En mig närstående make mailade över denna artikel.

Rubriken är alltså att Det är svårare för bloggare att få jobb. Herregud! tänkte jag genast. Jag som bloggar, innan jag vet ordet av så blir jag arbetslös och kommer aldrig mer att få ett arbete att asa mig iväg till på måndagsmorgnarna i snålblåst och minusgrader, komma hem uttröttad efter jobbåjobbåjobb... vojne, vojne hur ska detta gå?!

Uppenbarligen är arbetsgivare moderna typer som kollar sociala medier innan man anställer. Finns man inte på nätet så är man väl för obetydlig kan man tänka.

Men vad är då fel med att blogga, undrar man? (Förutsatt att man inte gör det på arbetstid - och det gör man ju (nästan) inte).

Jo uppenbarligen är arbetsgivarna rädda för att man ska ha extrema åsikter och dåligt genusperspektiv eller hur det nu var. Då andades jag ut, och mailade omedelbart tillbaka till maken. "Det är nog lugnt, försåvitt jag inte tänker söka jobb på ÄtMeraHundkött AB". Genus har jag också. Kvinnligt.

Då svarar denne Praktmake att han tänkte nog inte så mycket på mina extrema åsikter, utan mer på sista stycket (som lyder – Men även det är nog en generationsfråga. Om man inte är extrem i sina åsikter kan det vara ett bevis för en intelligent och analytisk ådra som borde vara till fördel).

Omedelbart påtalade jag att ja, jo, visst, det första som slår en när man ser mig fara runt som en osalig ande och leta efter en av alla de prylar som jag förlägger med skrämmande regelbundenhet, det är ju att  'oj vilken analytisk människa detta måste vara!'

Maken svarar då (och detta måste såklart koloreras ordentligt så att alla kan läsa):

Just det! Precis! Huvet på spiken! Fast kanske med tonvikt åt intelligent. Och vacker. Med mera
Men hur gulligt är inte detta?! Är han inte världens bästa, kanske? Vill man inte bara göra något snällt för honom?


Ja jag tror jag ska bre några knäckebrödsmackor åt honom. Ost ska han också få.