat mycket på att hitta nycklar och spårapporter och apportera detta till matte.

Huliganen, som är en smart huligan, begrep ju att en kombination av dessa konster ju borde resultera i en rackarns jubelstämning och minst dubbla ransonen frolic. Han inledde lite fint på att på hål två fräsa ner i en bunker och plocka upp bollen, fast han lämnade den godvilligt ifrån sig. Ja mot en bit frolic så klart, man jobbar väl inte gratis? Kratta bunkern efter sig ville han dock inte, fast vi påpekade att detta ingår i vett och etikett på golfbanan.

Sen förhöll han sig rätt lugn till femte hålet. När jag slog ut hade jag placerat honom vid min bag och sagt att han skulle stanna kvar, och det hade han gjort på alla andra hål. Nu drog han som en avlöning när jag slagit.

Man kan inte tro så snabbt en huligan kan springa på de korta benen! Som en gasell i vättekläder ungefär.  Kvar stod en snopen matte och gapade bestört - Huliganen rymmer ju aldrig, så är det bara. Men det var just vad han gjorde nu!

På en golfbanan får man inte föra väsen och inte skrika och ha sig, alltså försökte jag medelst ilska väsningar får honom tillbaka, men sånt lyssnade inte Huliganen på. Han var en Hund Med Ett Uppdrag, och det skulle han minsann utföra, kosta vad det kosta ville. M hade fått till ett bra utslag, ett som landat vid första fairwaybunkern, alltså en rejäl bit bort. Huliganen for som en pil dit med kopplet släpandes efter sig, apporterade snyggt och raskt bollen och kom sen tillbaka som skjuten ur en kanon med bollen i munnen.

"Ge mig min boll" sa M då, men Huliganen rundade honom raskt och elegant, ånej, man apporterar till matte, det vet man väl! Så matte fick bollen och återbördade den till M, Huliganen fick frolic (så klart!) och själv fick man skrattat ut.

Fast i fortsättningen höll vi litet bättre i kopplet, att apportera golfbollar på banan är nog inte helt enligt regelboken.