Trädgårdsskola (för Lotti)

Jag förstod av en kommentar på mitt vårinlägg att det finns en hel del prestationsångest vad gäller trädgård ute i riket.

Eftersom jag själv passerat alla stadier på min väg mot trädgårdsnirvana tänkte jag bibringa er lite av min vishet, klokskap och allmänt självgoda inställning till Hur Det Bör Vara för att uppnå Klimax (alltså i trädgårdshänseende, herregud för andra höjdpunkter får ni nog söka er till en annan blogg).

Först så köper man sig ett gammalt hus med en gammal trädgård. Sen så orkar man inte sköta den på en 15-20 år sådär, utan klipper hjälpligt ner det som behöver klippas ner och blundar för resten. Eventuellt krävs här att man tar på sig allra största skygglapparna när man går ut.

Sen börjar man tro att man kanske ändå skulle... att det ändå kunde vara roligt...

Då lånar man alla böcker man man kommer över, köper de glassigaste och glossigaste magasinen och smider de mest orimliga planer som tänkas kan. Dessa inbegriper viktorianska murar, vattenfall, rhododendrondalar (helt utan hänsyn taget till att man bor på den plattaste av lundaslätter), rosenpergola, grönsaksland och lite annat som jag förträngt.

Sen rusar man iväg till närmaste plantskola och köper febrilt och helt oplanerat och ostrukturerat diverse växter som man knör ner i alldeles för små planteringshål i den styva lerjorden helt utan plan, sans, vett och besinning.

Belåtet slår man sig till ro och förväntar sig att det stora blomsterprunkandet ska infinna sig.

Efter ett tag smyger sig en misstanke på att ojdå, det kommer nog inte att prunka... och allt det där ogräset som man i ett anfall av städiver rensade bort för två månader sedan har liksom återuppstått från de döda. Då svär man sina mest osande eder som får mödrar i två häraden bort att hålla för öronen på sina små oskyldiga barn.

Man inser att trädgårdsarbete är hårt arbete, svett och tårar. Man måste ha planer. Man måste kunna en himla massa.

Sen tänker man att herregud ska det vara så här jobbigt så kan det minsann vara. Förresten har det där med hårt arbete, planering och svett och sånt aldrig riktigt legat för en, inte riktigt känts naturligt. Sorgmodigt hasar man runt i trädgården och känner sig som Liemannen, sprider död och förintelse omkring sig.

Sen börjar man gaska upp sig. Tänker att man trivs ju ändå rätt bra med sin ostrukturerade trädgård. Och att om man nu gillar tagetes och rosenskära så är det väl bra? Lättodlat är det också. Och om det dör en eller annan rosenbuske, en eller annan perenn så gör väl det inget? Det är ju ändå roligt att köpa nytt.

Man går på ett trädgårdsföredrag av Gunnel Carlsson och hör visdomsorden att det enda man inte får göra med sin trädgård är att tycka att den är tråkig, annars får man faktiskt göra precis som man vill.

Det är då man utvecklar det selektiva seendet. Man ser det som är fint, snusar på de växter som faktiskt blommar och struntar i resten. Man köper glatt ett exemplar vardera av fjorton olika sorter och klämmer ner bredvid varandra i en rabatt, fast regel 1A säger att man ska ha minst 3 och helst fler av varje sort. Färgstämt ska det också vara och man ska kunna rabbla alla namnen på latin, men se, det skiter man i, för nu inser man att trädgården har man för att det är roligt,  inser att man njuter minst lika bra av att dricka ett glas vin i en något vildvuxen trädgård som i en där blommorna står på parad.

Man lär sig att tacksamt ta emot de blommor som villigt sprider sig, som aklejor till exempel. (Obs! detta gäller inte gullris, gullris ska tamejtusan veta sin plats och tillika hut, inte sprida sig hur det vill). Man tänker lättsinnigt att man behöver faktiskt inte skörda alla sin äpplen och koka mos som räcker till ett helt landskap, i alla fall ett av de mindre.

Man behöver faktiskt bara få lov att njuta av att ha en trädgård att gå ut i, att kunna känna att det är ganska kontemplativt att rensa lite ogräs då och då, peta lite här och påta lite där, uppnå någon form av väpnad neutralitet med kirskål och åkervinda.

Jag har några riktigt anskrämliga hörn i min trädgård. Å andra sidan har jag några riktigt trevliga också, så då behöver man ju faktiskt inte placera sig i de fula.

Medge - visst är ni imponerade av min visdom?